metalupyourassgirl.blogg.se

Ni behöver inte läsa det men jag tänker säga det ändå.

Tips från coachen #2 - Vaniljdammsugare

Kategori: Att vara mamma

Det här tipset kommer egentligen från min son men jag är hans mor och det är min blogg. Så jag tänker ta åt mig äran. 

Tänk om man har en dammsugare. Som kanske har sett sina bästa dagar. Och som kanske luktar lite när den körs eftersom den fått arbeta med sånt som dammsugare helst vill glömma. Då kan det vara bra att ha en 2-åring hemma som tar ut en burk med vaniljsocker (som hen inte får ha) och sedan häller ut hela burken på golvet. Då måste man ju ta fram den där stinkiga dammsugaren och fixa det 2-åringen så stolt visar upp sedan. Och tjipp tjillevipp har man förvandlat dammsugaren till ett doftljus. Varje gång man tar fram och kör dammsugaren kommer den att sprida en härlig doft av vanilj omkring sig!

Det är ungefär ett år sedan min då tvååring busade till det genom att hälla ut vaniljsocker på golvet. Men nu gör hans föräldrar det lite då och då istället. Såklart aldrig så nuvarande 2,5-åringen ser det. Då kan han ju tro det är ok att sprida matvaror på golvet...

Tack så jävla mycket

Kategori: Att vara

Det finns många bra saker med sociala medier. Men de har minst lika många baksidor. Det finns dock en sida som jag inte rikigt kan avgöra huruvida det är ett plus eller minus.

Jag tror alla människor har någon de ser upp till, en "kändis" om ni vill. Det kan vara en politiker, en författare, en sångerska eller någon som mest är känd för att vara känd. Vi suger åt oss allt som den här personen gör, vi skulle ge vår högra arm för att träffa personen, vi vill vara den här personen. Men de är ofta ouppnåeliga, en dröm. Vi bygger upp dem i våra egna huvuden, tillskriver dem personligheter som vi vill att de ska ha. Vi ser dem helt enkelt i ett rosa skimmer, sådär på avstånd. 
Men i dagens digitala samhälle så har världen krympt och tack vare sociala medier kan vi komma närmare den där personen som är så bra, som är som vi vill vara. Vi kommer dem in på livet. Ja, nästan i alla fall. Det kännas så. 
Problemet med det är att genom att komma en person närmare lär man känna den. Det rosa skimret kanske lägger sig lite och man ser att den där idolen man hade kanske inte är en superhjälte. Det är en vanlig människa.
Och det här är, enligt mig, ett tveeggat svärd. Visst kan det vara bra att se sanningen, se människorna bakom maskerna och se att de är precis som oss, med fel och brister precis som vi. Men ibland kanske man ändå behöver det där rosa skimret, något att tro på. Någon att se upp till, i alla fall lite grand.

Idag känner jag att det här problemet faktiskt är ett problem. Ibland är det tråkigt att de sociala medierna avslöjar att hjälten är någon annan än man trott. Att man har så olika åsikter att det är svårt att känna respekt längre. Det är lite som att förlora en vän man känt länge. 

Tack så jävla mycket för det Twitter!

Hårresande rankar för dagen

Kategori: Att vara kvinna

De senaste dagarna har jag tänkt ganska mycket på kroppssbehåring. Min egen framförallt men även rent generellt. 
 
Jag anser att alla får göra vad de vill med sitt kroppshår. Utom min man. Hans huvud- och ansiktshår vill jag åtminstone ha vetorätt på. Men resten får göra precis vad de vill med sitt. Låt det växa om ni vill. Raka bort det annars. Visst finns det trender som får mig att höja på ögonbrynen eller i vissa fall bli lite oroad. Till exempel trenden för kvinnor att raka bort allt hår på underlivet*. Men rent generellt tycker jag att varje människa själv ska bestämma hur en vill se ut.
 
