Rätt lattjo
Kategori: Att vara jag
Det är något befriande med att titta på någon som absolut inte har någon aning om sina begränsningar. Som bara kastar sig ut för att hen tror hen kan. Eller kanske för att hen vill. Så. Fruktansvärt. Mycket. Någon som aldrig hört ordet konsekvensanalys. Som just lärt sig sitta men tycker att det här med att krypa verkar bättre. Eller varför inte springa? Det verkar ju rätt lattjo. Nån som helt enkelt provar utan att tänka mer på den saken.
Jag tror jag har mycket att lära av min minsting på sex månader.
Speciellt nu. När jag står inför ett av mitt livs största utmaningar. Eller kanske inte största. Men definitivt läskigaste. Då skulle jag också vilja bara vara i nuet, skita i konsekvenserna och skrika:
Jag tror jag har mycket att lära av min minsting på sex månader.
Speciellt nu. När jag står inför ett av mitt livs största utmaningar. Eller kanske inte största. Men definitivt läskigaste. Då skulle jag också vilja bara vara i nuet, skita i konsekvenserna och skrika:
"Jag vill det här! Det ska gå!"
Det kanske är dags att anamma lite sexmånadersmentalitet. Jag menar varför sitta när man kan krypa? Eller varför inte springa på en gång? Det verkar ju rätt lattjo.
(Ja det uppstår väl några blåmärken och småsår i processen, men betänk möjligheterna. Betänk friheten!)
