Skit också.
Kategori: Att vara jag
Fan. Fan. Fan. Fanfanelifan. Attans.
Jag läste ett blogginlägg av den underbara begåvade modiga och helt häpnadsväckande journalisten Magda Gad. Och luften gick ur mig.
Jag beundrar Magda Gad något otroligt. Jag har bara följt hennes blogg i några månader, men hon är redan en av mina stora idoler. Hon har ett mod och ett civilkurage som jag bara kan drömma om. Jag önskar att jag vågade som hon. Ja man skulle nog kunna säga att hon blivit min stora inspiration (förutom Fredrik Backman då, som faktiskt var den som tipsade om Magda, eftersom han har den där förmågan jag också beundrar att känna kärlek och beundran och inte vara ett dugg rädd för att uttrycka det).
Så skrev hon ett inlägg. Om att följa sin inre röst, sitt inre barn. Om att våga. Och jag känner bara fan. Fan fan fan.
Först förstod jag inte varför. Jag är ju inte missnöjd med mitt liv. Jag har en underbar familj, underbara barn. Jag vet nästan vad jag vill bli när jag blir stor, jag har bara ingen stress att bli stor. Varför känns det så konstigt i bröstet då?
Jag kände efter ett tag. Och insåg. Att det är inte mitt liv jag är missnöjd med. Det är inte min vardag. Eller hur jag ser min framtid.
Men jag är missnöjd med mig själv.
När jag ser på Magda Gad ser jag en person med ett stort mod och ett ännu större engagemang för dem som behöver det. Någon som bryr sig och som vågar göra något åt det. Någon som jag vill vara.
Jag har inte blivit modigare trots att jag lovade mig själv det för över ett år sedan. Och jag har glömt hur man engagerar sig.
Nu är det slut med det. Nu ska jag ta tag i det här. Det är dags att bli modig igen. Det är dags att leta fram engagemanget.
Det är dags att min inre röst slipper skämmas för mig längre.
