Manliga män eller konsten att vara sig själv
Kategori: Att vara mamma
Min son har många intressen som skulle kunna ses som typiskt manliga. Han älskar stora maskiner, traktorer, grävmaskiner, flygplan, ja allt som är stort och låter imponerande. Han tycker också om teknik, datorer och mobiltelefoner är sånt han kan sitta och pilla med i timmar. Hans favorittröja är den med grävmaskinen på. Och när han ska sova ska han ha pyjamasen med tåget. Om det är kris och den råkar ligga i tvätten kan han, efter lite övertalning ta den med cementbilen på.
Ibland frågar jag mig själv om jag gjort något fel som fått en så pojkig liten pojke. Har jag, omedvetet, proppat honom med könsstereotyper? Tvingat in honom i rollen som den lille mannen? Är det mitt fel? Det vore konstigt med tanke på att varken jag eller hans pappa tycker stora maskiner är imponerande. Vi skulle nog inte kunna laga vår bil om den gick sönder. Inte ens under vapenhot. Men ändå. Kanske att vi omedvetet behandlar honom på ett visst sätt just för att han är kille.
Å andra sidan har min son intressen som skulle kunna ses som typiskt kvinnliga. Han har en dockvagn där han har sin bebis, en liten björn, som han älskar att dra omkring på, klä i olika kläder och byta blöja på. Han är väldigt förtjust i djur och blir väldigt omhändertagande när han kommer i närheten av en katt eller en hund. Och han är absolut inte rädd för att ta på sig sin rosa regnjacka, den är faktiskt en av hans favoritplagg. Han är varm och öm och den kramigaste lilla pojken i världen.
Och då tänker jag istället, kan det vara så att jag har gjort rätt? Att jag behandlar honom som ett barn, som en liten människa, men kanske framförallt som den lilla individ han är. Låter vi honom utvecklas på sitt eget sätt, och låter honom odla sina egna intressen, oavsett vad dessa intressen nu råkar vara? Bilar, hundar, tåg eller dockor?
När jag väl avslutar min inre monolog så tänker jag att det är precis så här jag vill att min sons (och min dotters för den delen) uppväxt och liv ska fortsätta. Jag är medveten om att jag antagligen behandlar barnen på ett visst sätt beroende på deras kön i viss mån, ofrivilligt och omedvetet. Jag är ju ett barn av mitt samhälle. Men jag är medveten om det i alla fall och jag försöker bättra mig. Jag strävar efter att behandla dem efter den person de är, inte det kön de är. Framförallt så försöker jag hela tiden låta mina barn utvecklas på sitt eget sätt. Vara intresserade av det de tycker är roligt utan att döma. Jag vill att de ska kunna vara sig själva och jag vill att jag som förälder låter de vara det och uppmuntrar deras intressen. Vare sig det råkar vara rosa helikoptrar, blå dockor eller svarta katter.
Det är det jag önskar för alla barn. Att oavsett vad de är eller vem de är ska då få vara just det. Sig själva.
