metalupyourassgirl.blogg.se

Nu är min serie om manliga förskolepedagoger slut. För den här gången. För ämnet är otroligt intressant och det finns hur många infallsvinkar som helst. Vill man kan man absolut gräva ner sig i det hur mycket som helst, jag har bara skrapat på ytan. Men det tar tid. Och jag känner att jag kanske inte riktigt har den tiden, just precis nu. Kanske sen.

 

Men vad ska man säga som slutord? Mja, jag vet inte, jag tror att jag har fått sagt ungefär det jag vill. Det jag absolut vill att ni ska ta med er från det här är i alla fall ett citat av forskaren Marie Nordberg. 

 

För till syvende och sist tycker jag det är det den här diskussionen handlar om framförallt. Som vi borde tänka på i alla situation, i alla yrken, i hela samhället. För visst är det väl ändå så? Alla människor kan göra allt. Bara man vill. 

Idag fortsätter alltså undersökningen kring manliga förskolepedagoger. Det har ju blivit en hel serie och ni kanske undrar varför jag har snöat in på just den här frågan, om män och förskolan? Har hon börjar gå patriarkatets ärenden, tycker hon synd om de ”stackars” männen som inte får arbeta inom förskolan? Svaret är nej, mitt intresse i frågan har ingenting med patriarkatet att göra (ja till syvende och sist så klart, men ni förstår vad jag menar hoppas jag) och generellt sett är det knappast synd om männen på arbetsmarknaden. Visst tycker jag synd om de individer som inte kan utbilda sig till det de vill för att det anses omanligt eller de som utan anledning pekas ut som pedofiler. Men mitt intresse i frågan handlar om andra saker. För det första så gräver jag där jag står. Och förskolan är ju högst aktuellt med tanke på att det är vår nya vardag här hemma. Det andra är att jag tycker det är en viktig fråga med könsindelningen bland pedagogerna för mina barns skull, för våra barns. Och det tredje är att statusen för kvinnodominerade yrken är något jag brinner för. Dessa anledningar tar mig osökt (eller?) in på del tre i min lilla följetong, vad innebär det att ha manliga förskolepedagoger i verkligheten?

 Som jag sa tidigare och som jag sagt i ett tidigare inlägg tror jag att det är viktigt för barnen att ha män omkring sig, inte bara hemma (vissa kanske inte ens har det) utan även i skolvärlden. I vår familj är vi rädda för att förskolepedagogerna ska stärka könsstereotyper och spä på intoleransen som jag skrev om i mitt inlägg ”Barn föds inte intoleranta”. Min man blev vittne till en sådan händelse under inskolningen, där en av pedagogerna berättade om en film för en liten kille. En film med många kramar och pussar. Hon hade tydligen berättat detta på ett sätt som skulle få den lilla pojken att tycka det var ”äckligt”. Det vill säga, pojkar ska ju inte tycka om närhet, att pussas och kramas. Absolut inte säger jag, mer kramar åt pojkarna! Men även om man har en man i arbetsgruppen på en förskola måste man hela tiden tänka på könsstereotyperna. Det handlar inte om att männen ska vara där för att vara ”män”, det vill säga göra de ”manliga” uppgifterna och visa hur en ”riktig man” är. Utan det handlar om att visa att ”alla sorter på alla platser ger budskapet att alla människor kan göra allt” som forskaren Marie Nordberg säger i artikeln från genus.se (som jag hänvisade till i del 2). Men undersökningar har visat att en manlig förskolepedagog inte per automatik innebär något positivt. Istället kan det få motsatt effekt. Istället för att den manliga förskolepedagogen får vara som en i gruppen och ta del av allt i verksamheten så ska han ta över de ”manliga” delarna. Han ska vara den som sportar med barnen, den som snickrar och den som tar hand om konflikterna. Han ska vara den stränga mannen helt enkelt. Förskolepedagogen jag refererade till igår säger att hans kvinnliga kollegor kan bli förvånade om han tar initiativ till de traditionellt kvinnliga uppgifterna på förskolan. Något så litet som att sjunga i samlingarna till exempel. På det här viset förstärker man ju bara bilden av att kvinnorna fortfarande ska ta hand om den emotionella delen av arbetet och männen ska vara de hårda, sportiga typerna. 

