metalupyourassgirl.blogg.se

Om ni har läst min blogg någon gång så vet ni precis vad jag tycker om amning. Att det är det naturligaste i världen. Jag tycker det är helt fantastiskt att kvinnokroppen kan inte bara bära en annan människa utan också ge den mat. Jag är stolt över att jag kunnat och fått amma tre barn. Jag är helt enkelt för amning. Varsomhelst och närsomhelst. 

Men så finns det såna där dagar. När amningen strular. Dagar då brösten känns som om de ska sprängas. Som om bröstvårtorna brinner. Då man får migrän och frossbrytningar så benen viker sig. Då man helst bara vill gå och lägga sig men har fullt upp med att hålla tre barn vid liv och en vardag iordning. 

Då undrar man om det här med amning är en så bra idé i alla fall...

(Nej amning är inte alltid enkelt även om det är det naturligaste i världen. Det är inte alltid glamoröst och det kan till och med vara smärtsamt. Men jag är glad att jag kan, även om det inte känns så de där mjölkstockningsdagarna)

Tänk om man har en dammsugare. Som kanske har sett sina bästa dagar. Och som kanske luktar lite när den körs eftersom den fått arbeta med sånt som dammsugare helst vill glömma. Då kan det vara bra att ha en 2-åring hemma som tar ut en burk med vaniljsocker (som hen inte får ha) och sedan häller ut hela burken på golvet. Då måste man ju ta fram den där stinkiga dammsugaren och fixa det 2-åringen så stolt visar upp sedan. Och tjipp tjillevipp har man förvandlat dammsugaren till ett doftljus. Varje gång man tar fram och kör dammsugaren kommer den att sprida en härlig doft av vanilj omkring sig!

Det är ungefär ett år sedan min då tvååring busade till det genom att hälla ut vaniljsocker på golvet. Men nu gör hans föräldrar det lite då och då istället. Såklart aldrig så nuvarande 2,5-åringen ser det. Då kan han ju tro det är ok att sprida matvaror på golvet...

Säg att du kanske har en 2,5-åring hemma. Säg att hen vägrar dricka vatten. Vad ska en göra? Man kan prova ett litet trick jag kallar "Drick inte lillasysters vatten". Metoden är väl testad och bevisat effektiv. Det går till såhär:

 

Häll upp rikligt med vatten i lillasysters pipmugg (det går lika bra med en lillebrors pipmugg men för detta exempel har jag valt en lillasyster). Låt lillasyster dricka lite, eller tills lillasyster är otörstig. Ställ sedan muggen i närheten av 2,5-åringen, inte för nära och inte för långt bort, det måste vara på precis rätt avstånd för att avdramatisera situationen. Säg sedan åt 2,5-åringen att hen inte får dricka ur lillasysters mugg. Och voilà, du har alldeles strax fått i 2,5-åringen en hel mugg med vatten.

 

Funkar varje gång. (Här hemma i alla fall)

Min son har många intressen som skulle kunna ses som typiskt manliga. Han älskar stora maskiner, traktorer, grävmaskiner, flygplan, ja allt som är stort och låter imponerande. Han tycker också om teknik, datorer och mobiltelefoner är sånt han kan sitta och pilla med i timmar. Hans favorittröja är den med grävmaskinen på. Och när han ska sova ska han ha pyjamasen med tåget. Om det är kris och den råkar ligga i tvätten kan han, efter lite övertalning ta den med cementbilen på.

Ibland frågar jag mig själv om jag gjort något fel som fått en så pojkig liten pojke. Har jag, omedvetet, proppat honom med könsstereotyper? Tvingat in honom i rollen som den lille mannen? Är det mitt fel? Det vore konstigt med tanke på att varken jag eller hans pappa tycker stora maskiner är imponerande. Vi skulle nog inte kunna laga vår bil om den gick sönder. Inte ens under vapenhot. Men ändå. Kanske att vi omedvetet behandlar honom på ett visst sätt just för att han är kille.

Å andra sidan har min son intressen som skulle kunna ses som typiskt kvinnliga. Han har en dockvagn där han har sin bebis, en liten björn, som han älskar att dra omkring på, klä i olika kläder och byta blöja på. Han är väldigt förtjust i djur och blir väldigt omhändertagande när han kommer i närheten av en katt eller en hund. Och han är absolut inte rädd för att ta på sig sin rosa regnjacka, den är faktiskt en av hans favoritplagg. Han är varm och öm och den kramigaste lilla pojken i världen.

Och då tänker jag istället, kan det vara så att jag har gjort rätt? Att jag behandlar honom som ett barn, som en liten människa, men kanske framförallt som den lilla individ han är. Låter vi honom utvecklas på sitt eget sätt, och låter honom odla sina egna intressen, oavsett vad dessa intressen nu råkar vara? Bilar, hundar, tåg eller dockor?

