metalupyourassgirl.blogg.se

Min man frågade mig, efter att jag lagt upp mitt inlägg om min OCD, hur det kändes? Att ”komma ut”. Kändes det stort? Jag svarade att jag känner faktiskt... väldigt lite. Hade han frågat mig för några år sedan hade jag nog sagt ja. Ja, det känns stort. För då skämdes jag. Då ville jag inte att någon skulle veta. Men idag, när skammen är borta, har jag inga större känslor åt något håll. Det är klart, det är väl alltid stort att dela med sig av något personligt. Något som är nära. Något som är en del av mig. Men ingen lättnad infann sig, ingen oro. Eftersom det är en del av mig.

Men efter den frågan började jag rannsaka mig själv och frågade hur jag kommit till den här punkten, att jag är tillfreds med den jag är och att min OCD är en del av mig nu. När jag gjorde det kom jag faktiskt fram till en sanning. Och det är att det faktiskt finns två tillfällen när jag fortfarande skäms för mitt tvång. 

Den första situationen är när jag känner att jag inte klarar av att kontrollera tvånget när jag befinner mig bland folk. Till exempel om jag är hemma hos någon och äter middag och känner att jag måste få tvätta händerna. Igen. För trehundrafemtioåttonde gången eftersom något har hänt. Något som inte betyder något för någon annan men som känns jobbigt för mig. Då skäms jag. När jag fastnar i en tanke, att mina händer är smutsiga och jag inte kan få dem rena, och jag inte kan jaga bort den tanken. Då skäms jag. Det är också då jag börjar med ursäkterna. Varför det är så här. Jag kan förstå att de är genomskinliga många gånger och att folk nog höjer ett ögonbryn över mitt beteende. Men jag måste rättfärdiga mitt beteende, kanske mest för mig själv. Eftersom jag skäms. Så otroligt mycket. Jag antar att min oförmåga att kontrollera tvånget bland folk gör att jag känner mig sårbar. Och misslyckad. Just då vill jag inte erkänna att jag är som jag är. Och då skäms jag. Efteråt kan jag kanske känna att varför skäms jag? Det är ju som det är. Men just när jag befinner mig i situationer där det känns som om saker håller på att gå överstyr och paniken ligger och pyr under ytan då är det svårt att inte skämmas. 

 Den andra situationen är när jag märker att folk blir nervösa runt mig. Att de inte vet hur de ska bete sig och att de inte vet hur de ska bemöta mig. Som om de inte vill göra mig upprörd och därför håller tillbaka. Det är nog det allra värsta. Och om jag verkligen känner efter så är det nog därför som jag inte talar om OCD så ofta. För att jag inte vill bli bemött så. Som om jag är en handgranat som sprinten sitter löst på. Men jag kan säga att om vi skulle träffas och ni skulle känna er osäkra runt mig. Snälla, gör inte det. Behandla mig som vem som helst, som ni skulle bemöta någon som är ”normal”. För det första, det gör inte er något gott att tänka på min OCD hela tiden. Då är det nog något som blir fel, det är väl alltid så? Don´t mention the war*. Men sedan går allt överstyr. För det andra, det gör absolut inte mig något gott med att ni ger mig det jag vill ha. Inte för mitt tvång eller för mitt tillfrisknande. För att ge med sig för någon med OCD och deras beteende är lite som att ge knark till en knarkare. Då rättfärdigar ni mitt beteende, som inte är okej, och gör att jag kan fortsätta i mina onda cirklar. Jag är vem som helst. Kan vi komma överens om det?

För det tredje så är det min ångest. Inte er. Och jag lovar, jag kommer absolut inte att bryta ihop offentligt. Händer något som inte känns kosher enligt min standard så kommer jag att känna ångest. Säkerligen. Men det är min ångest. Bara min. Och jag kan hantera den. Eventuella nervsammanbrott sparar jag till senare och tar ut det på min stackars make istället. Jag kommer inte att skämma ut mig. Eller er. Ni har mitt ord. 

Sedan, skulle ni trots detta, ändå känna er osäkra när ni ser mig så snälla, fråga! Jag skäms inte över det här, så varför ska ni? Och jag tar inte illa upp om ni frågar mig om något. Har ni en fråga om OCD i allmänhet eller den situation vi befinner oss i i synnerhet, fråga på. Det gör mig ingenting. 

