metalupyourassgirl.blogg.se

Ni behöver inte läsa det men jag tänker säga det ändå.

Dont. Be. Silent!

Kategori: Att göra sin röst hörd

Den som lever med mig vet att jag gillar Otep. Mycket. Vissa kanske skulle säga löjligt mycket. Jag kan ha övervägt att döpa min dotter till Otep.

Men hon är en av mina absolut största förebilder. Hon är en stark kvinnlig förebild. Hon backar inte för det svåra och i hennes musik tar hon ofta upp frågor kring sånt som är jobbigt att tala om, bland annat övergrepp.
Nu har jag återigen en anledning att beundra henne. Och en anledning att kämpa vid hennes sida.

I veckan hoppade hon av en turné i USA, The Civil Unrest Tour, sedan arrangörerna tillkännagjort att bandet Universal Terror också skulle spela på turnén. Orsaken var att sångaren i bandet under en tidigare turné hade förgripit sig på henne sexuellt ( om jag snurrar till de juridiska termerna ber jag om ursäkt men jag måste översätta dem från engelska och just nu gör sömnbrist att jag knappt kan uttrycka mig på svenska. Det finns en orsak till att jag inte bloggar så mycket just nu...) Och den jävla patriarkala fucking metalvärlden var inte sen med att svara. Victim blaming skiten ur hela situationen.

Jag kommer inte att orka redogöra för hela förloppet här men lämnar en länk om ni vill ta reda på mer själva. Vill ni fördjupa er är det antagligen bara att googla. Varje idiot som måste ta douchebags i försvar har säkerligen skrikit ut sin åsikt.
Det ni behöver veta är att sångaren i Universal Terror antastat Otep och blivit utkastad från en turné med henne. Otep har i sin tur sagt att hon inte tänker göra en turné med det bandet igen och blivit lovad av arrangörerna till Civil Unrest att det inte skulle hända. Men det hände.
Sångaren själv har inte kommit med någon kommentar utan har som den stabile man han är skickat fram sin fru som fått skriva ett pressmeddelande. Ett meddelande som i korta drag säger att han måste vara oskyldig eftersom han är en omtänksam älskad familjefar. För familjefäder gör aldrig onda saker. De har aldrig mörka hemligheter. Eller är misogyna idioter som struntar i hur de beter sig. Eller? Så Otep måste ju ljuga. Ha!
Arrangörerna i sin tur säger att Otep ljuger och hon hoppade av turnén för att hon inte fick tillräckligt med pengar. Mhm. Så männen gör det männen brukar. Skyll på offret. Skyll på den som blivit påhoppad. Victim blaming much?
Och stora delar av resten av världen ( läs männen) anser såklart att Otep överreagerar. Sångaren var full, han hade ju faktiskt gjort samma sak mot manliga musiker och roddare innan. Men nej. Hon överreagerar inte. Att ta någon mellan benen, någon man aldrig träffat förut är ett övergrepp oavsett om personen är av samma kön eller inte. Men att som man ta en kvinna på underlivet på ett våldsamt sätt är definitivt ett övergrepp. Och man kan som kvinna uppfatta det både skrämmande kränkande obehagligt våldsamt osv osv. Speciellt om man sedan tidigare blivit utsatt för övergrepp. Även om man råkar vara en stark utåtriktad person.

Jag blir så jävla lack på patriarkatet. Dagligen. Det finns så mycket att lacka ur på. Det här belyser också på ett bra sätt hur patriarkal metalvärlden är. Jag har rört mig i de kretsarna. Som kvinna. Jag vet hur jävla sexistisk den är. För att bli sedd som människa måste en kämpa dubbelt så hårt som en man. Och inte ens då blir en bedömd som männen.
Som kvinnlig musiker blir en just sedd som det. Kvinnlig. Musiker. "Hon spelar ju rätt bra. För att vara tjej". Aldrig musiker punkt.
Och råkar du bara gilla musiken, som jag, då är du absolut bara där som där som ögongodis. Tro inte att du kan komma med åsikter eller tro dig veta något om något. Nej lilla gumman männen vet bäst. Jag blir aldrig sedd för mig när jag rör mig på konserter eller klubbar. Jag är min mans fru, ett objekt, accepterad beroende på om jag anses knullbar eller inte. Och tanken att jag skulle kunna gilla musiken är otänkbar för de flesta män inom metal.

Jag blir dock lycklig när jag ser hur Otep orkar stå upp för sig själv. Och i förlängningen alla kvinnor, även de som kanske inte orkar eller vågar säga ifrån. Speciellt kanske de kvinnor som rör sig i just metalvärlden.