fDärför måste man hela tiden vara på sin vakt när det gäller könsstereotyper, oavsett om pedagogerna består av bara kvinnor eller både män och kvinnor. Jag tycker att det är en självklarhet att lärarna ska få utbildning kring genus och vara medvetna om hur de framställer dessa frågor inför barnen, gärna kontinuerligt. Jag önskar ju att alla barn ska få vara sig själva och där har lärarna en viktig roll i att vägleda barnen att vara öppna. Och på så sätt blir manliga pedagoger viktiga i förskolan. Genom att både män och kvinnor jobbar som förskolepedagoger får barnen se att man kan bli vad man vill och att både män och kvinnor behövs överallt. Att man kan vara sig själv helt enkelt. I artikeln på genus.se så hävdar mansforskaren Lars Jalmert att precis som frånvarande fäder glorifieras just för att de är frånvarande, kan det bli samma sak med män som är frånvarande inom förskolan. ”När mannen är borta görs han till en slags stålman. Det är viktigt att barnen får se att det finns vuxna, kloka män”. 

Manliga pedagoger blir också aktuellt när man pratar om kvinnodominerade yrken. Och förskolan är ju ett högst kvinnodominerat område, 92% för att vara exakt. Och det retar mig till vansinne att sådana yrken ska ses som mindre värda. Jag jobbar själv inom omsorgen, som till stor del befolkas av kvinnor. I min arbetsgrupp finns det bara en man i den ordinarie personalen och bara ett fåtal av vikarierna är män. Jag anser att dessa yrken som ses som traditionellt kvinnliga, omhändertagande, är grundstenarna till vårt samhälle. De är bland de viktigaste yrkena vi har. Det är de som tar hand om våra barn, som uppfostrar våra barn. Det är de som tar hand om våra sjuka. Det är de som tar hand om våra gamla. Vi jobbar med människor, och människor är väl det som samhället handlar om? Ändå anses de som andra klassens jobb. De är lågavlönade, de är slitsamma. På något sätt handlar dessa jobb om jobb som man har när man är på väg i karriärstegen, i alla fall om man är man. Det är liksom inte fullgoda jobb för en man. Män ska ju bli mer än bara förskollärare. 

Och hur tråkigt jag än tycker att det är att säga det, det ska inte behöva vara så, så behövs kanske männen inom dessa yrken för att höja statusen. För att höja lönen, som min mor kommenterade i mitt första inlägg. Jag anser ju egentligen att det inte ska vara några problem att höja statusen även om det skulle vara kvinnodominerat men samhället är inte uppbyggt så. 

 Till sist handlar frågan om manliga förskolepedagoger om en rad förändringar och om en rad viktiga frågor för vårt samhälle och våra barn. Det allra viktigaste är så klart att visa barnen att alla kan bli allt, de behövs överallt. Och de kan bli vad de vill. Det handlar om att alla är lika värda och att få ett jämställt samhälle. 

 

Källor: 

Nationella sekretariatet för genusforskning:

http://genus.se/meromgenus/teman/skola/forskola/manliga-forskollarare/

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om att vi i vår familj saknade manliga förskolepedagoger på vår förskola. Efter att jag skrev inlägget fortsatte frågan att skava i mig, varför finns det så få manliga fröknar i förskolan? Till slut var jag tvungen att sätta mig ner och leta efter de försvunna pedagogerna. Efter att ha inlett min egna, helt ovetenskapliga undersökning kan jag säga att det här är ett ämne man verkligen kan gräva ner sig i och att jag bara skrapat på ytan. För varje svar jag fann så hittade jag även nya frågor, nya problem. Ämnet manliga förskolepedagoger är ett område med otroligt många infallsvinklar och otroligt många följdfrågor. Men jag tänkte i alla fall försöka dela med mig av den kunskap jag hittade. 

