metalupyourassgirl.blogg.se

Ni behöver inte läsa det men jag tänker säga det ändå.

Liten simskola för irriterade

Kategori: Att vara

Min man är den som känner mig bäst. Därför hade han investerat i en självhjälpsbok till mig i julklapp, Drunkna inte i dina känslor. En bok om att ha en high sensitive personality. Det vill säga att vara en person som har en förhöjd känslighet inför känslor och stämningar, både sina egna och andras. 

Och jag måste väl säga att mycket stämde in på mig. Kanske speciellt den delen som handlar om att personer med high sensitive personality har väldigt nära till sina känslor. För jag erkänner, jag har lätt för att reagera, både positivt och negativt. Är jag lycklig är jag LYCKLIG men å andra sidan blir jag arg så är jag ARG. Och jag har väldig lätt för att bli arg. Eller glad. Eller lycklig. Eller irriterad. 

Men oavsett om en har ett relativt "normalt" (vad är normalt egentligen?) känsloregister eller ett extra känsligt så finns det nog alltid en person i ens närhet som kan reta gallfeber på en. Jag menar, verkligen reta gallfeber på en. Medvetet eller omedvetet. En sån person som det inte hjälper att prata med och som en inte kan undvika. Så en går där och pyr. Och får andas med magen. Och tänka på tomten. Flera gånger. Många många gånger. 

Jag har kommit fram till att när jag måste handskas med såna personer finns det en sak som hjälper. Att skrika inuti mitt huvud. På utsidan kanske jag ser helt lugn ut. Men inuti mitt huvud skriker jag. 

Så. Jävla. Högt. Jag. Kan. 

Och tjipp tjillevipp undviker jag att explodera rakt över kalaset. 
Så tänker jag. 

https://m.youtube.com/watch?v=D_1yxc0yN4g

Tack så jävla mycket

Kategori: Att vara

Det finns många bra saker med sociala medier. Men de har minst lika många baksidor. Det finns dock en sida som jag inte rikigt kan avgöra huruvida det är ett plus eller minus.

Jag tror alla människor har någon de ser upp till, en "kändis" om ni vill. Det kan vara en politiker, en författare, en sångerska eller någon som mest är känd för att vara känd. Vi suger åt oss allt som den här personen gör, vi skulle ge vår högra arm för att träffa personen, vi vill vara den här personen. Men de är ofta ouppnåeliga, en dröm. Vi bygger upp dem i våra egna huvuden, tillskriver dem personligheter som vi vill att de ska ha. Vi ser dem helt enkelt i ett rosa skimmer, sådär på avstånd. 
Men i dagens digitala samhälle så har världen krympt och tack vare sociala medier kan vi komma närmare den där personen som är så bra, som är som vi vill vara. Vi kommer dem in på livet. Ja, nästan i alla fall. Det kännas så. 
Problemet med det är att genom att komma en person närmare lär man känna den. Det rosa skimret kanske lägger sig lite och man ser att den där idolen man hade kanske inte är en superhjälte. Det är en vanlig människa.
Och det här är, enligt mig, ett tveeggat svärd. Visst kan det vara bra att se sanningen, se människorna bakom maskerna och se att de är precis som oss, med fel och brister precis som vi. Men ibland kanske man ändå behöver det där rosa skimret, något att tro på. Någon att se upp till, i alla fall lite grand.

Idag känner jag att det här problemet faktiskt är ett problem. Ibland är det tråkigt att de sociala medierna avslöjar att hjälten är någon annan än man trott. Att man har så olika åsikter att det är svårt att känna respekt längre. Det är lite som att förlora en vän man känt länge. 

Tack så jävla mycket för det Twitter!

Nytt år. Nya tag. Nya vägskäl.