All kärlek till Otep. All kärlek till alla kvinnor som sparkar männen på pungen med sin musik. Och all kärlek till alla er kvinnor som gillar metal. För att citera Otep.

                                                                  STAND UP SPEAK OUT!
 
 
 
Här kan ni läsa mer om Otep och Civil Unrest turnén:
http://www.metalsucks.net/2015/03/25/91-5-otep-shamaya-shares-her-side-of-the-terror-universal-controversy-in-exclusive-interview/

Skit också.

Kategori: Att vara jag

Fan. Fan. Fan. Fanfanelifan. Attans.

Jag läste ett blogginlägg av den underbara begåvade modiga och helt häpnadsväckande journalisten Magda Gad. Och luften gick ur mig.

Jag beundrar Magda Gad något otroligt. Jag har bara följt hennes blogg i några månader, men hon är redan en av mina stora idoler. Hon har ett mod och ett civilkurage som jag bara kan drömma om. Jag önskar att jag vågade som hon. Ja man skulle nog kunna säga att hon blivit min stora inspiration (förutom Fredrik Backman då, som faktiskt var den som tipsade om Magda, eftersom han har den där förmågan jag också beundrar att känna kärlek och beundran och inte vara ett dugg rädd för att uttrycka det).

Så skrev hon ett inlägg. Om att följa sin inre röst, sitt inre barn. Om att våga. Och jag känner bara fan. Fan fan fan. 

Först förstod jag inte varför. Jag är ju inte missnöjd med mitt liv. Jag har en underbar familj, underbara barn. Jag vet nästan vad jag vill bli när jag blir stor, jag har bara ingen stress att bli stor. Varför känns det så konstigt i bröstet då?

Jag kände efter ett tag. Och insåg. Att det är inte mitt liv jag är missnöjd med. Det är inte min vardag. Eller hur jag ser min framtid. 

Men jag är missnöjd med mig själv.

När jag ser på Magda Gad ser jag en person med ett stort mod och ett ännu större engagemang för dem som behöver det. Någon som bryr sig och som vågar göra något åt det. Någon som jag vill vara.

Jag har inte blivit modigare trots att jag lovade mig själv det för över ett år sedan. Och jag har glömt hur man engagerar sig. 

Nu är det slut med det. Nu ska jag ta tag i det här. Det är dags att bli modig igen. Det är dags att leta fram engagemanget. 

Det är dags att min inre röst slipper skämmas för mig längre. 

Dagen då jag blev modig

Kategori: Att göra sin röst hörd

Det finns så mycket ont att skriva om i den här världen. Så mycket som går illa hela tiden. Ett helt rättssystem som sviker de som behöver de mest. Och någon sa att om man en gång tagit på sig genusglasögonen kan man aldrig ta av sig de igen.
 
Men ibland är det just det jag skulle vilja göra. Ta av dem. Blunda. Låtsas som att allt är bra. Jag ska vara helt ärlig. Ibland undviker jag internet och sociala medel helt enkelt för att jag vet att jag inte orkar se mer. Jag orkar inte bli upprörd, ledsen och förbannad. Jag har tillräckligt för mig själv. Jag vet ju att man inte kan göra så. Man kan inte bara stänga av. Blunda för ondskan. Vad gör det för gott? Hela den här bloggen startades ju för att jag ville göra min röst hörd, ville göra skillnad. Hur kan man göra skillnad om man blundar och håller för ögonen? 
 
Men ibland orkar jag inte. Och för det ber jag om ursäkt. Men jag ser det lite som själavård. För att orka kämpa måste man ibland ta en paus. Stanna upp. Andas med magen, tänka på tomten. Och komma tillbaka lite starkare. Nu har jag i alla fall haft min paus. Och nu har jag bestämt mig för att jag ska bli modigare. Jag ska våga säga ifrån. Jag ska våga vara lite jobbig. 
 
Igår var det en person som berättade något jobbigt för mig. Något som kanske gör lite ont. Jag vet inte, jag känner inte den här personen särskilt väl. Men hen berättade något som jag mycket väl kan tänka mig har varit en tung börda att bära. Och antagligen alltid kommer att vara det. Och jag kände efteråt att jag blev så besviken på mig själv. För jag vill ju inte vara en okänslig person. Jag vill inte vara den som petar i ett öppet sår, som är jobbig och snokar. Så när någon berättar något jobbigt för mig tar jag ett steg tillbaka. Låter hen själv avgöra om hen vill berätta mer. För jag vill inte göra mer ont. Även om jag har frågor, skulle vilja veta mer. Jag vill helt enkelt inte vara den där klumpiga människan. Men så igår tänkte jag, tänk om det är just det hen vill. Prata om det. Prata om det svåra, det jobbiga, det onda. Behöver det, men inte vill ta upp min tid, mina känslor. Tänk om jag borde fråga? Är det modigare att fråga om det jobbiga eller är det mer respektfullt att låta hen avgöra själv vad hen vill säga?
 