För jag skäms inte längre. Min OCD är en del av mig idag. På gott och på ont. 

 

*För den som inte vet vad jag refererar till borde ni genast hitta tv-serien Pang i bygget med John Cleese och se den. Nu, skit i inlägget! (ok skit inte i inlägget, läs det, leta sen.)

Jag har skrivit om att bryta sina tabun, om hur befriande det är. Att jag idag är mycket friare som person än jag någonsin varit. Men det finns faktiskt en sak jag inte pratar så ofta om. Det är ingenting jag skäms för, det har bara blivit så. Om jag sätter mig ner och frågar ut mig själv om skälet så kan jag faktiskt inte ge något rakt svar. Det bara är så. Kanske är det för att jag levt med det så länge, kanske för att jag tidigare har skämts för det under så lång tid att det blivit en vana att inte prata om det. Jag har inte velat vara den tjejen. Jag vet inte. Men så här är det. Jag har OCD.

 OCD (Obsessive Compulsive Disorder) eller tvångssyndrom är en psykisk sjukdom som handlar om att en person har en fobi kombinerat med tvångstankar och tvångshandlingar. Tvångstankar kan handla om att man är rädd för att säga eller göra saker vid fel tillfälle, man kan till exempel inte tänka på döden eftersom man är rädd att något ska hända en själv eller någon närstående. Tvångshandlingar är när man fastnar i ett beteende, som att man konstant måste tvätta händerna eller kolla att spisen är avstängd. I grunden är det en ångestsjukdom där man lär sig att hantera sin ångest genom att utföra vissa ritualer. Genom att utföra vissa handlingar så märker man att man dämpar ångesten. Dessa blir också självförstärkande när man blir rädd för att något ska hända om man inte utför saker på ett visst sätt, efter ett visst mönster. Man hamnar helt enkelt i en ond cirkel. Alla människor är ju i viss mån vanemänniskor. Redan som barn blir vi trygga av att ha samma rutiner, man ska nattas på ett visst sätt till exempel. Och även som vuxna fortsätter vi ju med dessa. Men detta blir skadligt när rutiner blir till ritualer, till ett tvång, som man till slut mår dåligt av. I vissa fall kan det bli rent handikappande när all tid går åt till att utföra dessa ritualer. 

Varför vissa personer utvecklar tvångssyndrom vet man faktiskt inte och jag vet inte själv varför just jag drabbats. Men man tror att det på något sätt är ett inlärt beteende, även om man idag även söker efter genetiska betingelser. 

 Jag har haft OCD sedan jag var 7-8 år och tvången har sett olika ut under olika perioder av mitt liv. Det har varit sämre ibland, bättre ibland och det har fokuserats på olika saker. Men det har alltid funnits element av att jag varit mycket rädd för sjukdom, död eller att jag ska vara orsaken till att något hemskt händer. 

När jag var liten var det främst tvångstankar. Det började med att jag var tvungen att be Gud som haver varje kväll innan jag somnade. Sen började jag lägga till olika saker. Som ”ta hand om min mamma, min pappa, min syster” och så vidare. Den här listan blev längre och längre och till slut var jag tvungen att läsa den här ramsan tre gånger på rätt sätt. För om jag inte gjorde det kanske något hemskt skulle hända. Och då skulle det ju vara mitt fel. Sen utvecklades detta mer och mer mot ett renlighetstvång och ritualer för att kolla till exempel spisen, alla vattenkranar och dörren flera gånger innan jag gick hemifrån. Jag har faktiskt förstört låset till en ytterdörr en gång eftersom jag kollade att den var låst så många gånger och så häftigt varje gång jag gick hemifrån. Bara att gå hemifrån kunde ta 15-20 minuter på grund av alla ritualer jag hade. För jag kunde ju inte bara kolla spisen, det var tvunget att göras på ett visst sätt också. Sedan fick jag svårt att ta i saker när jag var ute för att jag var rädd för att bli sjuk. Jag hade alltid tröjor med långa ärmar för att kunna öppna dörrar och ta i trappräcken med tröjan istället för handen. På gymnasiet gick jag inte på toaletten på hela dagen eftersom jag var rädd för offentliga toaletter. Det är jag än idag. Jag ska vara riktigt nödställd innan jag går på en toalett ute på stan. 

