metalupyourassgirl.blogg.se

Fan. Fan. Fan. Fanfanelifan. Attans.

Jag läste ett blogginlägg av den underbara begåvade modiga och helt häpnadsväckande journalisten Magda Gad. Och luften gick ur mig.

Jag beundrar Magda Gad något otroligt. Jag har bara följt hennes blogg i några månader, men hon är redan en av mina stora idoler. Hon har ett mod och ett civilkurage som jag bara kan drömma om. Jag önskar att jag vågade som hon. Ja man skulle nog kunna säga att hon blivit min stora inspiration (förutom Fredrik Backman då, som faktiskt var den som tipsade om Magda, eftersom han har den där förmågan jag också beundrar att känna kärlek och beundran och inte vara ett dugg rädd för att uttrycka det).

Så skrev hon ett inlägg. Om att följa sin inre röst, sitt inre barn. Om att våga. Och jag känner bara fan. Fan fan fan. 

Först förstod jag inte varför. Jag är ju inte missnöjd med mitt liv. Jag har en underbar familj, underbara barn. Jag vet nästan vad jag vill bli när jag blir stor, jag har bara ingen stress att bli stor. Varför känns det så konstigt i bröstet då?

Jag kände efter ett tag. Och insåg. Att det är inte mitt liv jag är missnöjd med. Det är inte min vardag. Eller hur jag ser min framtid. 

Men jag är missnöjd med mig själv.

När jag ser på Magda Gad ser jag en person med ett stort mod och ett ännu större engagemang för dem som behöver det. Någon som bryr sig och som vågar göra något åt det. Någon som jag vill vara.

Jag har inte blivit modigare trots att jag lovade mig själv det för över ett år sedan. Och jag har glömt hur man engagerar sig. 

Nu är det slut med det. Nu ska jag ta tag i det här. Det är dags att bli modig igen. Det är dags att leta fram engagemanget. 

Det är dags att min inre röst slipper skämmas för mig längre. 

Eftersom det är ett tag sedan vi hördes sist så tänkte jag göra en liten summering av året som gått. Men eftersom jag är lat och inte tänker sätta mig och skriva en fin årskrönika så stal jag en lista från Underbara Claras blogg. Den är kanske inte heltäckande men en liten hint om vad 2014 innebar för mig kanske ni får. 

Jag kan faktiskt inte komma på något. Förutom att jag blev trebarnsmamma förstås. Det har jag aldrig provat på förut!

Nej. Det var nog ganska lugnt på den fronten. Det har självklart hänt en del saker som förändrat livsläget men ingenting som jag själv kände att jag aktivt genomdrev. Men, som sagt, jag blev ett barn rikare, min äldsta dotter började på dagis, vi fick nya härliga grannar, köpte ny bil och så. Så helt stillastående var det väl inte.

En hel hög känns det som, inklusive mig själv. Det roligaste var väl att jag och grannfrun fick barn inom två veckor från varandra!

1 oktober såklart. Då föddes min minsting, en underbar liten tjej. 

Inte ett enda land besökte jag. Det var knappt jag besökte några andra städer pga att jag var stor som ett hus och hade rejält med foglossning. En kan väl säga att rörelse inte var min starka sida 2014.

Jag vet inte om det var det bästa köpet men absolut största var vår nya bil, röda faran. Det kostar att transportera en hel hög med ungar!

Mina barn. De gör mig riktigt glad hela tiden. Och kanske speciellt födelsen av mitt nyaste tillskott. En stor stark och frisk donna.

Inte som jag kan komma på alldeles nu. Men nåt finns det säkert. Mer pengar skulle ju inte sitta helt fel.

Jag önskar att jag vågat mer. Varit lite modigare. 

Jag önskar att jag mått mindre dåligt och orkat mer. Gråtit mindre. Nu var väl mycket av gråten och dåligmåendet på grund av saker som jag inte kunde påverka men jag önskar ändå att det hade varit annorlunda. Tyvärr var min graviditet jobbig, speciellt mot slutet, och tiden efteråt var också kämpig och hade jag fått önska hade det gärna fått vara lite lättare.