Om jag ser till mig själv är min egen behåring ingenting jag hetsar upp mig för i onödan. Hade ni frågat mig för några år sedan hade jag nog sagt att om jag inte hann raka benen skulle det vara jordens undergång. Men idag tar jag det lite som det kommer. Det är klart, jag tycker fortfarande om att raka benen och så, jag tycker det känns fräscht. Antagligen för att jag är uppvuxen i en kultur som lärt mig att det är det. Men jorden går faktiskt inte under om jag inte rakar mig. Jag har till och med skrämt slag på en nära släkting en gång på ett badhus på grund av min välidgt orakade bikinilinje. Jag var lite road över saken, han såg ut som om jag begått ett brott. Varför han nu skulle tycka det. Men så är det väl idag. Normen är snäv och den som frångår den begår en grav överträdelse. Till och med när det gäller så triviala saker som huruvida man har hår på benen eller inte. Eller bikinilinjen. Eller i ansiktet. Speciellt om du råkar vara kvinna. Kanske till och med bara om du är kvinna. Vilket slår mig som lite sorgligt. Precis som alla frågor man kan börja fundera på slutar det där. Att kvinnor inte har rätten till sin egen kropp. Att den är ett objekt. Som vem som helst får ha åsikter om. Det är, som de säger over there, totally fucked up. 
 
Jag har ju själv känt den pressen. Pressen att vara perfekt. Att varje hårstrå ska ligga rätt. Eller inte ligga alls, tas bort. Men idag känner jag inte så längre, vilket är oerhört befriande. Mitt egenvärde ligger inte i huruvida mina ben är rakade eller inte, jag blir inte mindre attraktiv för det. 
 
Men ibland så kan jag tänka att det skulle vara skönt med lite egentid. Att få duscha i fred. Ta hand om mig själv. Kanske till och med få raka benen. (Ja det kan hända att det här blogginlägget kom till i duschen. Medan jag försökte jonglera två barn och alla shampooflaskor. Barnen var dock utanför duschen. Just då.)
 
*Ja, jag vet var trenden med helt rakade underliv kommer ifrån. Och ja jag vet varför den finns. Men det gör det inte mindre oroande då jag anser att det är en slags infantiliserande av vaginan. (Jag vet inte om man kan säga så men jag hoppas att ni missförstår mig rätt)
 

En riktigt dålig dag

Kategori: Att vara kvinna

Jag har en riktigt dålig dag idag. En sån folkkommerattrivauppmittgolvochgöra mitthemobeboeligtinågraveckorochdetärintedetendaproblemet-dag. Så jag är inte på mitt finaste humör idag. Det ska jag erkänna.

Men sedan valde jag att göra det ännu värre genom att följa debatten om SVTs tredelade dokumentär om feminism, Fittstim, på sociala medier. Jag har inte sett programmet själv men om hälften av vad som skrivs är sant så har vi problem, stora problem. Varför har Belinda Olsson valt att göra feminismen idag till något trivialt? Feminismen kämpar varje dag för lika rättigheter oxh rätten till våra egna kroppar. Det finns så många grundläggande livsviktiga frågor som tas upp i dem feministiska debatten varje dag. Till exempel kampen mot våldtäktskulturen och för en samtyckesreglering. Som kvinnojourer och kampen mot mäns våld mot kvinnor. Har hon verkligen valt att förminska feminismens insats och varför? Det känns som att det är en rörelse som redan kämpar i motvind, varför göra det värre?

Jag har inte sett programmet och jag vill inte heller efter vad jag fått reda på. Men jag måste. För det låter nästan för sorgligt för att vara sant. Och som den här dagen verkar gå så kommer jag väl om inte annat i rätt stämning.

