Tv-spel, hårdrock och den roten till all ondska
Kategori: Allmänt
De senaste dagarna har jag sett att det blossat upp en debatt, visserligen en ganska ensidig sådan men ändå, om våldsamma tv-spel som till exempel Grand Theft Auto, och föräldrar som låter sina små barn spela. Det vill säga barn i mellanstadieåldern och yngre. De allra flesta är överens om att det är fel att låta barn spela de här spelen, eftersom de är våldsamma och kvinnoförnedrande. Och jag håller med, barn ska inte spela våldsamma spel. Egentligen tycker jag inte jag att någon borde göra det och jag kan inte förstå motivationen men är man vuxen är det ju upp till en själv att bestämma detta. Visst har jag sett åtminstone en artikel där en pappa förklarat att han sitter med sin son och de ser alltid till att spela så de inte skadar någon, utför endast lagliga uppdrag och om något går fel eller de konfronteras med till exempel en strippklubb så tar pappan diskussionen, berättar vad det innebär och vad som är fel med det. Men det förutsätter att du som förälder alltid är närvarande när barnen spelar och att du har tid att hjälpa till och förklara och styra spelet. Och tyvärr är det nog inte så många föräldrar som har den möjligheten. Så då kanske en inte ska tillhandahålla sina barn med sådana spel.
Som sagt, jag tycker också att en inte bör låta sina barn spela våldsamma tv-spel om en tänker låta barnen spela själv. Men det finns en sak med den här debatten som skaver i mig. Åtminstone en av de människor som klagat på våldsspelen har sagt att spelandet av våldsspel ligger bakom till exempel skolskjutningarna runt om i världen. Och det påståendet stör mig något otroligt. För det är verkligen att förminska de händelserna och se till att man tar bort ansvaret från dem det verkligen gäller. Samhället. Oss.
Vid alla skolskjutningar och vid vissa andra våldsbrott i till exempel USA så vill man väldigt gärna skylla på någon. Och det är ofta människor och företeelser inom populärkulturen som man lägger skulden på. Gäller det musik pekar man gärna med det anklagande fingret mot hårdrocken. I West Memphis var det Metallica, i Columbine var det Marilyn Manson. Man skyller gärna på våldsspel också. Eller våldsamma filmer. Eller tv-serier. Men problemet ligger inte där. Problemet handlar om samhället. Det handlar om utanförskap.
I West Memphis var det en rättskandal som förstörde fyra unga människors liv för att de var annorlunda, för att de lyssnade på fel musik. Vi är rädda för det som är annorlunda därför pekar vi ut den som är det när det inträffar något som är så hemskt att vi inte kan förstå det. Det har vi gjort sen häxprocessernas tid, antagligen innan det. Men vi måste börja omfamna det annorlunda, för ondska kan lika gärna bo i det nomala, det hemtama, det trygga. Vi som samhälle måste bli bättre på att ta hand om varandra, oavsett våra olikheter. Men vi pekar hellre ut den som redan står utanför. för vi vill ju inte att det ska vara en av oss.
Skolskjutningar begås av barn och ungdomar som har hamnat utanför av någon anledning. De orkar inte med mobbningen längre, de orkar inte med att vara annorlunda. Det gör det inte mer rätt, men om vi kan förstå problemet så kan vi förhindra det. Istället för att peka ut Marilyn Manson som roten till all ondska borde vi se det verkliga problemet, att människor mår dåligt. Men det skulle ju innebära att vi faktiskt måste skärskåda oss själva och se till vad vi kan göra, som samhällsmedborgare, som föräldrar, som vänner, som medmännskor. Och det innebär att vi har en del i skulden. Att vi inte såg den som mådde dåligt, att vi struntade i att försöka sträcka ut en hand.
Nej då är det väl ändå lättare att skylla på Marilyn Manson. Eller Metallica. Eller Kesha. Eller våldsamma tv-spel. Om vi bara skriker högt och pekar på dem så slipper vi se vår egen roll i det. Jag tror faktiskt att Marilyn Manson själv sa det bäst i dokumentären Bowling for Columbine. Han fick frågan vad han skulle sagt till pojkarna som sköt sina skolkamrater och sig själva. "Ingenting" svarar han. "Jag skulle ha lyssnat".
Bara lyssnat.