Så många att välja mellan. Men det som poppar upp på en gång är The Crazy Ones med Robin Williams. Den fick mig att skratta så jag fick ont i magen, till och med när jag mådde som sämst! 

Allt med Fredrik Backman. Jag älskar Fredrik Backman och hans böcker. Jag skulle kunna prata om Fredrik Backman och hans böcker i evighet. Det bästa är att jag fick träffa Fredrik Backman! Woop woop. Och bästa boken 2015 kommer antagligen att bli en av Fredrik Backman också. Så vet ni.

Största musikaliska upptäckten? 

Jag har faktiskt varit jättedålig på att lyssna på musik och när jag väl gjort det har det varit gamla klassiker. Men Tigerbell var väl ett band jag hittade och kan rekommendera!

Ja jag får väl säga att det var att jag kom till jobbet. Jag jobbade en dag. Var föräldraledig till den 8 juni och blev sjukskriven den 10 juni. Såattee.

Att jag bar och tryckte ut 4,7kg människa. Helt klart. 

Jag kommer inte på något. Jag måste vara perfekt. Eller?

Tycker det är en fråga som inte går att svara varken eller på. Livet går upp och ner hela tiden och summan av kardemumman blir sällan svart eller vit.

Visst, jag hade ett jobbigt år med en jobbig graviditet och jag mådde mycket dåligt. Men jag hade ju så mycket roligt också och så mycket gjorde mig glad. Det är väl så livet är? En härligt fruktansvärd bergochdalbana.

Barnen. Och bilen. Skulle jag tro. 

En frisk bebis. 

Något du önskade dig och inte fick? 

Mer pengar. Ett hus på landet. Bokkontrakt. 

Vad gjorde du på din födelsedag 2014? 

Jag hade kalas för världens bästa treåring. Så är det när man väljer att skaffa barn dagarna innan man fyller år. Då får man fira andra istället. Men det är verkligen ett kärt besvär. 

Att jag hade fått må bra under och efter graviditeten såklart. Det tar på att ha ont.

Vad fick dig att må bra? 

Mina barn. De är det finaste jag har. Och de kan alltid få mig att le. Skitungarna.

De bästa nya människorna du träffade? 

Min nyaste dotter såklart. 

Min kropp. Är det inte fantastiskt att man kan bära en människa inuti sig? Och framförallt trycka ut den? Jag är faktiskt smått imponerad över att jag klarade av att bära 4.7 kg bebis och sen trycka ut den utan att gå sönder!

Att 2015 blir ett fantastiskt år. Att min familj får vara frisk och fortsätta att utvecklas.

Jag tänker våga mer! Bli modigare. Våga engagera mig, och försöka bli kreativ igen. Jag vill hitta lite ompfh helt enkelt!

Jag har uppmärksammats på att det är många som tycker synd om min man. Jag älskar min man. Och jag vet att jag har fångat mig en av de bra. En av de goda. Han är en underbar make som stöttar mig i allt jag gör och pushar mig när jag känner mig osäker (även om jag helst av allt vill strypa honom när han gör det). Han är en ännu bättre pappa. Han älskar sina barn och han tar ansvar för dem. Han ser till att även om han har mycket i skolan eller sitt musikliv så tar han sig ändå tid, varje dag att umgås med sina barn, med oss. Vi lever någorlunda jämställt där vi försöker dela på saker som barnpassning, matlagning, städning och tvätt. Vi har olika synpunkter på många saker, och småbarnstiden är tuff, för oss båda. Och jag vill ha saker på mitt sätt. Så vi bråkar om saker. Från små små skitsaker till de där som verkligen räknas. Så folk tycker synd om min man. För att jag är så sträng med honom. Han som är hemma så mycket, han som hjälper till i hushållet, han som tar hand om sina barn, varför får han så mycket skit från mig?

