metalupyourassgirl.blogg.se

Eftersom det är ett tag sedan vi hördes sist så tänkte jag göra en liten summering av året som gått. Men eftersom jag är lat och inte tänker sätta mig och skriva en fin årskrönika så stal jag en lista från Underbara Claras blogg. Den är kanske inte heltäckande men en liten hint om vad 2014 innebar för mig kanske ni får. 

Jag kan faktiskt inte komma på något. Förutom att jag blev trebarnsmamma förstås. Det har jag aldrig provat på förut!

Nej. Det var nog ganska lugnt på den fronten. Det har självklart hänt en del saker som förändrat livsläget men ingenting som jag själv kände att jag aktivt genomdrev. Men, som sagt, jag blev ett barn rikare, min äldsta dotter började på dagis, vi fick nya härliga grannar, köpte ny bil och så. Så helt stillastående var det väl inte.

En hel hög känns det som, inklusive mig själv. Det roligaste var väl att jag och grannfrun fick barn inom två veckor från varandra!

1 oktober såklart. Då föddes min minsting, en underbar liten tjej. 

Inte ett enda land besökte jag. Det var knappt jag besökte några andra städer pga att jag var stor som ett hus och hade rejält med foglossning. En kan väl säga att rörelse inte var min starka sida 2014.

Jag vet inte om det var det bästa köpet men absolut största var vår nya bil, röda faran. Det kostar att transportera en hel hög med ungar!

Mina barn. De gör mig riktigt glad hela tiden. Och kanske speciellt födelsen av mitt nyaste tillskott. En stor stark och frisk donna.

Inte som jag kan komma på alldeles nu. Men nåt finns det säkert. Mer pengar skulle ju inte sitta helt fel.

Jag önskar att jag vågat mer. Varit lite modigare. 

Jag önskar att jag mått mindre dåligt och orkat mer. Gråtit mindre. Nu var väl mycket av gråten och dåligmåendet på grund av saker som jag inte kunde påverka men jag önskar ändå att det hade varit annorlunda. Tyvärr var min graviditet jobbig, speciellt mot slutet, och tiden efteråt var också kämpig och hade jag fått önska hade det gärna fått vara lite lättare.

Så många att välja mellan. Men det som poppar upp på en gång är The Crazy Ones med Robin Williams. Den fick mig att skratta så jag fick ont i magen, till och med när jag mådde som sämst! 

Allt med Fredrik Backman. Jag älskar Fredrik Backman och hans böcker. Jag skulle kunna prata om Fredrik Backman och hans böcker i evighet. Det bästa är att jag fick träffa Fredrik Backman! Woop woop. Och bästa boken 2015 kommer antagligen att bli en av Fredrik Backman också. Så vet ni.

Största musikaliska upptäckten? 

Jag har faktiskt varit jättedålig på att lyssna på musik och när jag väl gjort det har det varit gamla klassiker. Men Tigerbell var väl ett band jag hittade och kan rekommendera!

Ja jag får väl säga att det var att jag kom till jobbet. Jag jobbade en dag. Var föräldraledig till den 8 juni och blev sjukskriven den 10 juni. Såattee.

Att jag bar och tryckte ut 4,7kg människa. Helt klart. 

Jag kommer inte på något. Jag måste vara perfekt. Eller?

Tycker det är en fråga som inte går att svara varken eller på. Livet går upp och ner hela tiden och summan av kardemumman blir sällan svart eller vit.

Visst, jag hade ett jobbigt år med en jobbig graviditet och jag mådde mycket dåligt. Men jag hade ju så mycket roligt också och så mycket gjorde mig glad. Det är väl så livet är? En härligt fruktansvärd bergochdalbana.

Barnen. Och bilen. Skulle jag tro. 

En frisk bebis. 

Något du önskade dig och inte fick? 

Mer pengar. Ett hus på landet. Bokkontrakt. 

Vad gjorde du på din födelsedag 2014? 

Jag hade kalas för världens bästa treåring. Så är det när man väljer att skaffa barn dagarna innan man fyller år. Då får man fira andra istället. Men det är verkligen ett kärt besvär. 

Att jag hade fått må bra under och efter graviditeten såklart. Det tar på att ha ont.