Kategori: Allmänt

Jaha. Så nu sitter vi här igen. Med ett helt år framför oss. Oskrivet. Ja jag vet att jag är lite sent ute men det känns lite som om nyåret rivstartade utan mig. Som sig bör avlägger jag inga löften i år heller. Eftersom jag vet att jag aldrig kommer att hålla dem. Så jag kommer inte att ägna mer tid åt bloggen, träna eller sluta dricka läsk. I alla fall inte för att jag känner att jag måste. I så fall är det bara en lycklig tillfällighet. 

Däremot har jag upptäckt att det nya året ställt mig i ett vägskäl. Och det gör mig nedstämd. Inte ett fysiskt vägskäl alltså, dem kan jag generellt hantera. Utan ett sånt bildligt vägskäl. Och de gör mig nervös för jag får alltid en känsla av att jag kommer att välja fel.
Stora livsbeslut gör mig skakis, helt enkelt.

Men medans jag står här i mitt bildliga vägskäl, darrig i knäna, kan jag ju lika gärna önska er ett gott nytt år och en god fortsättning. Och lycka till med era eventuella nyårslöften och bildliga vägskäl.


Den smartaste människan jag vet

Kategori: Att vara

Jag håller just nu på att läsa Fredrik Backmans andra roman Min mormor hälsar och säger förlåt. För den som inte vet så heter den första En man som heter Ove. Och båda är lysande (jag kan dock inte garantera att slutet på Min mormor är lysande, men jag tänker helt enkelt anta det). Och jag tror att bakom den glättiga fasaden (jag får ont i magen av skratt varje gång jag hinner läsa) så är Fredrik Backman den smartaste människan jag vet. Jag tänkte dela med mig av ett citat så här i juletider som fastnade hos mig direkt. 
 
För alla monster ser inte ut som monster. Det finns såna som bär sina monster inom sig. 
 
Det citatet är så vackert och väcker så många tankar, så många känslor hos mig att jag inte kan släppa det. Det är viktigt att vi kommer ihåg det, att alla monster faktiskt inte ser ut som monster. Många av våra sorger, våra rädslor, våra allra värsta sidor syns inte utåt.
 
Hen som har så ont så den inte orkar andas, som behöver någon, kanske inte alltid visar oss det. Hen kanske inte visar oss såret, det som gör ont, utan något annat. Ilska. Bitterhet. Trots att hen bara behöver en kram. 
 
Och den som gör ont, den som vi ska akta oss för, den ser inte alltid ut som skurken i sagorna. Ansiktet förvrids inte av den ilska och bitterhet som bor inuti. 
 
De människor går omkring därute. Och ser precis ut som oss. 

Precis som jag är

Kategori: Att vara

Jag vill att mina barn ska växa upp och se sig själv som de starka, vackra och helt underbara människor som de är. Jag vill att de ska bli självsäkra och aldrig klanka ner på sig själv.

Men barn gör som vi gör och hur ska jag få de att aldrig se ner på sig själva om jag ser ner på mig själv? Därför måste jag sluta klanka ner på mig själv.

Men det är lättare sagt än gjort när man hatat valda delar av sin kropp under större delen av sitt liv. Grisnäsan, det konstiga ansiktet, de små brösten, den stora magen, alla de där små skavankerna som gör mig operfekt.

Så jag började ställa mig framför spegeln och granska vad jag såg. Verkligen titta på mig själv. En liten stund varje dag. Utan att döma personen jag såg. Och en dag såg jag mig som jag verkligen är. Vacker, precis som jag är.

Min näsa, mitt ansikte, är min mammas och hon är en av de vackraste kvinnor jag vet.

Mina bröst är precis lagom stora och rätt form för att ge min dotter näring.

Den stora bristningen rakt över min mage är beviset på det största och vackraste jag har gjort i mitt liv, mina barn.

Och de där extrakilona som inte vill släppa taget efter graviditeten är bebismat.

Trettio år gammal (nästan) såg jag att jag duger, nej mer än det, jag är vacker precis som jag är.

 

En dag kanske jag också blir stark, självsäker och underbar, som mina barn.