Dagar som sedan fortsätter, man har försonats med morgonen men man tror att nu blir det inte bättre. Dagar som bara är en del av den grå massan. Man bokför den dagen som dagen man inte kommer att komma ihåg eftersom det är en sån dag. En trött dag. 

Dagar som man redan givit upp på när det händer. Precis innan man ska gå och lägga sig så händer det något magiskt. Något fantastiskt. Något stort. Sådär så att det känns som att man ska explodera av lycka. En sån kväll när man helt plötsligt inte vill att dagen ska ta slut men det är redan läggdags. Helt plötsligt har det blivit en sån där dag som man vet att man alltid kommer att komma ihåg. En sån dag, ni vet?

 

En sådan dag hade jag häromdagen. 

Min man frågade mig, efter att jag lagt upp mitt inlägg om min OCD, hur det kändes? Att ”komma ut”. Kändes det stort? Jag svarade att jag känner faktiskt... väldigt lite. Hade han frågat mig för några år sedan hade jag nog sagt ja. Ja, det känns stort. För då skämdes jag. Då ville jag inte att någon skulle veta. Men idag, när skammen är borta, har jag inga större känslor åt något håll. Det är klart, det är väl alltid stort att dela med sig av något personligt. Något som är nära. Något som är en del av mig. Men ingen lättnad infann sig, ingen oro. Eftersom det är en del av mig.

Men efter den frågan började jag rannsaka mig själv och frågade hur jag kommit till den här punkten, att jag är tillfreds med den jag är och att min OCD är en del av mig nu. När jag gjorde det kom jag faktiskt fram till en sanning. Och det är att det faktiskt finns två tillfällen när jag fortfarande skäms för mitt tvång. 

Den första situationen är när jag känner att jag inte klarar av att kontrollera tvånget när jag befinner mig bland folk. Till exempel om jag är hemma hos någon och äter middag och känner att jag måste få tvätta händerna. Igen. För trehundrafemtioåttonde gången eftersom något har hänt. Något som inte betyder något för någon annan men som känns jobbigt för mig. Då skäms jag. När jag fastnar i en tanke, att mina händer är smutsiga och jag inte kan få dem rena, och jag inte kan jaga bort den tanken. Då skäms jag. Det är också då jag börjar med ursäkterna. Varför det är så här. Jag kan förstå att de är genomskinliga många gånger och att folk nog höjer ett ögonbryn över mitt beteende. Men jag måste rättfärdiga mitt beteende, kanske mest för mig själv. Eftersom jag skäms. Så otroligt mycket. Jag antar att min oförmåga att kontrollera tvånget bland folk gör att jag känner mig sårbar. Och misslyckad. Just då vill jag inte erkänna att jag är som jag är. Och då skäms jag. Efteråt kan jag kanske känna att varför skäms jag? Det är ju som det är. Men just när jag befinner mig i situationer där det känns som om saker håller på att gå överstyr och paniken ligger och pyr under ytan då är det svårt att inte skämmas. 

 Den andra situationen är när jag märker att folk blir nervösa runt mig. Att de inte vet hur de ska bete sig och att de inte vet hur de ska bemöta mig. Som om de inte vill göra mig upprörd och därför håller tillbaka. Det är nog det allra värsta. Och om jag verkligen känner efter så är det nog därför som jag inte talar om OCD så ofta. För att jag inte vill bli bemött så. Som om jag är en handgranat som sprinten sitter löst på. Men jag kan säga att om vi skulle träffas och ni skulle känna er osäkra runt mig. Snälla, gör inte det. Behandla mig som vem som helst, som ni skulle bemöta någon som är ”normal”. För det första, det gör inte er något gott att tänka på min OCD hela tiden. Då är det nog något som blir fel, det är väl alltid så? Don´t mention the war*. Men sedan går allt överstyr. För det andra, det gör absolut inte mig något gott med att ni ger mig det jag vill ha. Inte för mitt tvång eller för mitt tillfrisknande. För att ge med sig för någon med OCD och deras beteende är lite som att ge knark till en knarkare. Då rättfärdigar ni mitt beteende, som inte är okej, och gör att jag kan fortsätta i mina onda cirklar. Jag är vem som helst. Kan vi komma överens om det?