Vad fick dig att må bra? 

Mina barn. De är det finaste jag har. Och de kan alltid få mig att le. Skitungarna.

De bästa nya människorna du träffade? 

Min nyaste dotter såklart. 

Min kropp. Är det inte fantastiskt att man kan bära en människa inuti sig? Och framförallt trycka ut den? Jag är faktiskt smått imponerad över att jag klarade av att bära 4.7 kg bebis och sen trycka ut den utan att gå sönder!

Att 2015 blir ett fantastiskt år. Att min familj får vara frisk och fortsätta att utvecklas.

Jag tänker våga mer! Bli modigare. Våga engagera mig, och försöka bli kreativ igen. Jag vill hitta lite ompfh helt enkelt!

Igår läste jag ett öppet brev till Filippa Reinfeldt på DNs hemsida. Det var från en blivande mamma som var orolig för utvecklingen inom förlossningsvården. Hon pratade om hur indragningarna leder skador och dödsfall bland barn och mödrar. Och jag kan inte annat än hålla med henne. Jag har själv genomgått två förlossningar, som lyckligtvis gått bra och som slutat med två friska och vackra barn. Men jag vet hur mycket det betyder att man har barnmorskor och undersköterskor som har tid att hjälpa till. 

 

När mitt första barn föddes gick förlossningen bra. Den tog tid men den gick bra. Jag vet att barnmorskorna som jobbade var pressade, jag kunde höra larmen från intaget och även hörs barnmorskorna och undersköterskorna tala om det. Det var en helg då det verkade som om alla barn hade bråttom att komma ut. Trots det tyckte jag att vården jag fick under förlossningen var jättebra. Barnmorskan som förlöste mitt barn var lugn och hjälpte mig genom varje steg. Men efter mitt barn fötts fick jag upplev baksidan av den svenska förlossningsvården. 

Av olika orsaker så var vi tvungna att stanna ganska länge på BB, för länge enligt mig. För det var totalt kaos. Jag var en nybliven, osäker mamma som dessutom hade OCD, något som jag tidigt informerade personalen om. När det fanns någon. För att få hjälp var inte självklart. Vi glömdes bort, frågade en något på morgonen kunde en eventuellt få svar någon gång på kvällen och fick en någon gång svar så var dessa antingen vaga eller motstridiga. Dessutom var salen och sängarna dåligt städade. Det var fler än en gång jag fick panik, en gång på grund av en av barnmorskorna. 

Jag tror säkert att personalen inte ville oss något illa, de hade helt enkelt för mycket att göra. Och det fanns några individer som struntade i stressen och faktiskt tog sig tid att hjälpa oss. Men ingenting av detta rättfärdigar hur vården ser ut. Den här gången hände ingenting allvarligt, vi mådde i slutändan bra hela familjen.  Men tänk om det inte är så. Tänk om det händer något, som förstföderska vet man knappt vad som är upp och ner, en är osäker och en vet inte vad som är normalt. Jag vågade störa, jag vågade fråga. Men tänk om något allvarligt faktiskt hänt och personalen missat det på grund av stressen? Eller tänk om något händer under en förlossning på grund av att barnmorskorna har för mycket att göra? Det vore oförsvarbart. 

 

När mitt andra barn föddes valde jag att byta sjukhus, till ett mindre i inlandet. Jag är glad att jag hade möjligheten för där fick jag bra vård, jag kände mig sedd på ett helt annat sätt. Jag fick svar på mina frågor och bekräftad som människa. Som tur var behövde vi inte stanna så länge den gången, men jag kunde ändå känna skillnaden. Jag vet inte om de var mer kvalificerade än där jag födde första gången, en av barnmorskorna var faktiskt en av de barnmorskor som jobbade på det första sjukhuset men nu bytt, men de hade tid för mig. Och jag önskar att alla kvinnor som ska föda ska känna det så, precis så. Men alla har inte den möjligheten. Alla får inte den vården. 

