De försvunna pedagogerna del 2
Kategori: Förskolan
För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om att vi i vår familj saknade manliga förskolepedagoger på vår förskola. Efter att jag skrev inlägget fortsatte frågan att skava i mig, varför finns det så få manliga fröknar i förskolan? Till slut var jag tvungen att sätta mig ner och leta efter de försvunna pedagogerna. Efter att ha inlett min egna, helt ovetenskapliga undersökning kan jag säga att det här är ett ämne man verkligen kan gräva ner sig i och att jag bara skrapat på ytan. För varje svar jag fann så hittade jag även nya frågor, nya problem. Ämnet manliga förskolepedagoger är ett område med otroligt många infallsvinklar och otroligt många följdfrågor. Men jag tänkte i alla fall försöka dela med mig av den kunskap jag hittade.
Min första fråga var så klart var finns det manliga pedagogerna, eller finns de överhuvudtaget inom förskolan? Svaret är ja, men siffrorna är något nedslående. Via SCBs hemsida (Statistiska Centralbyrån) hittade jag statistik över de vanligaste jobben bland kvinnor. På den listan fanns just förskollärare och fritidsledare. 92% av dessa är kvinnor. Det behövs kanske inte sägas att jobbet inte finns på listan över de vanligaste jobben bland män. Dessutom väljer jag att ta dessa siffror med en nypa salt eftersom SCB valt att klumpa ihop förskollärare och fritidsledare och jag har en misstanke, än så länge ogrundad, att de allra flesta männen i den kategorin finns bland fritidsledarna och inte inom förskolan. Vilket skulle innebära att andelen manliga förskolepedagoger blir ännu mindre. Siffrorna 92/8% är siffror för hela riket. Jag tittade även på Umeå kommun och då blir siffrorna lite muntrare, där är det fördelat över 86% kvinnor och 14% män. Men det är ändå sorgligt hur underrepresenterade männen är.
Det intressanta när man börjar gräva ner sig i statistiken kring män och kvinnor inom läraryrket är att ju längre upp i åldrarna man kommer, desto högre blir andelen män. I förskolan är det 8% män, sedan växer den siffror genom grundskolan (21%) upp till gymnasiet där vi helt plötsligt har 45% manliga lärare, en stor ökning. Det verkar alltså som att ju äldre barnen är desto mer accepterat är det att vara man och lärare.
Men varför ser det då ut såhär, varför väljer männen bort förskolan som arbetsområde? Det finns inte ett svar på den frågan utan det är många faktorer som verkar samverka för att ”skrämma” bort männen. För det första ses förskolan fortfarande som ett typiskt kvinnligt yrke. Via hemsidan genus.se (Nationella sekretariatet för genusforskning) hittade jag en intervju med en manlig förskolepedagog som berättade att män förväntas bli mer än ”bara” förskollärare. Det är inte ett fullgott manligt jobb. Så trots att han själv säger att han blev just det han ville så väntar människor fortfarande på att han ska välja vad han ska bli när han blir stor. Vilket för mig är otroligt sorgligt. Förskolepedagoger har ett otroligt viktigt jobb, de tar hand om våra barn och formar dem under en viktig period i deras liv. Många barn går idag 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan på förskolan. Så de människor de omges med under den tiden är otroligt viktiga för dem. Och om förskolepedagog då ses som ett andra klassens jobb som man bara har på väg upp på karriärstegen, hur blir framtiden för våra barn då?
Just den här frågan är något som ofta irriterar mig oändligt mycket när man diskuterar traditionellt kvinnliga yrkesområden, det vill säga skolan, vården och omsorgen. För det här är otroligt viktiga jobb, det är människor man tar hand om, våra barn, våra gamla. Det måste väl ändå vara ett av de viktigaste jobben i vårt samhälle, det mest grundläggande. Ändå ska de ses som mindre värda eftersom det är ”kvinnoarbeten”. Det är för mig ofattbart.
En annan stor anledning till att männen söker sig bort från förskolan är rädslan för att bli utpekad som pedofil. Män vågar alltså inte jobba med små barn eftersom de är rädda att människor ska tro att de vill tafsa på dem. Manliga förskolepedagoger känner sig övervakade och kränkta, både av sina kvinnliga kolleger och föräldrarna. Vissa vågar inte ha barnen i knät under samlingar eller hjälpa dem på toaletten. De måste på något sätt bevisa sin oskuld, att de är pedagoger på grund av sitt genuina intresse för barn och deras utveckling och inte något annat.