Som sagt så har OCD:n gått upp och ner för mig, vissa perioder av mitt liv har jag inte påverkats alls (nästan), andra har det varit värre för mig. Jag kan idag se att det har påverkats av hur jag mår. Under perioder där jag är stressad och mår dåligt blir jag sämre och när jag mår bra går det mycket bättre. I stort har jag också alltid kunnat hålla det under kontroll, på en ”lagom” nivå. Många människor som idag vet att jag har tvångssyndrom har dock blivit förvånad när jag berättat. Allt detta förändrades dock när jag blev gravid första gången. 

 När jag blev gravid första gången för tre år sedan tappade jag faktiskt kontrollen helt. Insatserna höjdes och min ångest och oro blev övermäktig. Min kropp har alltid varit mitt tempel kan man väl säga och jag har varit försiktig med den. Inte på ett hälsosamt ”ätarättochmotioneramycket”-sätt utan på ett OCD-sätt. Men helt plötsligt var det någon annans tempel också. Och jag blev livrädd för att göra något fel. För att jag skulle göra något fel och skada mitt barn. Eller ännu värre, förlora det. Så jag hamnade i en mycket ond spiral. Jag kunde inte äta något i rädsla för bakterier, allt runt omkring mig skulle vara kliniskt rent, jag kunde inte röra mig ute bland folk för där fanns ju smutsen. Jag gick helt enkelt helt upp i mina tankar och ritualer. Det blev knappast bättre av att jag var sjukskriven för foglossning halva graviditeten och gick hemma ensam större delen av dagarna och kunde ägna all min tid åt mina tvångstankar. Min man som tidigare inte alls reflekterat över min OCD blev plötsligt ”medbrottsling”. Jag gjorde vårt liv till ett helvete. Det gick så långt att min man till slut bad mig att söka hjälp. För att bo med någon som har OCD kan till slut bli som att själv ha det. Om det är något som får mig att må dåligt med mitt tvång så är det att jag vet att jag har påverkat min man så mycket. Den vetskapen med rädslan för att mitt barn (idag mina barn) också ska bli påverkat, kanske (gudförbjude) till och med utveckla OCD själv fick mig att söka hjälp. 

 Genom psykiatrin fick jag hjälp. Oftast behandlar man patienter med tvångssyndrom med KBT (kognitiv beteendeterapi), det vill säga genom att att utsätta dem för det de är rädda för och tvinga dem att stanna i ångesten, men jag fick gå i psykoterapi. Jag kan inte säga den direkta orsaken. Men läkarna inom psykiatrin tyckte att jag var en perfekt kandidat för just psykoterapi. Jag gick under sju månader innan jag kände att jag hade fått ut det jag kunde därifrån. Där fick jag verktyg för att lära mig att kontrollera tvånget. För det första jag fick lära mig genom terapin är att jag nog aldrig kommer att bli kvitt min OCD, jag kommer aldrig att bli frisk. Vilket kanske inte precis var vad jag ville höra när jag äntligen tagit mod till mig och sökt hjälp. Jag ville ju ha en mirakelkur och vad får jag? Ingenting! Det gjorde mig modfälld just då och jag tappade helt ärligt suget på att ens försöka. Men genom terapin lärde jag mig också att jag kan kontrollera tvångssyndromet, gradvis få det att försvinna. Kanske inte helt men i alla fall så att jag kan leva normalt. Något som talar för att jag kommer att kunna kontrollera det är att jag har en god sjukdomsinsikt. Jag vet att det jag gör inte är normalt. Jag vet att jag har en överdriven rädsla för smuts och för sjukdomar. Därför är chansen att jag kan kontrollera den rädslan större. 