 

Och det verkar vara ännu värre i södra Sverige, i Stockholm bland annat, där kvinnan som skrev brevet till Filippa Reinfeldt nu måste föda. Det är totalt kaos och politikerna verkar inte tänkt igenom hur de ska kunna finansiera vården. Hur de ska kunna finansiera den personal som ska hjälpa oss. Men tyvärr ser det ut såhär i Sverige idag. Inte bara inom förlossningsvården utan hela vårdapparaten. Och det är inte acceptabelt. Det får inte se ut såhär. Det är dags att vi gör något åt det. 

 

De senaste dagarna har jag sett att det blossat upp en debatt, visserligen en ganska ensidig sådan men ändå, om våldsamma tv-spel som till exempel Grand Theft Auto, och föräldrar som låter sina små barn spela. Det vill säga barn i mellanstadieåldern och yngre. De allra flesta är överens om att det är fel att låta barn spela de här spelen, eftersom de är våldsamma och kvinnoförnedrande. Och jag håller med, barn ska inte spela våldsamma spel. Egentligen tycker jag inte jag att någon borde göra det och jag kan inte förstå motivationen men är man vuxen är det ju upp till en själv att bestämma detta. Visst har jag sett åtminstone en artikel där en pappa förklarat att han sitter med sin son och de ser alltid till att spela så de inte skadar någon, utför endast lagliga uppdrag och om något går fel eller de konfronteras med till exempel en strippklubb så tar pappan diskussionen, berättar vad det innebär och vad som är fel med det. Men det förutsätter att du som förälder alltid är närvarande när barnen spelar och att du har tid att hjälpa till och förklara och styra spelet. Och tyvärr är det nog inte så många föräldrar som har den möjligheten. Så då kanske en inte ska tillhandahålla sina barn med sådana spel.

 

Som sagt, jag tycker också att en inte bör låta sina barn spela våldsamma tv-spel om en tänker låta barnen spela själv. Men det finns en sak med den här debatten som skaver i mig. Åtminstone en av de människor som klagat på våldsspelen har sagt att spelandet av våldsspel ligger bakom till exempel skolskjutningarna runt om i världen. Och det påståendet stör mig något otroligt. För det är verkligen att förminska de händelserna och se till att man tar bort ansvaret från dem det verkligen gäller. Samhället. Oss. 

 

Vid alla skolskjutningar och vid vissa andra våldsbrott i till exempel USA så vill man väldigt gärna skylla på någon. Och det är ofta människor och företeelser inom populärkulturen som man lägger skulden på. Gäller det musik pekar man gärna med det anklagande fingret mot hårdrocken. I West Memphis var det Metallica, i Columbine var det Marilyn Manson. Man skyller gärna på våldsspel också. Eller våldsamma filmer. Eller tv-serier. Men problemet ligger inte där. Problemet handlar om samhället. Det handlar om utanförskap. 

 

I West Memphis var det en rättskandal som förstörde fyra unga människors liv för att de var annorlunda, för att de lyssnade på fel musik. Vi är rädda för det som är annorlunda därför pekar vi ut den som är det när det inträffar något som är så hemskt att vi inte kan förstå det. Det har vi gjort sen häxprocessernas tid, antagligen innan det. Men vi måste börja omfamna det annorlunda, för ondska kan lika gärna bo i det nomala, det hemtama, det trygga.  Vi som samhälle måste bli bättre på att ta hand om varandra, oavsett våra olikheter. Men vi pekar hellre ut den som redan står utanför. för vi vill ju inte att det ska vara en av oss. 

 

Skolskjutningar begås av barn och ungdomar som har hamnat utanför av någon anledning. De orkar inte med mobbningen längre, de orkar inte med att vara annorlunda. Det gör det inte mer rätt, men om vi kan förstå problemet så kan vi förhindra det. Istället för att peka ut Marilyn Manson som roten till all ondska borde vi se det verkliga problemet, att människor mår dåligt. Men det skulle ju innebära att vi faktiskt måste skärskåda oss själva och se till vad vi kan göra, som samhällsmedborgare, som föräldrar, som vänner, som medmännskor. Och det innebär att vi har en del i skulden. Att vi inte såg den som mådde dåligt, att vi struntade i att försöka sträcka ut en hand.