Efter det samtalet hämtade jag min son från förskolan. Och jag vill inte klaga på vår förskola, jag tycker de är underbara och min son tycker det också. Men det är en sak på en av avdelningarna som gör mig lite fundersam. Just när jag hämtar min son så ligger vissa av barnen fortfarande och vilar. Och på den här avdelningen ligger några ute i vagnar. Och jag undrar vad de egentligen har för system för att kunna höra de här barnen. Dörrar och fönster är stängda och de verkar inte ha någon babyvakt heller. För just när vi gick ut från gården så hörde jag att ett av barnen vaknade. Och skrek. Så hjärtskärande. Men jag tänkte att personalen måste ju ha ett system. Och vi var ju redan ute från gården, på väg hem. Men jag gick sakta. För det här barnet var ledset. Det var panikslaget. Men ingen kom. Jag gick sakta, ännu mer sakta och till slut stannade jag. Jag ville springa dit och trösta, hämta personalen. Men man vill ju inte vara den föräldern, den där jobbiga, lägganäsaniblötföräldern. Men tiden gick och ingen kom. Så då tog jag mitt beslut. Idag (alltså igår) är den dag då jag blir modig! Då jag skiter fullständigt i vad folk tycker, idag är jag den som får en ryggrad och säger ifrån när jag tycker det är fel, som lägger mig i. Så jag frågade min son om vi kunde gå tillbaka och hjälpa barnet och det gick bra sa han (det är inte alltid kul att behöva gå tillbaka till förskolan när man är två år och på väg hem till fikat. Plus att han inte satt i vagn så då får man vara lite diplomatisk). Så jag sprang till förskolan och gick in på avdelningen och upplyste pedagogerna om att ett barn ligger här ute och skriker, i panik. 
 
För det är så jag skulle vilja att någon annan gjorde om något av mina barn grät, var ledset. Och ingen kom. Jag skulle vilja att någon la sig i och hjälpte till. Sa ifrån. Och om någon tycker att det är att vara jobbig så skiter jag faktiskt blankt i det. För igår är dagen då jag blev modig.
 
(Ja jag vet, sånt händer inte över en natt men jag jobbar på det. Och igår var ett första steg mot att följa sin magkänsla och göra det man faktiskt känner är det rätta)

Att tvätta sin smutsiga byk

Kategori: Att göra sin röst hörd

Jag startade den här bloggen för att jag såg hur mycket som är fel i vårt samhälle. Jag såg hur kvinnor får behandlas utan att någon höjer ögonen. Jag såg en värld som jag är rädd för att uppfostra mina barn i.
På kort tid hände så mycket som var fel, som gjorde ont i mig. Som nybliven mamma till två barn tog det hårt. Jag har en flicka och en pojke, och jag vill att de ska växa upp på lika villkor, de ska känna sig lika säkra, lika trygga i sig själva och i samhället. Men så mycket är tokigt där ute att jag är rädd att släppa ut dem. Båda två. För det som händer i samhället påverkar min son och min dotter lika mycket, även om det gör det på olika sätt.
 
Jag såg också att för att vi ska kunna förändra vårt samhälle måste vi börja prata om problemen. Alla måste börja använda sin röst. Jag har haft många åsikter i mitt liv men ofta aldrig uttryckt dem eftersom jag ändå känt (och även fått höra) att vem bryr sig? Vem kommer att lyssna på mig? Vem kommer att lyssna på min röst? Men så insåg jag att om alla tänker som jag, vem ska då säga ifrån? Så jag började använda min röst, oavsett om någon är intresserad av att lyssna eller inte. Jag måste kunna prata för min sak, för vem ska annars göra det?
 
Jag är ingen politiker, jag är ingen påläst feminist. Men jag försöker ändå lyfta fram relevanta frågor och diskutera dem på ett sakligt sätt. Jag gör det bara utifrån mina erfarenheter. Genom att berätta om mina upplevelser som kvinna försöker jag diskutera problem som jag ser, kanske till och med få till en förändring.
 