 Idag har jag förhållandevis små problem med tvången, jag kan oftast kontrollera dem. Visst,när jag blir stressad och orolig så ploppar de upp som på beställning. Men i vardagen så kontrollerar de inte mig. Jag kontrollerar dem. Vilket faktiskt innebär att jag släpper kontrollen. Allt behöver inte vara kliniskt och fyrkantigt runt mig. Ibland får man ta ett djupt andetag, andas med magen och gå vidare. Men det har varit svårt. Främst för att jag under mina graviditeter (min andra graviditet innebar ett litet bakslag) har tappat det som är ”normalt”, hur ”normala människor” uppför sig. Vad behöver jag vara rädd för egentligen? Men sakta och säkert har jag lärt mig ungefär vad ”normalt” är och lärt mig att hantera mina rädslor. I vissa fall komma över dem. Och jag kan säga en sak. Att ha småbarn är faktiskt rena terapin. För barn är inte rädda för smuts. Barn är ingenting man kan kontrollera hur som helst. Så då får man helt enkelt släppa den kontrollen. Och bara vara. Jag är helt inställd på att vara ”frisk” och kontrollera min OCD. För min familj ska inte behöva vara sjuka för min skull. 

 Så här är det. Det är jag som är Metalupyourassgirl. Och jag har OCD. 

Nu är min serie om manliga förskolepedagoger slut. För den här gången. För ämnet är otroligt intressant och det finns hur många infallsvinkar som helst. Vill man kan man absolut gräva ner sig i det hur mycket som helst, jag har bara skrapat på ytan. Men det tar tid. Och jag känner att jag kanske inte riktigt har den tiden, just precis nu. Kanske sen.

 

Men vad ska man säga som slutord? Mja, jag vet inte, jag tror att jag har fått sagt ungefär det jag vill. Det jag absolut vill att ni ska ta med er från det här är i alla fall ett citat av forskaren Marie Nordberg. 

 

För till syvende och sist tycker jag det är det den här diskussionen handlar om framförallt. Som vi borde tänka på i alla situation, i alla yrken, i hela samhället. För visst är det väl ändå så? Alla människor kan göra allt. Bara man vill. 

Idag fortsätter alltså undersökningen kring manliga förskolepedagoger. Det har ju blivit en hel serie och ni kanske undrar varför jag har snöat in på just den här frågan, om män och förskolan? Har hon börjar gå patriarkatets ärenden, tycker hon synd om de ”stackars” männen som inte får arbeta inom förskolan? Svaret är nej, mitt intresse i frågan har ingenting med patriarkatet att göra (ja till syvende och sist så klart, men ni förstår vad jag menar hoppas jag) och generellt sett är det knappast synd om männen på arbetsmarknaden. Visst tycker jag synd om de individer som inte kan utbilda sig till det de vill för att det anses omanligt eller de som utan anledning pekas ut som pedofiler. Men mitt intresse i frågan handlar om andra saker. För det första så gräver jag där jag står. Och förskolan är ju högst aktuellt med tanke på att det är vår nya vardag här hemma. Det andra är att jag tycker det är en viktig fråga med könsindelningen bland pedagogerna för mina barns skull, för våra barns. Och det tredje är att statusen för kvinnodominerade yrken är något jag brinner för. Dessa anledningar tar mig osökt (eller?) in på del tre i min lilla följetong, vad innebär det att ha manliga förskolepedagoger i verkligheten?

 Som jag sa tidigare och som jag sagt i ett tidigare inlägg tror jag att det är viktigt för barnen att ha män omkring sig, inte bara hemma (vissa kanske inte ens har det) utan även i skolvärlden. I vår familj är vi rädda för att förskolepedagogerna ska stärka könsstereotyper och spä på intoleransen som jag skrev om i mitt inlägg ”Barn föds inte intoleranta”. Min man blev vittne till en sådan händelse under inskolningen, där en av pedagogerna berättade om en film för en liten kille. En film med många kramar och pussar. Hon hade tydligen berättat detta på ett sätt som skulle få den lilla pojken att tycka det var ”äckligt”. Det vill säga, pojkar ska ju inte tycka om närhet, att pussas och kramas. Absolut inte säger jag, mer kramar åt pojkarna! Men även om man har en man i arbetsgruppen på en förskola måste man hela tiden tänka på könsstereotyperna. Det handlar inte om att männen ska vara där för att vara ”män”, det vill säga göra de ”manliga” uppgifterna och visa hur en ”riktig man” är. Utan det handlar om att visa att ”alla sorter på alla platser ger budskapet att alla människor kan göra allt” som forskaren Marie Nordberg säger i artikeln från genus.se (som jag hänvisade till i del 2). Men undersökningar har visat att en manlig förskolepedagog inte per automatik innebär något positivt. Istället kan det få motsatt effekt. Istället för att den manliga förskolepedagogen får vara som en i gruppen och ta del av allt i verksamheten så ska han ta över de ”manliga” delarna. Han ska vara den som sportar med barnen, den som snickrar och den som tar hand om konflikterna. Han ska vara den stränga mannen helt enkelt. Förskolepedagogen jag refererade till igår säger att hans kvinnliga kollegor kan bli förvånade om han tar initiativ till de traditionellt kvinnliga uppgifterna på förskolan. Något så litet som att sjunga i samlingarna till exempel. På det här viset förstärker man ju bara bilden av att kvinnorna fortfarande ska ta hand om den emotionella delen av arbetet och männen ska vara de hårda, sportiga typerna. 

