Att tvätta sin smutsiga byk
Kategori: Att göra sin röst hörd
Jag startade den här bloggen för att jag såg hur mycket som är fel i vårt samhälle. Jag såg hur kvinnor får behandlas utan att någon höjer ögonen. Jag såg en värld som jag är rädd för att uppfostra mina barn i.
På kort tid hände så mycket som var fel, som gjorde ont i mig. Som nybliven mamma till två barn tog det hårt. Jag har en flicka och en pojke, och jag vill att de ska växa upp på lika villkor, de ska känna sig lika säkra, lika trygga i sig själva och i samhället. Men så mycket är tokigt där ute att jag är rädd att släppa ut dem. Båda två. För det som händer i samhället påverkar min son och min dotter lika mycket, även om det gör det på olika sätt.
Jag såg också att för att vi ska kunna förändra vårt samhälle måste vi börja prata om problemen. Alla måste börja använda sin röst. Jag har haft många åsikter i mitt liv men ofta aldrig uttryckt dem eftersom jag ändå känt (och även fått höra) att vem bryr sig? Vem kommer att lyssna på mig? Vem kommer att lyssna på min röst? Men så insåg jag att om alla tänker som jag, vem ska då säga ifrån? Så jag började använda min röst, oavsett om någon är intresserad av att lyssna eller inte. Jag måste kunna prata för min sak, för vem ska annars göra det?
Jag är ingen politiker, jag är ingen påläst feminist. Men jag försöker ändå lyfta fram relevanta frågor och diskutera dem på ett sakligt sätt. Jag gör det bara utifrån mina erfarenheter. Genom att berätta om mina upplevelser som kvinna försöker jag diskutera problem som jag ser, kanske till och med få till en förändring.
(Så om ni redan tröttnat på mig och mina exempel ur mitt liv kanske det här inte är bloggen för er. Men då kan jag rekommendera andra utmärkta bloggar, som Hej Blekk eller genus Schmenus)
Men det är svårt att tala om saker jag tycker eller mina upplevelser. För jag har tigit länge, det var något jag fick lära mig tidigt. Man pratar inte om det. Inte om det som är svårt, om det som gör ont, om den som gör ont. Man ska inte vara operfekt, man ska inte ta så mycket plats. Man ler och använder de där tre orden jag numera avskyr. Jag. Mår. Bra.
En sak har jag dock upptäckt på kort tid. Hur befriande det är att prata. Att påpeka de fel jag ser. Att tala om mina erfarenheter. Att framföra min åsikt.För varje bekännelse känner jag mig lite friare. På kort tid känner jag hur jag har börjat förändras, bli säkrare i mig själv. Helt plötsligt pratar jag mer obehindrat, känner jag mig säkrare i min egen kropp och jag börjar bli bättre på att inte ifrågasätta mig själv så mycket. Mina hemligheter, mina stora rädslor, har hållit mig tillbaka så länge. Helt plötligt har jag inga hemligheter längre. Jag har en röst.
Jag kunde aldrig tro att det är så otroligt befriande att bryta mina egna tabun.
Det är så jag vill vara, fri, obehindrad, självsäker. Det är så jag vill att mina barn ska känna sig. Det är så jag verkligen skulle vilja att alla, speciellt alla flickor, alla kvinnor, kunde få känna sig.Och kanske genom att prata om mina erfarenheter kan jag få någon att våga berätta om sina upplevelser, någon att känna sig lite säkrare, lite lättare, lite starkare. Kanske. Bara kanske.
Det är helt enkelt dags att vi bryter våra tabun.