För det tredje så är det min ångest. Inte er. Och jag lovar, jag kommer absolut inte att bryta ihop offentligt. Händer något som inte känns kosher enligt min standard så kommer jag att känna ångest. Säkerligen. Men det är min ångest. Bara min. Och jag kan hantera den. Eventuella nervsammanbrott sparar jag till senare och tar ut det på min stackars make istället. Jag kommer inte att skämma ut mig. Eller er. Ni har mitt ord. 

Sedan, skulle ni trots detta, ändå känna er osäkra när ni ser mig så snälla, fråga! Jag skäms inte över det här, så varför ska ni? Och jag tar inte illa upp om ni frågar mig om något. Har ni en fråga om OCD i allmänhet eller den situation vi befinner oss i i synnerhet, fråga på. Det gör mig ingenting. 

För jag skäms inte längre. Min OCD är en del av mig idag. På gott och på ont. 

 

*För den som inte vet vad jag refererar till borde ni genast hitta tv-serien Pang i bygget med John Cleese och se den. Nu, skit i inlägget! (ok skit inte i inlägget, läs det, leta sen.)

Jag har skrivit om att bryta sina tabun, om hur befriande det är. Att jag idag är mycket friare som person än jag någonsin varit. Men det finns faktiskt en sak jag inte pratar så ofta om. Det är ingenting jag skäms för, det har bara blivit så. Om jag sätter mig ner och frågar ut mig själv om skälet så kan jag faktiskt inte ge något rakt svar. Det bara är så. Kanske är det för att jag levt med det så länge, kanske för att jag tidigare har skämts för det under så lång tid att det blivit en vana att inte prata om det. Jag har inte velat vara den tjejen. Jag vet inte. Men så här är det. Jag har OCD.

 OCD (Obsessive Compulsive Disorder) eller tvångssyndrom är en psykisk sjukdom som handlar om att en person har en fobi kombinerat med tvångstankar och tvångshandlingar. Tvångstankar kan handla om att man är rädd för att säga eller göra saker vid fel tillfälle, man kan till exempel inte tänka på döden eftersom man är rädd att något ska hända en själv eller någon närstående. Tvångshandlingar är när man fastnar i ett beteende, som att man konstant måste tvätta händerna eller kolla att spisen är avstängd. I grunden är det en ångestsjukdom där man lär sig att hantera sin ångest genom att utföra vissa ritualer. Genom att utföra vissa handlingar så märker man att man dämpar ångesten. Dessa blir också självförstärkande när man blir rädd för att något ska hända om man inte utför saker på ett visst sätt, efter ett visst mönster. Man hamnar helt enkelt i en ond cirkel. Alla människor är ju i viss mån vanemänniskor. Redan som barn blir vi trygga av att ha samma rutiner, man ska nattas på ett visst sätt till exempel. Och även som vuxna fortsätter vi ju med dessa. Men detta blir skadligt när rutiner blir till ritualer, till ett tvång, som man till slut mår dåligt av. I vissa fall kan det bli rent handikappande när all tid går åt till att utföra dessa ritualer. 

Varför vissa personer utvecklar tvångssyndrom vet man faktiskt inte och jag vet inte själv varför just jag drabbats. Men man tror att det på något sätt är ett inlärt beteende, även om man idag även söker efter genetiska betingelser. 

 Jag har haft OCD sedan jag var 7-8 år och tvången har sett olika ut under olika perioder av mitt liv. Det har varit sämre ibland, bättre ibland och det har fokuserats på olika saker. Men det har alltid funnits element av att jag varit mycket rädd för sjukdom, död eller att jag ska vara orsaken till att något hemskt händer. 