fDärför måste man hela tiden vara på sin vakt när det gäller könsstereotyper, oavsett om pedagogerna består av bara kvinnor eller både män och kvinnor. Jag tycker att det är en självklarhet att lärarna ska få utbildning kring genus och vara medvetna om hur de framställer dessa frågor inför barnen, gärna kontinuerligt. Jag önskar ju att alla barn ska få vara sig själva och där har lärarna en viktig roll i att vägleda barnen att vara öppna. Och på så sätt blir manliga pedagoger viktiga i förskolan. Genom att både män och kvinnor jobbar som förskolepedagoger får barnen se att man kan bli vad man vill och att både män och kvinnor behövs överallt. Att man kan vara sig själv helt enkelt. I artikeln på genus.se så hävdar mansforskaren Lars Jalmert att precis som frånvarande fäder glorifieras just för att de är frånvarande, kan det bli samma sak med män som är frånvarande inom förskolan. ”När mannen är borta görs han till en slags stålman. Det är viktigt att barnen får se att det finns vuxna, kloka män”. 

Manliga pedagoger blir också aktuellt när man pratar om kvinnodominerade yrken. Och förskolan är ju ett högst kvinnodominerat område, 92% för att vara exakt. Och det retar mig till vansinne att sådana yrken ska ses som mindre värda. Jag jobbar själv inom omsorgen, som till stor del befolkas av kvinnor. I min arbetsgrupp finns det bara en man i den ordinarie personalen och bara ett fåtal av vikarierna är män. Jag anser att dessa yrken som ses som traditionellt kvinnliga, omhändertagande, är grundstenarna till vårt samhälle. De är bland de viktigaste yrkena vi har. Det är de som tar hand om våra barn, som uppfostrar våra barn. Det är de som tar hand om våra sjuka. Det är de som tar hand om våra gamla. Vi jobbar med människor, och människor är väl det som samhället handlar om? Ändå anses de som andra klassens jobb. De är lågavlönade, de är slitsamma. På något sätt handlar dessa jobb om jobb som man har när man är på väg i karriärstegen, i alla fall om man är man. Det är liksom inte fullgoda jobb för en man. Män ska ju bli mer än bara förskollärare. 

Och hur tråkigt jag än tycker att det är att säga det, det ska inte behöva vara så, så behövs kanske männen inom dessa yrken för att höja statusen. För att höja lönen, som min mor kommenterade i mitt första inlägg. Jag anser ju egentligen att det inte ska vara några problem att höja statusen även om det skulle vara kvinnodominerat men samhället är inte uppbyggt så. 

 Till sist handlar frågan om manliga förskolepedagoger om en rad förändringar och om en rad viktiga frågor för vårt samhälle och våra barn. Det allra viktigaste är så klart att visa barnen att alla kan bli allt, de behövs överallt. Och de kan bli vad de vill. Det handlar om att alla är lika värda och att få ett jämställt samhälle. 

 

Källor: 

Nationella sekretariatet för genusforskning:

http://genus.se/meromgenus/teman/skola/forskola/manliga-forskollarare/

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om att vi i vår familj saknade manliga förskolepedagoger på vår förskola. Efter att jag skrev inlägget fortsatte frågan att skava i mig, varför finns det så få manliga fröknar i förskolan? Till slut var jag tvungen att sätta mig ner och leta efter de försvunna pedagogerna. Efter att ha inlett min egna, helt ovetenskapliga undersökning kan jag säga att det här är ett ämne man verkligen kan gräva ner sig i och att jag bara skrapat på ytan. För varje svar jag fann så hittade jag även nya frågor, nya problem. Ämnet manliga förskolepedagoger är ett område med otroligt många infallsvinklar och otroligt många följdfrågor. Men jag tänkte i alla fall försöka dela med mig av den kunskap jag hittade. 

