metalupyourassgirl.blogg.se

Fan. Fan. Fan. Fanfanelifan. Attans.

Jag läste ett blogginlägg av den underbara begåvade modiga och helt häpnadsväckande journalisten Magda Gad. Och luften gick ur mig.

Jag beundrar Magda Gad något otroligt. Jag har bara följt hennes blogg i några månader, men hon är redan en av mina stora idoler. Hon har ett mod och ett civilkurage som jag bara kan drömma om. Jag önskar att jag vågade som hon. Ja man skulle nog kunna säga att hon blivit min stora inspiration (förutom Fredrik Backman då, som faktiskt var den som tipsade om Magda, eftersom han har den där förmågan jag också beundrar att känna kärlek och beundran och inte vara ett dugg rädd för att uttrycka det).

Så skrev hon ett inlägg. Om att följa sin inre röst, sitt inre barn. Om att våga. Och jag känner bara fan. Fan fan fan. 

Först förstod jag inte varför. Jag är ju inte missnöjd med mitt liv. Jag har en underbar familj, underbara barn. Jag vet nästan vad jag vill bli när jag blir stor, jag har bara ingen stress att bli stor. Varför känns det så konstigt i bröstet då?

Jag kände efter ett tag. Och insåg. Att det är inte mitt liv jag är missnöjd med. Det är inte min vardag. Eller hur jag ser min framtid. 

Men jag är missnöjd med mig själv.

När jag ser på Magda Gad ser jag en person med ett stort mod och ett ännu större engagemang för dem som behöver det. Någon som bryr sig och som vågar göra något åt det. Någon som jag vill vara.

Jag har inte blivit modigare trots att jag lovade mig själv det för över ett år sedan. Och jag har glömt hur man engagerar sig. 

Nu är det slut med det. Nu ska jag ta tag i det här. Det är dags att bli modig igen. Det är dags att leta fram engagemanget. 

Det är dags att min inre röst slipper skämmas för mig längre. 

Det finns så mycket ont att skriva om i den här världen. Så mycket som går illa hela tiden. Ett helt rättssystem som sviker de som behöver de mest. Och någon sa att om man en gång tagit på sig genusglasögonen kan man aldrig ta av sig de igen.

 

Men ibland är det just det jag skulle vilja göra. Ta av dem. Blunda. Låtsas som att allt är bra. Jag ska vara helt ärlig. Ibland undviker jag internet och sociala medel helt enkelt för att jag vet att jag inte orkar se mer. Jag orkar inte bli upprörd, ledsen och förbannad. Jag har tillräckligt för mig själv. Jag vet ju att man inte kan göra så. Man kan inte bara stänga av. Blunda för ondskan. Vad gör det för gott? Hela den här bloggen startades ju för att jag ville göra min röst hörd, ville göra skillnad. Hur kan man göra skillnad om man blundar och håller för ögonen? 

 

Men ibland orkar jag inte. Och för det ber jag om ursäkt. Men jag ser det lite som själavård. För att orka kämpa måste man ibland ta en paus. Stanna upp. Andas med magen, tänka på tomten. Och komma tillbaka lite starkare. Nu har jag i alla fall haft min paus. Och nu har jag bestämt mig för att jag ska bli modigare. Jag ska våga säga ifrån. Jag ska våga vara lite jobbig. 

 

Igår var det en person som berättade något jobbigt för mig. Något som kanske gör lite ont. Jag vet inte, jag känner inte den här personen särskilt väl. Men hen berättade något som jag mycket väl kan tänka mig har varit en tung börda att bära. Och antagligen alltid kommer att vara det. Och jag kände efteråt att jag blev så besviken på mig själv. För jag vill ju inte vara en okänslig person. Jag vill inte vara den som petar i ett öppet sår, som är jobbig och snokar. Så när någon berättar något jobbigt för mig tar jag ett steg tillbaka. Låter hen själv avgöra om hen vill berätta mer. För jag vill inte göra mer ont. Även om jag har frågor, skulle vilja veta mer. Jag vill helt enkelt inte vara den där klumpiga människan. Men så igår tänkte jag, tänk om det är just det hen vill. Prata om det. Prata om det svåra, det jobbiga, det onda. Behöver det, men inte vill ta upp min tid, mina känslor. Tänk om jag borde fråga? Är det modigare att fråga om det jobbiga eller är det mer respektfullt att låta hen avgöra själv vad hen vill säga?