Tyvärr måste jag säga att rädslan för att bli utpekad som pedofil inte är ogrundad. En sökning på diverse föräldraforum på nätet (något jag inte rekommenderar och därför inte heller tänker länka till eftersom jag anser att det är dit idioter söker sig för att skrämma och skuldbelägga oroliga föräldrar) visar att det finns föräldrar som väljer bort förskolor med manliga pedagoger eller som flyttar sina barn om deras nuvarande förskola skulle anställa en. Vilket jag inte tycker visar på något annat än fördomar och inskränkthet, men det är ju min åsikt.
Så jag bestämde mig för att ta reda mer på statistiken kring just sexuella övergrepp på barn. Forskare säger dock att det är väldigt svårt att ta reda på fakta kring just förekomsten av sexuella övergrepp mot barn då bara en bråkdel anmäls och mörkertalet är väldigt stort. Men jag hittade en rapport från 2011 från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) som undersöker förekomsten av polisanmälda våldtäkter mot barn via en jämförelse mellan åren 1995 och 2008. Där kan man hitta statistik över vem det är som utför övergreppen och var dessa sker. Författarna till rapporten har delat upp barn under 18 i tre ålderskategorier; 0-11, 12-14 samt 15-17 eftersom övergreppen skiljer sig något efter ålder. Jag har dock valt att fokusera på åldersgruppen 0-11 eftersom jag undersöker förskolan. Och ska man vara krass så är risken för att ett barn i förskoleåldern blir utsatt för övergrepp av en nära släkting mycket större än av en förskolepedagog. I 71% av de anmälda våldtäkterna är förövaren någon inom den närmsta familjen. I 26% är det någon bekant och ”någon bekant” är ett ganska vitt begrepp, det kan vara en vän till familjen, en granne och så vidare. Mats Olsson, bloggare, lärarutbildare och själv förskolepedagog, säger i ett debattinlägg att det inte finns några uppgifter på att en utbildad förskolepedagog blivit dömd för övergrepp. Pedofiler orkar sällan lägga 3.5 år på utbildning för att kunna begå övergrepp. Dessutom sker den stora majoriteten av övergreppen när förövare och offer är ensamma, i en kontrollerad miljö. Väldigt ofta i offrets eller förövarens hem.
Sen ska jag återigen vara krass och säga att bara för att det inte finns några manliga anställda på en förskola innebär inte det att barnen är skyddade. För pedofiler är inte bara män, 4% av anmälda övergrepp på barn begås av kvinnliga förövare, men även där är mörkertalet stort.
Det här är alltså några av anledningarna till varför män inte väljer att bli förskolepedagoger. I mitt tidigare inlägg frågade jag om det är för att pedagogerna själva väljer bort det eller om samhället väljer bort pedagogerna. Och jag skulle väl vilja påstå att svaret är både och. Det är många faktorer till varför könsfördelningen ser ut som den gör bland personalen på våra förskolor.
Den här undersökningen (som upptagit stora delar av min vakna tid de senaste dagarna) har gett mig några svar på frågorna kring var de manlig förskolepedagogerna finns. Men dessa svar har istället gett mig nya följdfrågor. Vad innebär det för förskolan och för våra barn med manliga pedagoger i förskolan? Vilka fördelar finns det, finns det några nackdelar? Men de svaren får bli del tre i min undersökning om de försvunna pedagogerna.
Källor:
Siffror från SCB:
http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____133975.aspx
https://www.h5.scb.se/kommunfakta/yrken/index.asp
Nationella sekretariatet för genusforskning:
http://genus.se/meromgenus/teman/skola/forskola/manliga-forskollarare/
Brå:s rapport:
http://www.bra.se/bra/publikationer/arkiv/publikationer/2011-06-11-polisanmalda-valdtakter-mot-barn.html
Mats Olssons debattinlägg:
http://www.newsmill.se/artikel/2012/12/18/medier-f-rst-rker-f-rdomar-mot-manliga-f-rskoll-rare