(Så om ni redan tröttnat på mig och mina exempel ur mitt liv kanske det här inte är bloggen för er. Men då kan jag rekommendera andra utmärkta bloggar, som Hej Blekk eller genus Schmenus)
 
Men det är svårt att tala om saker jag tycker eller mina upplevelser. För jag har tigit länge, det var något jag fick lära mig tidigt. Man pratar inte om det. Inte om det som är svårt, om det som gör ont, om den som gör ont. Man ska inte vara operfekt, man ska inte ta så mycket plats. Man ler och använder de där tre orden jag numera avskyr. Jag. Mår. Bra.
 
En sak har jag dock upptäckt på kort tid. Hur befriande det är att prata. Att påpeka de fel jag ser. Att tala om mina erfarenheter. Att framföra min åsikt.För varje bekännelse känner jag mig lite friare. På kort tid känner jag hur jag har börjat förändras, bli säkrare i mig själv. Helt plötsligt pratar jag mer obehindrat, känner jag mig säkrare i min egen kropp och jag börjar bli bättre på att inte ifrågasätta mig själv så mycket. Mina hemligheter, mina stora rädslor, har hållit mig tillbaka så länge. Helt plötligt har jag inga hemligheter längre. Jag har en röst.
 
Jag kunde aldrig tro att det är så otroligt befriande att bryta mina egna tabun.
 
Det är så jag vill vara, fri, obehindrad, självsäker. Det är så jag vill att mina barn ska känna sig. Det är så jag verkligen skulle vilja att alla, speciellt alla flickor, alla kvinnor, kunde få känna sig.Och kanske genom att prata om mina erfarenheter kan jag få någon att våga berätta om sina upplevelser, någon att känna sig lite säkrare, lite lättare, lite starkare. Kanske. Bara kanske.
 
Det är helt enkelt dags att vi bryter våra tabun.

Kära Random fjortis

Kategori: Att göra sin röst hörd

Random fjortis går förbi en grupp män i 20-30 års åldern. Alla är tatuerade, har långt hår uppsatt i knut och ser ut att spela i hardcore-band. Random fjortis utbrister:

"Gud vad jag hatar folk. Kan de inte bara se normala ut?"

Kära Random fjortis. 

Har du tänkt på att de kanske tycker att de ser normala ut? Har du tänkt på att folk kanske inte vill se ut som du? Har du tänkt på att (gudförbjude) det är de som är normala? Att det är du som är onormal?

Kan det helt enkelt vara så att det inte finns något som är "normalt"? Att världen består av miljarder med individer med olika tycke och smak, med egna tankar, egna känslor, egna preferenser? Att varje människa har en egen uppfattning av vad som är vackert? Och att det är något bra? Att det finns något befriande med att alla faktiskt ser olika ut, att alla inte är stöpta i samma form?

Har du tänkt på att det är såna som du som gör den här världen lite tråkigare? Lite mer inskränkt? Har du tänkt på att du faktiskt sårar människor med din attityd, med din (enligt mig) något överdrivna önskan att alla ska vara "normala", det vill säga som du? Att det är människor som du som gör att folk inte vågar vara sig själva eftersom de är rädda att vara "annorlunda"?

Kära Random fjortis, har du tänkt på det?

(Jag tyckte personligen att gruppen med män verkade fullt normala, de såg väldigt trevliga ut. Dessutom tycker jag män med långt hår och tatueringar är vackert, jag är gift med en. Fullt normalt. För mig.)

Det är inte mitt fel

Kategori: Att göra sin röst hörd

Den senaste tidens händelser har gjort mig så trött och ledsen. Jag vill inte att mina barn växer upp i en värld som är så vriden, så inhuman. Där man kan bli våldtagen oh ingen döms eftersom de inte hade ont uppsåt. Där kvinnors kroppar är handelsvaror. 

Därför är det dags att ta bladet från munnen. För jag teg. Jag fortsätter ofta att tiga. För tänk om det var mitt fel? Om det var mig det var fel på? Eller tänk om de inte tror mig? Om de tycker jag överdriver? Tänk om de tycker jag är löjlig? Eller tänk om jag sårar någon, trampar någon på tårna? 
Det kanske inte var så allvarligt?
 
Men det var allvarligt och den som blev sårad var jag. Här är sanningen, min sanning: Under sex år blev jag psykiskt och fysiskt misshandlad. Jag blev sexuellt utnyttjad.
 
Och vet ni vad? Det var aldrig mitt fel.
 
Inte mitt fel men allvarligt. För ingen får slå mig, hur jag än uppför mig. Ingen får utnyttja min kropp utan min tillåtelse. Och ingen har rätt att försöka ändra på den jag är. Min själ. 
 
Det vill jag att mina barn ska veta.