 

Efter det samtalet hämtade jag min son från förskolan. Och jag vill inte klaga på vår förskola, jag tycker de är underbara och min son tycker det också. Men det är en sak på en av avdelningarna som gör mig lite fundersam. Just när jag hämtar min son så ligger vissa av barnen fortfarande och vilar. Och på den här avdelningen ligger några ute i vagnar. Och jag undrar vad de egentligen har för system för att kunna höra de här barnen. Dörrar och fönster är stängda och de verkar inte ha någon babyvakt heller. För just när vi gick ut från gården så hörde jag att ett av barnen vaknade. Och skrek. Så hjärtskärande. Men jag tänkte att personalen måste ju ha ett system. Och vi var ju redan ute från gården, på väg hem. Men jag gick sakta. För det här barnet var ledset. Det var panikslaget. Men ingen kom. Jag gick sakta, ännu mer sakta och till slut stannade jag. Jag ville springa dit och trösta, hämta personalen. Men man vill ju inte vara den föräldern, den där jobbiga, lägganäsaniblötföräldern. Men tiden gick och ingen kom. Så då tog jag mitt beslut. Idag (alltså igår) är den dag då jag blir modig! Då jag skiter fullständigt i vad folk tycker, idag är jag den som får en ryggrad och säger ifrån när jag tycker det är fel, som lägger mig i. Så jag frågade min son om vi kunde gå tillbaka och hjälpa barnet och det gick bra sa han (det är inte alltid kul att behöva gå tillbaka till förskolan när man är två år och på väg hem till fikat. Plus att han inte satt i vagn så då får man vara lite diplomatisk). Så jag sprang till förskolan och gick in på avdelningen och upplyste pedagogerna om att ett barn ligger här ute och skriker, i panik. 

 

För det är så jag skulle vilja att någon annan gjorde om något av mina barn grät, var ledset. Och ingen kom. Jag skulle vilja att någon la sig i och hjälpte till. Sa ifrån. Och om någon tycker att det är att vara jobbig så skiter jag faktiskt blankt i det. För igår är dagen då jag blev modig.

 

Jag startade den här bloggen för att jag såg hur mycket som är fel i vårt samhälle. Jag såg hur kvinnor får behandlas utan att någon höjer ögonen. Jag såg en värld som jag är rädd för att uppfostra mina barn i.

På kort tid hände så mycket som var fel, som gjorde ont i mig. Som nybliven mamma till två barn tog det hårt. Jag har en flicka och en pojke, och jag vill att de ska växa upp på lika villkor, de ska känna sig lika säkra, lika trygga i sig själva och i samhället. Men så mycket är tokigt där ute att jag är rädd att släppa ut dem. Båda två. För det som händer i samhället påverkar min son och min dotter lika mycket, även om det gör det på olika sätt.

 

Jag såg också att för att vi ska kunna förändra vårt samhälle måste vi börja prata om problemen. Alla måste börja använda sin röst. Jag har haft många åsikter i mitt liv men ofta aldrig uttryckt dem eftersom jag ändå känt (och även fått höra) att vem bryr sig? Vem kommer att lyssna på mig? Vem kommer att lyssna på min röst? Men så insåg jag att om alla tänker som jag, vem ska då säga ifrån? Så jag började använda min röst, oavsett om någon är intresserad av att lyssna eller inte. Jag måste kunna prata för min sak, för vem ska annars göra det?

 

Jag är ingen politiker, jag är ingen påläst feminist. Men jag försöker ändå lyfta fram relevanta frågor och diskutera dem på ett sakligt sätt. Jag gör det bara utifrån mina erfarenheter. Genom att berätta om mina upplevelser som kvinna försöker jag diskutera problem som jag ser, kanske till och med få till en förändring.