 

Nej då är det väl ändå lättare att skylla på Marilyn Manson. Eller Metallica. Eller Kesha. Eller våldsamma tv-spel. Om vi bara skriker högt och pekar på dem så slipper vi se vår egen roll i det. Jag tror faktiskt att Marilyn Manson själv sa det bäst i dokumentären Bowling for Columbine. Han fick frågan vad han skulle sagt till pojkarna som sköt sina skolkamrater och sig själva. "Ingenting" svarar han. "Jag skulle ha lyssnat".

 

Bara lyssnat.

Däremot har jag upptäckt att det nya året ställt mig i ett vägskäl. Och det gör mig nedstämd. Inte ett fysiskt vägskäl alltså, dem kan jag generellt hantera. Utan ett sånt bildligt vägskäl. Och de gör mig nervös för jag får alltid en känsla av att jag kommer att välja fel.

Stora livsbeslut gör mig skakis, helt enkelt.

Men medans jag står här i mitt bildliga vägskäl, darrig i knäna, kan jag ju lika gärna önska er ett gott nytt år och en god fortsättning. Och lycka till med era eventuella nyårslöften och bildliga vägskäl.

Igår var jag så arg så jag inte kunde sova. Trots att jag var så trött så jag stupade i säng. Varför?
Tja ni. Jag är arg på patriarkatet, på korkade vita män, på hela den amerikanska medieindustrin, den svenska lagstiftningen, på nättroll, på kyrkor i allmänhet och den katolska i synnerhet, på att det ska vara så jävla svårt att få till någon förändring och på att det är den här världen jag måste låta mina barn växa upp i.

Och sen när jag var så arg så att jag skakade så blev jag arg på mig själv som blev så arg. För jag blir så arg att jag tappar min röst, min chans att påverka. För om en ska kunna föra en saklig diskussion, om en ska kunna påverka kan en inte hamna i affekt. För ingen vill lyssna på någon som bara skriker lösryckta argument. Så kan en inte påverka någon positivt. Men ofta så läser jag om ämnen som ligger nära hjärtat och då tänder jag direkt och tappar nästan förmågan att vara sammanhängande. Men jag vill kunna nå ut i de här oerhört viktiga frågorna. Då gäller det att kunna föra sin talan. Och även ha lugnet att lyssna.

Och där tror jag att mycket av debatten kring olika kvinnosaksfrågor haltar. Män blir så oerhört provocerade av många frågor, av påståenden och rena fakta att de tappar alla koncepter. Istället för att lyssna på kvinnor, lyssna på det som det egentligen handlar om så hör de det de blir provocerade av och börjar skrika. De vill inte höra på jobbiga fakta, på det som är jobbigt så de går i försvarsställning och skriker. Ofta de dummaste saker en har hört. Någonsin. Så mitt råd till alla män är, snälla håll käften och lyssna istället. Då kanske ni till slut förstår.

Apropå retorik så har jag ett tips till er, att ni borde se filmen Miss representation, om den amerikanska medieindustrin och hur den påverkar kvinnosynen. En lugn och saklig förklaring.

Ja. Jag har fått skrivkramp. En skrivkramp utan dess like. Jag har aldrig varit med om något så fruktansvärt förut. Ibland sätter jag mig, lite håglöst, framför datorn och försöker få ner orden på papper. Eller på skärmen. Eller på internet. Eller hur man säger nu förtiden. Men lika fort ger jag upp. Hamnar på facebook istället. Eller den lokala nyhetssidan.

 

Det är som om alla tankar jag har i huvudet inte vill fastna. Teflontankar.

 

Så jag undviker nu datorn. Den gör mig bara arg. Och lite ledsen. 

 

Men idag tänker jag på Gandhi. På det han sa en gång. Öga för öga gör hela världen blind. Så sant som det var sagt. 

Ja, det är möjligt att det är lite glest mellan inläggen på den här bloggen. Möjligen. Lite glest. Men vi har faktiskt semester. Och som ni vet så tar semester upp en himla massa tid. Då blir något lidande. Typ bloggen.

Så jag har fortfarande en del idèer och åsikter de kommer bara inte ner på pränt. Just nu. Men det borde  bli någon ordning när vår semester är över. Sådär nån gång i september. 