Tips från coachen #1- Vattenvägraren

Kategori: Att vara mamma

Säg att du kanske har en 2,5-åring hemma. Säg att hen vägrar dricka vatten. Vad ska en göra? Man kan prova ett litet trick jag kallar "Drick inte lillasysters vatten". Metoden är väl testad och bevisat effektiv. Det går till såhär:
 
Häll upp rikligt med vatten i lillasysters pipmugg (det går lika bra med en lillebrors pipmugg men för detta exempel har jag valt en lillasyster). Låt lillasyster dricka lite, eller tills lillasyster är otörstig. Ställ sedan muggen i närheten av 2,5-åringen, inte för nära och inte för långt bort, det måste vara på precis rätt avstånd för att avdramatisera situationen. Säg sedan åt 2,5-åringen att hen inte får dricka ur lillasysters mugg. Och voilà, du har alldeles strax fått i 2,5-åringen en hel mugg med vatten.
 
Funkar varje gång. (Här hemma i alla fall)

Vem vågar föda idag?

Kategori: Allmänt

Igår läste jag ett öppet brev till Filippa Reinfeldt på DNs hemsida. Det var från en blivande mamma som var orolig för utvecklingen inom förlossningsvården. Hon pratade om hur indragningarna leder skador och dödsfall bland barn och mödrar. Och jag kan inte annat än hålla med henne. Jag har själv genomgått två förlossningar, som lyckligtvis gått bra och som slutat med två friska och vackra barn. Men jag vet hur mycket det betyder att man har barnmorskor och undersköterskor som har tid att hjälpa till. 
 
När mitt första barn föddes gick förlossningen bra. Den tog tid men den gick bra. Jag vet att barnmorskorna som jobbade var pressade, jag kunde höra larmen från intaget och även hörs barnmorskorna och undersköterskorna tala om det. Det var en helg då det verkade som om alla barn hade bråttom att komma ut. Trots det tyckte jag att vården jag fick under förlossningen var jättebra. Barnmorskan som förlöste mitt barn var lugn och hjälpte mig genom varje steg. Men efter mitt barn fötts fick jag upplev baksidan av den svenska förlossningsvården. 
Av olika orsaker så var vi tvungna att stanna ganska länge på BB, för länge enligt mig. För det var totalt kaos. Jag var en nybliven, osäker mamma som dessutom hade OCD, något som jag tidigt informerade personalen om. När det fanns någon. För att få hjälp var inte självklart. Vi glömdes bort, frågade en något på morgonen kunde en eventuellt få svar någon gång på kvällen och fick en någon gång svar så var dessa antingen vaga eller motstridiga. Dessutom var salen och sängarna dåligt städade. Det var fler än en gång jag fick panik, en gång på grund av en av barnmorskorna. 
Jag tror säkert att personalen inte ville oss något illa, de hade helt enkelt för mycket att göra. Och det fanns några individer som struntade i stressen och faktiskt tog sig tid att hjälpa oss. Men ingenting av detta rättfärdigar hur vården ser ut. Den här gången hände ingenting allvarligt, vi mådde i slutändan bra hela familjen.  Men tänk om det inte är så. Tänk om det händer något, som förstföderska vet man knappt vad som är upp och ner, en är osäker och en vet inte vad som är normalt. Jag vågade störa, jag vågade fråga. Men tänk om något allvarligt faktiskt hänt och personalen missat det på grund av stressen? Eller tänk om något händer under en förlossning på grund av att barnmorskorna har för mycket att göra? Det vore oförsvarbart. 
 
När mitt andra barn föddes valde jag att byta sjukhus, till ett mindre i inlandet. Jag är glad att jag hade möjligheten för där fick jag bra vård, jag kände mig sedd på ett helt annat sätt. Jag fick svar på mina frågor och bekräftad som människa. Som tur var behövde vi inte stanna så länge den gången, men jag kunde ändå känna skillnaden. Jag vet inte om de var mer kvalificerade än där jag födde första gången, en av barnmorskorna var faktiskt en av de barnmorskor som jobbade på det första sjukhuset men nu bytt, men de hade tid för mig. Och jag önskar att alla kvinnor som ska föda ska känna det så, precis så. Men alla har inte den möjligheten. Alla får inte den vården. 
 