 

(Så om ni redan tröttnat på mig och mina exempel ur mitt liv kanske det här inte är bloggen för er. Men då kan jag rekommendera andra utmärkta bloggar, som Hej Blekk eller genus Schmenus)

 

Men det är svårt att tala om saker jag tycker eller mina upplevelser. För jag har tigit länge, det var något jag fick lära mig tidigt. Man pratar inte om det. Inte om det som är svårt, om det som gör ont, om den som gör ont. Man ska inte vara operfekt, man ska inte ta så mycket plats. Man ler och använder de där tre orden jag numera avskyr. Jag. Mår. Bra.

 

En sak har jag dock upptäckt på kort tid. Hur befriande det är att prata. Att påpeka de fel jag ser. Att tala om mina erfarenheter. Att framföra min åsikt.För varje bekännelse känner jag mig lite friare. På kort tid känner jag hur jag har börjat förändras, bli säkrare i mig själv. Helt plötsligt pratar jag mer obehindrat, känner jag mig säkrare i min egen kropp och jag börjar bli bättre på att inte ifrågasätta mig själv så mycket. Mina hemligheter, mina stora rädslor, har hållit mig tillbaka så länge. Helt plötligt har jag inga hemligheter längre. Jag har en röst.

 

Jag kunde aldrig tro att det är så otroligt befriande att bryta mina egna tabun.

 

Det är så jag vill vara, fri, obehindrad, självsäker. Det är så jag vill att mina barn ska känna sig. Det är så jag verkligen skulle vilja att alla, speciellt alla flickor, alla kvinnor, kunde få känna sig.Och kanske genom att prata om mina erfarenheter kan jag få någon att våga berätta om sina upplevelser, någon att känna sig lite säkrare, lite lättare, lite starkare. Kanske. Bara kanske.

 

Det är helt enkelt dags att vi bryter våra tabun.

Random fjortis går förbi en grupp män i 20-30 års åldern. Alla är tatuerade, har långt hår uppsatt i knut och ser ut att spela i hardcore-band. Random fjortis utbrister:

"Gud vad jag hatar folk. Kan de inte bara se normala ut?"

Kära Random fjortis. 

Har du tänkt på att de kanske tycker att de ser normala ut? Har du tänkt på att folk kanske inte vill se ut som du? Har du tänkt på att (gudförbjude) det är de som är normala? Att det är du som är onormal?

Kan det helt enkelt vara så att det inte finns något som är "normalt"? Att världen består av miljarder med individer med olika tycke och smak, med egna tankar, egna känslor, egna preferenser? Att varje människa har en egen uppfattning av vad som är vackert? Och att det är något bra? Att det finns något befriande med att alla faktiskt ser olika ut, att alla inte är stöpta i samma form?

Har du tänkt på att det är såna som du som gör den här världen lite tråkigare? Lite mer inskränkt? Har du tänkt på att du faktiskt sårar människor med din attityd, med din (enligt mig) något överdrivna önskan att alla ska vara "normala", det vill säga som du? Att det är människor som du som gör att folk inte vågar vara sig själva eftersom de är rädda att vara "annorlunda"?

Kära Random fjortis, har du tänkt på det?

(Jag tyckte personligen att gruppen med män verkade fullt normala, de såg väldigt trevliga ut. Dessutom tycker jag män med långt hår och tatueringar är vackert, jag är gift med en. Fullt normalt. För mig.)

Därför är det dags att ta bladet från munnen. För jag teg. Jag fortsätter ofta att tiga. För tänk om det var mitt fel? Om det var mig det var fel på? Eller tänk om de inte tror mig? Om de tycker jag överdriver? Tänk om de tycker jag är löjlig? Eller tänk om jag sårar någon, trampar någon på tårna? Det kanske inte var så allvarligt?

 

Men det var allvarligt och den som blev sårad var jag. Här är sanningen, min sanning: Under sex år blev jag psykiskt och fysiskt misshandlad. Jag blev sexuellt utnyttjad.

Inte mitt fel men allvarligt. För ingen får slå mig, hur jag än uppför mig. Ingen får utnyttja min kropp utan min tillåtelse. Och ingen har rätt att försöka ändra på den jag är. Min själ.