När jag väl avslutar min inre monolog så tänker jag att det är precis så här jag vill att min sons (och min dotters för den delen) uppväxt och liv ska fortsätta. Jag är medveten om att jag antagligen behandlar barnen på ett visst sätt beroende på deras kön i viss mån, ofrivilligt och omedvetet. Jag är ju ett barn av mitt samhälle. Men jag är medveten om det i alla fall och jag försöker bättra mig. Jag strävar efter att behandla dem efter den person de är, inte det kön de är. Framförallt så försöker jag hela tiden låta mina barn utvecklas på sitt eget sätt. Vara intresserade av det de tycker är roligt utan att döma. Jag vill att de ska kunna vara sig själva och jag vill att jag som förälder låter de vara det och uppmuntrar deras intressen. Vare sig det råkar vara rosa helikoptrar, blå dockor eller svarta katter.

Det är det jag önskar för alla barn. Att oavsett vad de är eller vem de är ska då få vara just det. Sig själva.

Som jag berättade i ett tidigare inlägg så har min förstfödde just börjat förskolan. Vilket har inneburit en enorm ångest för mig. Jag ville verkligen inte. Men hittills har det gått jättebra och vi är verkligen nöjda med vårt val av förskola. Det är fina lokaler och personalen har verkligen gjort allt för att vi, både de ångestfyllda föräldrarna och vårt lilla förskoletroll, ska kunna känna trygghet med förskolan. Just nu känns det som om vi inte kunde få bättre pedagoger för vårt barn.

Men om man ska vara lite kritisk, om man ska hitta något som skaver (och det kan ju jag) så är det en sak jag reagerat över. Och det är att av arton pedagoger och de två husvikarierna så är alla kvinnor. Den enda anställda på hela skolan av manligt kön är kocken som står i köket.

Nu måste ni missförstå mig rätt, jag har verkligen ingenting emot kvinnor (som jag verkligen hoppas att ni vet) och som sagt, pedagogerna på just vår förskola är helt underbara. Men jag är också av den fasta övertygelsen att barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder.

Mina barn har en enorm tur, de har många manliga förebilder i sitt liv, och vad som kanske är viktigare, de har många bra manliga förebilder i sitt liv. Så vi lider ju ingen brist där. Men jag kan ändå tycka att det är bra att ha män som förebilder även i skolvärlden, redan från förskolan. Dels är det ju en annan miljö än det privata hemlivet men en annan sak är ju de barn som inte haft sådan tur som våra, som kanske inte har någon närvarande manlig förebild i sitt liv.

Frågorna som följer på denna iakttagelse blir ju såklart, varför ser det ut såhär? Var finns de manliga förskolepedagogerna? Finns de manliga förskolepedagogerna? Och om de inte finns, varför? Är det så att de manliga pedagogerna inte väljer att arbeta inom förskolan för att det är "ett traditionellt kvinnligt område" eller är det samhället som väljer bort dem?

(Det här måste vi titta närmare på, fram med tänkarhatten!)

Jag har en hjärtefråga (eller den sitter i närheten av hjärtat i alla fall) och det är amning. Jag blir så oerhört provocerad av människor som blir provocerade av amning. Jag kan inte förstå hur någon kan tycka att det är äckligt. Amning råkar vara en av de mest naturliga sakerna i världen. För den som inte vet är det så bebisar får mat. Det är sant.

Jag blir också provocerad av det faktum att nakna tuttar får visas överallt i vårt samhälle, så länge de inte används till det de faktiskt är till för. Att exploatera den kvinnliga kroppen, brösten, i till exempel i reklamsyfte, är helt ok. Det är ju för att tillfredsställa den manliga lusten. Men ve den som vågar lägga en bebis vid sitt bröst. Det mest provocerande är att vid amning så syns inte ens så mycket av bröstet. De allra flesta är ganska smidiga med att ta ut tuttarna och under själva amningen ligger det faktiskt ett barn i vägen. Det är bara ännu ett sätt att skuldbelägga kvinnor och kvinnors kroppar.

Jag har ammat båda mina barn och det är något jag är stolt över. Att få ta hand om mitt barn, att kunna ge honom eller henne den näring han/hon behöver är viktigt och fint för mig. Min äldsta ammade jag i tio månader och det är vad jag har planerat med nummer två också, hon är bara fyra månader och ammar fortfarande. Hon äter var tredje timme och det behöver hon. Det innebär att jag har ett ganska snävt schema. Så för att vi ska kunna hitta på saker med familjen måste jag amma henne utanför vårt hem ibland. Med andra ord, jag ammar offentligt. För jag tänker inte stänga in mig i mitt hem bara för att några känsliga personer anser att jag är äcklig som ger mitt barn föda.

Somliga säger att man kan ju faktiskt använda amningssjal eller gå undan. Det absolut dummaste jag hört är att man kan ju faktiskt gå in på toaletten och amma om man befinner sig på till exempel ett cafe. Nu är det så att mina barn vägrar använda sjal, det distraherar dem och försvårar amningen. Ibland finns det kanske inte någonstans att gå undan, och jag anser att det ska jag inte behöva göra heller. Och angående toaletter. Skulle du vilja äta din lunch inne på en offentlig toalett? Nej just det. Så då ska du inte kräva att mitt barn ska göra det heller.

Jag är så pass provocerad av människor som blir provocerade av amning att jag tänker starta en amningsrevolution. Om det så blir en enmansrevolution så tänker jag kämpa. För kvinnans rätt att amma, för barnens rätt att få äta. Men ni får väldigt gärna hjälpa mig, amma offentligt!

Så ut med tuttarna nu!