Och det verkar vara ännu värre i södra Sverige, i Stockholm bland annat, där kvinnan som skrev brevet till Filippa Reinfeldt nu måste föda. Det är totalt kaos och politikerna verkar inte tänkt igenom hur de ska kunna finansiera vården. Hur de ska kunna finansiera den personal som ska hjälpa oss. Men tyvärr ser det ut såhär i Sverige idag. Inte bara inom förlossningsvården utan hela vårdapparaten. Och det är inte acceptabelt. Det får inte se ut såhär. Det är dags att vi gör något åt det. 
 
Om ni vill läsa brevet tilll Filippa Reinfeldt kan ni göra det här:
http://www.dn.se/sthlm/oppet-brev-till-filippa-reinfeldt-jag-ska-foda-i-mars-och-jag-ar-radd/
Läs även om kaoset i Stockholm:
http://www.dn.se/sthlm/kaos-vantar-pa-bb-avdelningar/

Tv-spel, hårdrock och den roten till all ondska

Kategori: Allmänt

De senaste dagarna har jag sett att det blossat upp en debatt, visserligen en ganska ensidig sådan men ändå, om våldsamma tv-spel som till exempel Grand Theft Auto, och föräldrar som låter sina små barn spela. Det vill säga barn i mellanstadieåldern och yngre. De allra flesta är överens om att det är fel att låta barn spela de här spelen, eftersom de är våldsamma och kvinnoförnedrande. Och jag håller med, barn ska inte spela våldsamma spel. Egentligen tycker jag inte jag att någon borde göra det och jag kan inte förstå motivationen men är man vuxen är det ju upp till en själv att bestämma detta. Visst har jag sett åtminstone en artikel där en pappa förklarat att han sitter med sin son och de ser alltid till att spela så de inte skadar någon, utför endast lagliga uppdrag och om något går fel eller de konfronteras med till exempel en strippklubb så tar pappan diskussionen, berättar vad det innebär och vad som är fel med det. Men det förutsätter att du som förälder alltid är närvarande när barnen spelar och att du har tid att hjälpa till och förklara och styra spelet. Och tyvärr är det nog inte så många föräldrar som har den möjligheten. Så då kanske en inte ska tillhandahålla sina barn med sådana spel.
 
Som sagt, jag tycker också att en inte bör låta sina barn spela våldsamma tv-spel om en tänker låta barnen spela själv. Men det finns en sak med den här debatten som skaver i mig. Åtminstone en av de människor som klagat på våldsspelen har sagt att spelandet av våldsspel ligger bakom till exempel skolskjutningarna runt om i världen. Och det påståendet stör mig något otroligt. För det är verkligen att förminska de händelserna och se till att man tar bort ansvaret från dem det verkligen gäller. Samhället. Oss. 
 
Vid alla skolskjutningar och vid vissa andra våldsbrott i till exempel USA så vill man väldigt gärna skylla på någon. Och det är ofta människor och företeelser inom populärkulturen som man lägger skulden på. Gäller det musik pekar man gärna med det anklagande fingret mot hårdrocken. I West Memphis var det Metallica, i Columbine var det Marilyn Manson. Man skyller gärna på våldsspel också. Eller våldsamma filmer. Eller tv-serier. Men problemet ligger inte där. Problemet handlar om samhället. Det handlar om utanförskap. 
 
I West Memphis var det en rättskandal som förstörde fyra unga människors liv för att de var annorlunda, för att de lyssnade på fel musik. Vi är rädda för det som är annorlunda därför pekar vi ut den som är det när det inträffar något som är så hemskt att vi inte kan förstå det. Det har vi gjort sen häxprocessernas tid, antagligen innan det. Men vi måste börja omfamna det annorlunda, för ondska kan lika gärna bo i det nomala, det hemtama, det trygga.  Vi som samhälle måste bli bättre på att ta hand om varandra, oavsett våra olikheter. Men vi pekar hellre ut den som redan står utanför. för vi vill ju inte att det ska vara en av oss. 
 