När jag var liten var det främst tvångstankar. Det började med att jag var tvungen att be Gud som haver varje kväll innan jag somnade. Sen började jag lägga till olika saker. Som ”ta hand om min mamma, min pappa, min syster” och så vidare. Den här listan blev längre och längre och till slut var jag tvungen att läsa den här ramsan tre gånger på rätt sätt. För om jag inte gjorde det kanske något hemskt skulle hända. Och då skulle det ju vara mitt fel. Sen utvecklades detta mer och mer mot ett renlighetstvång och ritualer för att kolla till exempel spisen, alla vattenkranar och dörren flera gånger innan jag gick hemifrån. Jag har faktiskt förstört låset till en ytterdörr en gång eftersom jag kollade att den var låst så många gånger och så häftigt varje gång jag gick hemifrån. Bara att gå hemifrån kunde ta 15-20 minuter på grund av alla ritualer jag hade. För jag kunde ju inte bara kolla spisen, det var tvunget att göras på ett visst sätt också. Sedan fick jag svårt att ta i saker när jag var ute för att jag var rädd för att bli sjuk. Jag hade alltid tröjor med långa ärmar för att kunna öppna dörrar och ta i trappräcken med tröjan istället för handen. På gymnasiet gick jag inte på toaletten på hela dagen eftersom jag var rädd för offentliga toaletter. Det är jag än idag. Jag ska vara riktigt nödställd innan jag går på en toalett ute på stan. 

Som sagt så har OCD:n gått upp och ner för mig, vissa perioder av mitt liv har jag inte påverkats alls (nästan), andra har det varit värre för mig. Jag kan idag se att det har påverkats av hur jag mår. Under perioder där jag är stressad och mår dåligt blir jag sämre och när jag mår bra går det mycket bättre. I stort har jag också alltid kunnat hålla det under kontroll, på en ”lagom” nivå. Många människor som idag vet att jag har tvångssyndrom har dock blivit förvånad när jag berättat. Allt detta förändrades dock när jag blev gravid första gången. 

 När jag blev gravid första gången för tre år sedan tappade jag faktiskt kontrollen helt. Insatserna höjdes och min ångest och oro blev övermäktig. Min kropp har alltid varit mitt tempel kan man väl säga och jag har varit försiktig med den. Inte på ett hälsosamt ”ätarättochmotioneramycket”-sätt utan på ett OCD-sätt. Men helt plötsligt var det någon annans tempel också. Och jag blev livrädd för att göra något fel. För att jag skulle göra något fel och skada mitt barn. Eller ännu värre, förlora det. Så jag hamnade i en mycket ond spiral. Jag kunde inte äta något i rädsla för bakterier, allt runt omkring mig skulle vara kliniskt rent, jag kunde inte röra mig ute bland folk för där fanns ju smutsen. Jag gick helt enkelt helt upp i mina tankar och ritualer. Det blev knappast bättre av att jag var sjukskriven för foglossning halva graviditeten och gick hemma ensam större delen av dagarna och kunde ägna all min tid åt mina tvångstankar. Min man som tidigare inte alls reflekterat över min OCD blev plötsligt ”medbrottsling”. Jag gjorde vårt liv till ett helvete. Det gick så långt att min man till slut bad mig att söka hjälp. För att bo med någon som har OCD kan till slut bli som att själv ha det. Om det är något som får mig att må dåligt med mitt tvång så är det att jag vet att jag har påverkat min man så mycket. Den vetskapen med rädslan för att mitt barn (idag mina barn) också ska bli påverkat, kanske (gudförbjude) till och med utveckla OCD själv fick mig att söka hjälp. 