 Min första fråga var så klart var finns det manliga pedagogerna, eller finns de överhuvudtaget inom förskolan? Svaret är ja, men siffrorna är något nedslående. Via SCBs hemsida (Statistiska Centralbyrån) hittade jag statistik över de vanligaste jobben bland kvinnor. På den listan fanns just förskollärare och fritidsledare. 92% av dessa är kvinnor. Det behövs kanske inte sägas att jobbet inte finns på listan över de vanligaste jobben bland män. Dessutom väljer jag att ta dessa siffror med en nypa salt eftersom SCB valt att klumpa ihop förskollärare och fritidsledare och jag har en misstanke, än så länge ogrundad, att de allra flesta männen i den kategorin finns bland fritidsledarna och inte inom förskolan. Vilket skulle innebära att andelen manliga förskolepedagoger blir ännu mindre. Siffrorna 92/8% är siffror för hela riket. Jag tittade även på Umeå kommun och då blir siffrorna lite muntrare, där är det fördelat över 86% kvinnor och 14% män. Men det är ändå sorgligt hur underrepresenterade männen är. 

Det intressanta när man börjar gräva ner sig i statistiken kring män och kvinnor inom läraryrket är att ju längre upp i åldrarna man kommer, desto högre blir andelen män. I förskolan är det 8% män, sedan växer den siffror genom grundskolan (21%) upp till gymnasiet där vi helt plötsligt har 45% manliga lärare, en stor ökning. Det verkar alltså som att ju äldre barnen är desto mer accepterat är det att vara man och lärare. 

Men varför ser det då ut såhär, varför väljer männen bort förskolan som arbetsområde? Det finns inte ett svar på den frågan utan det är många faktorer som verkar samverka för att ”skrämma” bort männen. För det första ses förskolan fortfarande som ett typiskt kvinnligt yrke. Via hemsidan genus.se (Nationella sekretariatet för genusforskning) hittade jag en intervju med en manlig förskolepedagog som berättade att män förväntas bli mer än ”bara” förskollärare. Det är inte ett fullgott manligt jobb. Så trots att han själv säger att han blev just det han ville så väntar människor fortfarande på att han ska välja vad han ska bli när han blir stor. Vilket för mig är otroligt sorgligt. Förskolepedagoger har ett otroligt viktigt jobb, de tar hand om våra barn och formar dem under en viktig period i deras liv. Många barn går idag 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan på förskolan. Så de människor de omges med under den tiden är otroligt viktiga för dem. Och om förskolepedagog då ses som ett andra klassens jobb som man bara har på väg upp på karriärstegen, hur blir framtiden för våra barn då? 

Just den här frågan är något som ofta irriterar mig oändligt mycket när man diskuterar traditionellt kvinnliga yrkesområden, det vill säga skolan, vården och omsorgen. För det här är otroligt viktiga jobb, det är människor man tar hand om, våra barn, våra gamla. Det måste väl ändå vara ett av de viktigaste jobben i vårt samhälle, det mest grundläggande. Ändå ska de ses som mindre värda eftersom det är ”kvinnoarbeten”. Det är för mig ofattbart. 

 En annan stor anledning till att männen söker sig bort från förskolan är rädslan för att bli utpekad som pedofil. Män vågar alltså inte jobba med små barn eftersom de är rädda att människor ska tro att de vill tafsa på dem. Manliga förskolepedagoger känner sig övervakade och kränkta, både av sina kvinnliga kolleger och föräldrarna. Vissa vågar inte ha barnen i knät under samlingar eller hjälpa dem på toaletten. De måste på något sätt bevisa sin oskuld, att de är pedagoger på grund av sitt genuina intresse för barn och deras utveckling och inte något annat. 