 Min första fråga var så klart var finns det manliga pedagogerna, eller finns de överhuvudtaget inom förskolan? Svaret är ja, men siffrorna är något nedslående. Via SCBs hemsida (Statistiska Centralbyrån) hittade jag statistik över de vanligaste jobben bland kvinnor. På den listan fanns just förskollärare och fritidsledare. 92% av dessa är kvinnor. Det behövs kanske inte sägas att jobbet inte finns på listan över de vanligaste jobben bland män. Dessutom väljer jag att ta dessa siffror med en nypa salt eftersom SCB valt att klumpa ihop förskollärare och fritidsledare och jag har en misstanke, än så länge ogrundad, att de allra flesta männen i den kategorin finns bland fritidsledarna och inte inom förskolan. Vilket skulle innebära att andelen manliga förskolepedagoger blir ännu mindre. Siffrorna 92/8% är siffror för hela riket. Jag tittade även på Umeå kommun och då blir siffrorna lite muntrare, där är det fördelat över 86% kvinnor och 14% män. Men det är ändå sorgligt hur underrepresenterade männen är. 

Det intressanta när man börjar gräva ner sig i statistiken kring män och kvinnor inom läraryrket är att ju längre upp i åldrarna man kommer, desto högre blir andelen män. I förskolan är det 8% män, sedan växer den siffror genom grundskolan (21%) upp till gymnasiet där vi helt plötsligt har 45% manliga lärare, en stor ökning. Det verkar alltså som att ju äldre barnen är desto mer accepterat är det att vara man och lärare. 

Men varför ser det då ut såhär, varför väljer männen bort förskolan som arbetsområde? Det finns inte ett svar på den frågan utan det är många faktorer som verkar samverka för att ”skrämma” bort männen. För det första ses förskolan fortfarande som ett typiskt kvinnligt yrke. Via hemsidan genus.se (Nationella sekretariatet för genusforskning) hittade jag en intervju med en manlig förskolepedagog som berättade att män förväntas bli mer än ”bara” förskollärare. Det är inte ett fullgott manligt jobb. Så trots att han själv säger att han blev just det han ville så väntar människor fortfarande på att han ska välja vad han ska bli när han blir stor. Vilket för mig är otroligt sorgligt. Förskolepedagoger har ett otroligt viktigt jobb, de tar hand om våra barn och formar dem under en viktig period i deras liv. Många barn går idag 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan på förskolan. Så de människor de omges med under den tiden är otroligt viktiga för dem. Och om förskolepedagog då ses som ett andra klassens jobb som man bara har på väg upp på karriärstegen, hur blir framtiden för våra barn då? 

Just den här frågan är något som ofta irriterar mig oändligt mycket när man diskuterar traditionellt kvinnliga yrkesområden, det vill säga skolan, vården och omsorgen. För det här är otroligt viktiga jobb, det är människor man tar hand om, våra barn, våra gamla. Det måste väl ändå vara ett av de viktigaste jobben i vårt samhälle, det mest grundläggande. Ändå ska de ses som mindre värda eftersom det är ”kvinnoarbeten”. Det är för mig ofattbart. 

 En annan stor anledning till att männen söker sig bort från förskolan är rädslan för att bli utpekad som pedofil. Män vågar alltså inte jobba med små barn eftersom de är rädda att människor ska tro att de vill tafsa på dem. Manliga förskolepedagoger känner sig övervakade och kränkta, både av sina kvinnliga kolleger och föräldrarna. Vissa vågar inte ha barnen i knät under samlingar eller hjälpa dem på toaletten. De måste på något sätt bevisa sin oskuld, att de är pedagoger på grund av sitt genuina intresse för barn och deras utveckling och inte något annat. 

Tyvärr måste jag säga att rädslan för att bli utpekad som pedofil inte är ogrundad. En sökning på diverse föräldraforum på nätet (något jag inte rekommenderar och därför inte heller tänker länka till eftersom jag anser att det är dit idioter söker sig för att skrämma och skuldbelägga oroliga föräldrar) visar att det finns föräldrar som väljer bort förskolor med manliga pedagoger eller som flyttar sina barn om deras nuvarande förskola skulle anställa en. Vilket jag inte tycker visar på något annat än fördomar och inskränkthet, men det är ju min åsikt. 

