Hårresande rankar för dagen
Kategori: Att vara kvinna
De senaste dagarna har jag tänkt ganska mycket på kroppssbehåring. Min egen framförallt men även rent generellt.
Jag anser att alla får göra vad de vill med sitt kroppshår. Utom min man. Hans huvud- och ansiktshår vill jag åtminstone ha vetorätt på. Men resten får göra precis vad de vill med sitt. Låt det växa om ni vill. Raka bort det annars. Visst finns det trender som får mig att höja på ögonbrynen eller i vissa fall bli lite oroad. Till exempel trenden för kvinnor att raka bort allt hår på underlivet*. Men rent generellt tycker jag att varje människa själv ska bestämma hur en vill se ut.
Om jag ser till mig själv är min egen behåring ingenting jag hetsar upp mig för i onödan. Hade ni frågat mig för några år sedan hade jag nog sagt att om jag inte hann raka benen skulle det vara jordens undergång. Men idag tar jag det lite som det kommer. Det är klart, jag tycker fortfarande om att raka benen och så, jag tycker det känns fräscht. Antagligen för att jag är uppvuxen i en kultur som lärt mig att det är det. Men jorden går faktiskt inte under om jag inte rakar mig. Jag har till och med skrämt slag på en nära släkting en gång på ett badhus på grund av min välidgt orakade bikinilinje. Jag var lite road över saken, han såg ut som om jag begått ett brott. Varför han nu skulle tycka det. Men så är det väl idag. Normen är snäv och den som frångår den begår en grav överträdelse. Till och med när det gäller så triviala saker som huruvida man har hår på benen eller inte. Eller bikinilinjen. Eller i ansiktet. Speciellt om du råkar vara kvinna. Kanske till och med bara om du är kvinna. Vilket slår mig som lite sorgligt. Precis som alla frågor man kan börja fundera på slutar det där. Att kvinnor inte har rätten till sin egen kropp. Att den är ett objekt. Som vem som helst får ha åsikter om. Det är, som de säger over there, totally fucked up.
Jag har ju själv känt den pressen. Pressen att vara perfekt. Att varje hårstrå ska ligga rätt. Eller inte ligga alls, tas bort. Men idag känner jag inte så längre, vilket är oerhört befriande. Mitt egenvärde ligger inte i huruvida mina ben är rakade eller inte, jag blir inte mindre attraktiv för det.
Men ibland så kan jag tänka att det skulle vara skönt med lite egentid. Att få duscha i fred. Ta hand om mig själv. Kanske till och med få raka benen. (Ja det kan hända att det här blogginlägget kom till i duschen. Medan jag försökte jonglera två barn och alla shampooflaskor. Barnen var dock utanför duschen. Just då.)
*Ja, jag vet var trenden med helt rakade underliv kommer ifrån. Och ja jag vet varför den finns. Men det gör det inte mindre oroande då jag anser att det är en slags infantiliserande av vaginan. (Jag vet inte om man kan säga så men jag hoppas att ni missförstår mig rätt)