Skolskjutningar begås av barn och ungdomar som har hamnat utanför av någon anledning. De orkar inte med mobbningen längre, de orkar inte med att vara annorlunda. Det gör det inte mer rätt, men om vi kan förstå problemet så kan vi förhindra det. Istället för att peka ut Marilyn Manson som roten till all ondska borde vi se det verkliga problemet, att människor mår dåligt. Men det skulle ju innebära att vi faktiskt måste skärskåda oss själva och se till vad vi kan göra, som samhällsmedborgare, som föräldrar, som vänner, som medmännskor. Och det innebär att vi har en del i skulden. Att vi inte såg den som mådde dåligt, att vi struntade i att försöka sträcka ut en hand.
 
Nej då är det väl ändå lättare att skylla på Marilyn Manson. Eller Metallica. Eller Kesha. Eller våldsamma tv-spel. Om vi bara skriker högt och pekar på dem så slipper vi se vår egen roll i det. Jag tror faktiskt att Marilyn Manson själv sa det bäst i dokumentären Bowling for Columbine. Han fick frågan vad han skulle sagt till pojkarna som sköt sina skolkamrater och sig själva. "Ingenting" svarar han. "Jag skulle ha lyssnat".
 
Bara lyssnat.

Ett nej är alltid ett nej. För helvete!

Kategori: Att vara kvinna

Just nu är en sådan där gång då jag önskar att jag kunde stänga ögonen och när jag öppnar dem så ser jag att det jag just läste inte är sant. Att jag bara läste fel. Men det är sant. Kvinnor är totalt rättsligt oskyddade.

Jag tror att alla någon gång hört om ett våldtäktsfall där gärningsmannen blivit friad eftersom offret inte sagt nej. Eller inte kämpade emot tillräckligt. Ni som följt #mörkertalet på Twitter vet också hur många  som inte ens vågar anmäla eftersom de tror att de inte skrek tillräckligt högt, inte värjde sig tillräckligt. Men nu blir det värre. Nu är inte ens ett nej ett nej. 


Det är alltså bevisat att mannen ifråga tvingat till sig sex. Men det är inte bevisat om han är så dum att han inte förstår ett nej. Så han frias. 

Jag ska vara helt ärlig. Jag har helt och hållet tappat tron på det svensk rättsväsendet. Vad krävs idag för att du ska bevisa att du blivit våldtagen? Minst en film och fjorton vittnen till din fördel skulle jag tro. Om ens det. 

Det här är åt helvete. Helt åt helvete. Ett nej är alltid ett nej. Tycker ni fortfarande att vi inte behöver en samtyckeslag? 

Nytt år. Nya tag. Nya vägskäl.

Kategori: Allmänt

Jaha. Så nu sitter vi här igen. Med ett helt år framför oss. Oskrivet. Ja jag vet att jag är lite sent ute men det känns lite som om nyåret rivstartade utan mig. Som sig bör avlägger jag inga löften i år heller. Eftersom jag vet att jag aldrig kommer att hålla dem. Så jag kommer inte att ägna mer tid åt bloggen, träna eller sluta dricka läsk. I alla fall inte för att jag känner att jag måste. I så fall är det bara en lycklig tillfällighet. 

Däremot har jag upptäckt att det nya året ställt mig i ett vägskäl. Och det gör mig nedstämd. Inte ett fysiskt vägskäl alltså, dem kan jag generellt hantera. Utan ett sånt bildligt vägskäl. Och de gör mig nervös för jag får alltid en känsla av att jag kommer att välja fel.
Stora livsbeslut gör mig skakis, helt enkelt.

Men medans jag står här i mitt bildliga vägskäl, darrig i knäna, kan jag ju lika gärna önska er ett gott nytt år och en god fortsättning. Och lycka till med era eventuella nyårslöften och bildliga vägskäl.