Tyvärr måste jag säga att rädslan för att bli utpekad som pedofil inte är ogrundad. En sökning på diverse föräldraforum på nätet (något jag inte rekommenderar och därför inte heller tänker länka till eftersom jag anser att det är dit idioter söker sig för att skrämma och skuldbelägga oroliga föräldrar) visar att det finns föräldrar som väljer bort förskolor med manliga pedagoger eller som flyttar sina barn om deras nuvarande förskola skulle anställa en. Vilket jag inte tycker visar på något annat än fördomar och inskränkthet, men det är ju min åsikt. 

 Så jag bestämde mig för att ta reda mer på statistiken kring just sexuella övergrepp på barn. Forskare säger dock att det är väldigt svårt att ta reda på fakta kring just förekomsten av sexuella övergrepp mot barn då bara en bråkdel anmäls och mörkertalet är väldigt stort. Men jag hittade en rapport från 2011 från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) som undersöker förekomsten av polisanmälda våldtäkter mot barn via en jämförelse mellan åren 1995 och 2008. Där kan man hitta statistik över vem det är som utför övergreppen och var dessa sker. Författarna till rapporten har delat upp barn under 18 i tre ålderskategorier; 0-11, 12-14 samt 15-17 eftersom övergreppen skiljer sig något efter ålder. Jag har dock valt att fokusera på åldersgruppen 0-11 eftersom jag undersöker förskolan. Och ska man vara krass så är risken för att ett barn i förskoleåldern blir utsatt för övergrepp av en nära släkting mycket större än av en förskolepedagog.  I 71% av de anmälda våldtäkterna är förövaren någon inom den närmsta familjen. I 26% är det någon bekant och ”någon bekant” är ett ganska vitt begrepp, det kan vara en vän till familjen, en granne och så vidare. Mats Olsson, bloggare, lärarutbildare och själv förskolepedagog, säger i ett debattinlägg att det inte finns några uppgifter på att en utbildad förskolepedagog blivit dömd för övergrepp. Pedofiler orkar sällan lägga 3.5 år på utbildning för att kunna begå övergrepp. Dessutom sker den stora majoriteten av övergreppen när förövare och offer är ensamma, i en kontrollerad miljö. Väldigt ofta i offrets eller förövarens hem. 

Sen ska jag återigen vara krass och säga att bara för att det inte finns några manliga anställda på en förskola innebär inte det att barnen är skyddade. För pedofiler är inte bara män, 4% av anmälda övergrepp på barn begås av kvinnliga förövare, men även där är mörkertalet stort. 

 Det här är alltså några av anledningarna till varför män inte väljer att bli förskolepedagoger. I mitt tidigare inlägg frågade jag om det är för att pedagogerna själva väljer bort det eller om samhället väljer bort pedagogerna. Och jag skulle väl vilja påstå att svaret är både och. Det är många faktorer till varför könsfördelningen ser ut som den gör bland personalen på våra förskolor. 

 Den här undersökningen (som upptagit stora delar av min vakna tid de senaste dagarna) har gett mig några svar på frågorna kring var de manlig förskolepedagogerna finns. Men dessa svar har istället gett mig nya följdfrågor. Vad innebär det för förskolan och för våra barn med manliga pedagoger i förskolan? Vilka fördelar finns det, finns det några nackdelar? Men de svaren får bli del tre i min undersökning om de försvunna pedagogerna.

 

Källor:

 Siffror från SCB: 

http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____133975.aspx

https://www.h5.scb.se/kommunfakta/yrken/index.asp

 

Nationella sekretariatet för genusforskning: 

http://genus.se/meromgenus/teman/skola/forskola/manliga-forskollarare/

 

Brå:s rapport: 

http://www.bra.se/bra/publikationer/arkiv/publikationer/2011-06-11-polisanmalda-valdtakter-mot-barn.html

 

Mats Olssons debattinlägg:

 http://www.newsmill.se/artikel/2012/12/18/medier-f-rst-rker-f-rdomar-mot-manliga-f-rskoll-rare