 

Tills dess får ni hålla till godo med något sporadiska kontakter. Jag ber om ursäkt. Men ändå inte. Semester må ta en himla massa tid men det är en himla massa mysigt också. 

 

 

"Jag var världens bästa förälder, sen fick jag barn" säger de. Men jag är världens bästa förälder. För mina barn. Men även världens bästa förälder kan ha dåliga dagar. Jagorkarintemervadärpedagogiksnällaslutaskrikinnanjaghopparutgenomfönstret-dagar. För världens bästa förälder är inte mer än människa.

Att vara mamma är det bästa jobb jag någonsin haft. Det är det absolut roligaste, mest stimulerande, helt underbara jobbet. Gud vad jag älskar mina ungar. Men det är också det är också det tyngsta jobb jag har haft.

För mamma är ett jobb som man innehar 24 timmar om dygnet. Det är inget man bara tar ledigt från eller kopplar bort. Man har inga kaffe- eller lunchraster. Jag är glad om jag får lunch.
Efter en hård dags arbete går man inte hem heller. Man är ju hemma. Och jobbar. Fortsätter. Hela natten. Jag har inte sovit ordentligt på ett halvår. Djupsömn? Aldrig hört talas om.
Cheferna är också de strängaste jag har haft. De absolut sötaste men strängaste. Helt oresonliga är de. De ska ha saker på sitt sätt annars blir det ett vildare väsen. Ofta försöker jag vara pedagogisk men ibland vill jag faktiskt också slänga mig på golvet och bara stortjuta. Ska jag vara helt ärlig har det nog faktiskt hänt någon gång.
Och lönen sen. Visst är jag glad att vi bor i ett land som överhuvudtaget ger mig möjlighet att vara hemma med mina barn de första åren. Men det känns nästan som ett hån att försöka försörja en familj med två småbarn på föräldrapenningen. Bara blöjkostnaden slukar ju nästan allt!

Med det sagt så skulle jag vilja betacka mig för såna förståsigpåare som anser att min mammaledighet är någon sorts semester. Som anser att pappan inte ska behöva ta något ansvar eftersom han jobbar (eller i mitt fall, pluggar) på dagarna. Jag jobbar också, minst lika hårt. Skillnaden är att jag är hemma med två barn. Jag skulle vilja att de män som anser att det är kvinnorna som ska ta hand om allt, ha ansvaret hela tiden, att de fick ta över den rollen, bara en dag. Se hur lätt de tycker att det är.

Jag har haft tur. Jag har en man som tar ansvar. Vi lever någorlunda jämställt. Nej,inte helt, saker kan alltid bli bättre. Det är ändå oftast jag som har ansvar för barnen och hemmet, även när han är hemma. Åtminstone är det jag som måste ha koll på situationen. På vad som måste göras.
Det konstiga med allt det här och med det här inlägget är att även om jag anser att jag jobbar lika hårt på dagarna och att när vi båda är hemma så ska vi dela på ansvaret skäms jag ofta för att jag lägger över ansvar för VÅRA barn på honom när han kommer hem efter plugget. På något sätt sitter det i ryggmärgen på mig att eftersom jag är mamma/mammaledig ska jag ha ansvaret för barnen hela tiden, hela dygnet. Eftersom jag är kvinna så ska jag kunna jonglera vår hemsituation utan hjälp. Och jag oroar mig för att andra, utomstående, ska tycka att jag sliter ut min stackars man. Som att de har med det att göra.

Ibland kan jag faktiskt stanna och fråga mig själv varför. För att jag är kvinna?

Vid sådana tillfällen inser jag hur ojämställt det egentligen är i vårt samhälle. Hur vi omedvetet matas med stereotyper och hur påverkad jag är av vårt synsätt på manligt och kvinnligt, på modern och fadern. Jag, som tycker att jag inte låter mig påverkas så mycket av att jag är kvinna. Som lever i ett någorlunda jämställt förhållande. Som försöker vara medveten om förhållandet, som försöker påverka saker i en positiv riktning.
Då inser jag också hur viktigt det är att vara medveten, att kämpa för jämställdhet. Även på individnivå.

För att vara världens bästa förälder är ju det viktigaste jobbet som finns.