Barn föds inte intoleranta
Kategori: Allmänt
Jag sitter i personalrummet på min förstföddes nya förskola. Vi har just börjat den andra veckans inskolning. Hittills har det bara varit jobbigt för mig. Vi får hoppas att det fortsätter så. Medan jag väntar på att bli behövd läser jag dagens lokala tidning. Där står det "Bög skällsord redan på dagis". Nu vill jag gå hem med ungen i ett fast grepp under armen.
Artikeln behandlar det faktum att redan i förskolan börjar mobbing mot den som vågar vara annorlunda, den som vågar bryta könsnormer. Killar som inte är "som killar ska" blir kallad "bög" som skällsord (vilket är fel på så många nivåer) och flickor blir kränkta genom att kallas "hora" eller "fitta" (vilket är fel på lika många nivåer). Det finns "begränsade ramar för hur man förväntas vara som flicka eller pojke" säger forskaren Katja Gillander-Gådin. "Utrymmet att få vara som man vill uppfattar hon som minimalt" säger 15-åriga Astrid.
Dessutom väljer skolans personal att överse med såna påhopp i upptill 50% av fallen på vissa skolor. Vilket för mig är oförståeligt. Ska inte skolans personal vara där för att guida vår ungdom åt rätt håll, inte in i ett mer intolerant samhälle? För ni vet väl att den som tiger, samtycker?
När jag läser det här tänker jag först på de stackars barn som blir utsatta för de här kränkningarna. Så orättvist att bli dömd för den man är. Sen på de stackars barnen som lärt sig att män och kvinnor bara kan uppföra sig på ett sätt för att passa in i samhället. Tänk om de också skulle vilja vara som de är, egentligen?
För barnen föds inte med snäva könsnormer, de föds inte intoleranta. De lär sig. Det är upp till oss föräldrar och skolpersonal att visa att det är ok. Det är ok att vara annorlunda. Det är ok att vara sig själv. Man får gilla rosa och glitter även om man är kille. Man får leka med traktorer även om man är tjej. Killar kan gilla syslöjd och tjejer kan springa jättefort. Vi ska lära dem att bög är inget skällsord och inte fitta heller, det är det tjejer har mellan benen.
Där jag sitter i personalrummet, omgiven av förskolepersonal måste jag sucka högljutt igen och hindra mig själv från att ta min förstfödde i handen och gå hem. Men självklart finns det bra förskolepersonal som lär barnen att det är ok att vara precis som man vill. Som kommer att lära mitt barn att han duger precis som han är. Och att alla andra gör det också. Jag hoppas att de finns här. Och att i en framtid nära mig finns de precis överallt.
Artikeln behandlar det faktum att redan i förskolan börjar mobbing mot den som vågar vara annorlunda, den som vågar bryta könsnormer. Killar som inte är "som killar ska" blir kallad "bög" som skällsord (vilket är fel på så många nivåer) och flickor blir kränkta genom att kallas "hora" eller "fitta" (vilket är fel på lika många nivåer). Det finns "begränsade ramar för hur man förväntas vara som flicka eller pojke" säger forskaren Katja Gillander-Gådin. "Utrymmet att få vara som man vill uppfattar hon som minimalt" säger 15-åriga Astrid.
Dessutom väljer skolans personal att överse med såna påhopp i upptill 50% av fallen på vissa skolor. Vilket för mig är oförståeligt. Ska inte skolans personal vara där för att guida vår ungdom åt rätt håll, inte in i ett mer intolerant samhälle? För ni vet väl att den som tiger, samtycker?
När jag läser det här tänker jag först på de stackars barn som blir utsatta för de här kränkningarna. Så orättvist att bli dömd för den man är. Sen på de stackars barnen som lärt sig att män och kvinnor bara kan uppföra sig på ett sätt för att passa in i samhället. Tänk om de också skulle vilja vara som de är, egentligen?
För barnen föds inte med snäva könsnormer, de föds inte intoleranta. De lär sig. Det är upp till oss föräldrar och skolpersonal att visa att det är ok. Det är ok att vara annorlunda. Det är ok att vara sig själv. Man får gilla rosa och glitter även om man är kille. Man får leka med traktorer även om man är tjej. Killar kan gilla syslöjd och tjejer kan springa jättefort. Vi ska lära dem att bög är inget skällsord och inte fitta heller, det är det tjejer har mellan benen.
Där jag sitter i personalrummet, omgiven av förskolepersonal måste jag sucka högljutt igen och hindra mig själv från att ta min förstfödde i handen och gå hem. Men självklart finns det bra förskolepersonal som lär barnen att det är ok att vara precis som man vill. Som kommer att lära mitt barn att han duger precis som han är. Och att alla andra gör det också. Jag hoppas att de finns här. Och att i en framtid nära mig finns de precis överallt.