 Genom psykiatrin fick jag hjälp. Oftast behandlar man patienter med tvångssyndrom med KBT (kognitiv beteendeterapi), det vill säga genom att att utsätta dem för det de är rädda för och tvinga dem att stanna i ångesten, men jag fick gå i psykoterapi. Jag kan inte säga den direkta orsaken. Men läkarna inom psykiatrin tyckte att jag var en perfekt kandidat för just psykoterapi. Jag gick under sju månader innan jag kände att jag hade fått ut det jag kunde därifrån. Där fick jag verktyg för att lära mig att kontrollera tvånget. För det första jag fick lära mig genom terapin är att jag nog aldrig kommer att bli kvitt min OCD, jag kommer aldrig att bli frisk. Vilket kanske inte precis var vad jag ville höra när jag äntligen tagit mod till mig och sökt hjälp. Jag ville ju ha en mirakelkur och vad får jag? Ingenting! Det gjorde mig modfälld just då och jag tappade helt ärligt suget på att ens försöka. Men genom terapin lärde jag mig också att jag kan kontrollera tvångssyndromet, gradvis få det att försvinna. Kanske inte helt men i alla fall så att jag kan leva normalt. Något som talar för att jag kommer att kunna kontrollera det är att jag har en god sjukdomsinsikt. Jag vet att det jag gör inte är normalt. Jag vet att jag har en överdriven rädsla för smuts och för sjukdomar. Därför är chansen att jag kan kontrollera den rädslan större. 

 Idag har jag förhållandevis små problem med tvången, jag kan oftast kontrollera dem. Visst,när jag blir stressad och orolig så ploppar de upp som på beställning. Men i vardagen så kontrollerar de inte mig. Jag kontrollerar dem. Vilket faktiskt innebär att jag släpper kontrollen. Allt behöver inte vara kliniskt och fyrkantigt runt mig. Ibland får man ta ett djupt andetag, andas med magen och gå vidare. Men det har varit svårt. Främst för att jag under mina graviditeter (min andra graviditet innebar ett litet bakslag) har tappat det som är ”normalt”, hur ”normala människor” uppför sig. Vad behöver jag vara rädd för egentligen? Men sakta och säkert har jag lärt mig ungefär vad ”normalt” är och lärt mig att hantera mina rädslor. I vissa fall komma över dem. Och jag kan säga en sak. Att ha småbarn är faktiskt rena terapin. För barn är inte rädda för smuts. Barn är ingenting man kan kontrollera hur som helst. Så då får man helt enkelt släppa den kontrollen. Och bara vara. Jag är helt inställd på att vara ”frisk” och kontrollera min OCD. För min familj ska inte behöva vara sjuka för min skull. 

 Så här är det. Det är jag som är Metalupyourassgirl. Och jag har OCD. 

Det är något befriande med att titta på någon som absolut inte har någon aning om sina begränsningar. Som bara kastar sig ut för att hen tror hen kan. Eller kanske för att hen vill. Så. Fruktansvärt. Mycket. Någon som aldrig hört ordet konsekvensanalys. Som just lärt sig sitta men tycker att det här med att krypa verkar bättre. Eller varför inte springa? Det verkar ju rätt lattjo. Nån som helt enkelt provar utan att tänka mer på den saken.

Jag tror jag har mycket att lära av min minsting på sex månader.

Speciellt nu. När jag står inför ett av mitt livs största utmaningar. Eller kanske inte största. Men definitivt läskigaste. Då skulle jag också vilja bara vara i nuet, skita i konsekvenserna och skrika:

 

Det kanske är dags att anamma lite sexmånadersmentalitet. Jag menar varför sitta när man kan krypa? Eller varför inte springa på en gång? Det verkar ju rätt lattjo.

(Ja det uppstår väl några blåmärken och småsår i processen, men betänk möjligheterna. Betänk friheten!)

Därför är det dags att ta bladet från munnen. För jag teg. Jag fortsätter ofta att tiga. För tänk om det var mitt fel? Om det var mig det var fel på? Eller tänk om de inte tror mig? Om de tycker jag överdriver? Tänk om de tycker jag är löjlig? Eller tänk om jag sårar någon, trampar någon på tårna? Det kanske inte var så allvarligt?

 

Men det var allvarligt och den som blev sårad var jag. Här är sanningen, min sanning: Under sex år blev jag psykiskt och fysiskt misshandlad. Jag blev sexuellt utnyttjad.

Inte mitt fel men allvarligt. För ingen får slå mig, hur jag än uppför mig. Ingen får utnyttja min kropp utan min tillåtelse. Och ingen har rätt att försöka ändra på den jag är. Min själ.