 Så jag bestämde mig för att ta reda mer på statistiken kring just sexuella övergrepp på barn. Forskare säger dock att det är väldigt svårt att ta reda på fakta kring just förekomsten av sexuella övergrepp mot barn då bara en bråkdel anmäls och mörkertalet är väldigt stort. Men jag hittade en rapport från 2011 från BRÅ (Brottsförebyggande rådet) som undersöker förekomsten av polisanmälda våldtäkter mot barn via en jämförelse mellan åren 1995 och 2008. Där kan man hitta statistik över vem det är som utför övergreppen och var dessa sker. Författarna till rapporten har delat upp barn under 18 i tre ålderskategorier; 0-11, 12-14 samt 15-17 eftersom övergreppen skiljer sig något efter ålder. Jag har dock valt att fokusera på åldersgruppen 0-11 eftersom jag undersöker förskolan. Och ska man vara krass så är risken för att ett barn i förskoleåldern blir utsatt för övergrepp av en nära släkting mycket större än av en förskolepedagog.  I 71% av de anmälda våldtäkterna är förövaren någon inom den närmsta familjen. I 26% är det någon bekant och ”någon bekant” är ett ganska vitt begrepp, det kan vara en vän till familjen, en granne och så vidare. Mats Olsson, bloggare, lärarutbildare och själv förskolepedagog, säger i ett debattinlägg att det inte finns några uppgifter på att en utbildad förskolepedagog blivit dömd för övergrepp. Pedofiler orkar sällan lägga 3.5 år på utbildning för att kunna begå övergrepp. Dessutom sker den stora majoriteten av övergreppen när förövare och offer är ensamma, i en kontrollerad miljö. Väldigt ofta i offrets eller förövarens hem. 

Sen ska jag återigen vara krass och säga att bara för att det inte finns några manliga anställda på en förskola innebär inte det att barnen är skyddade. För pedofiler är inte bara män, 4% av anmälda övergrepp på barn begås av kvinnliga förövare, men även där är mörkertalet stort. 

 Det här är alltså några av anledningarna till varför män inte väljer att bli förskolepedagoger. I mitt tidigare inlägg frågade jag om det är för att pedagogerna själva väljer bort det eller om samhället väljer bort pedagogerna. Och jag skulle väl vilja påstå att svaret är både och. Det är många faktorer till varför könsfördelningen ser ut som den gör bland personalen på våra förskolor. 

 Den här undersökningen (som upptagit stora delar av min vakna tid de senaste dagarna) har gett mig några svar på frågorna kring var de manlig förskolepedagogerna finns. Men dessa svar har istället gett mig nya följdfrågor. Vad innebär det för förskolan och för våra barn med manliga pedagoger i förskolan? Vilka fördelar finns det, finns det några nackdelar? Men de svaren får bli del tre i min undersökning om de försvunna pedagogerna.

 

Källor:

 Siffror från SCB: 

http://www.scb.se/Pages/TableAndChart____133975.aspx

https://www.h5.scb.se/kommunfakta/yrken/index.asp

 

Nationella sekretariatet för genusforskning: 

http://genus.se/meromgenus/teman/skola/forskola/manliga-forskollarare/

 

Brå:s rapport: 

http://www.bra.se/bra/publikationer/arkiv/publikationer/2011-06-11-polisanmalda-valdtakter-mot-barn.html

 

Mats Olssons debattinlägg:

 http://www.newsmill.se/artikel/2012/12/18/medier-f-rst-rker-f-rdomar-mot-manliga-f-rskoll-rare

Min son har många intressen som skulle kunna ses som typiskt manliga. Han älskar stora maskiner, traktorer, grävmaskiner, flygplan, ja allt som är stort och låter imponerande. Han tycker också om teknik, datorer och mobiltelefoner är sånt han kan sitta och pilla med i timmar. Hans favorittröja är den med grävmaskinen på. Och när han ska sova ska han ha pyjamasen med tåget. Om det är kris och den råkar ligga i tvätten kan han, efter lite övertalning ta den med cementbilen på.

Ibland frågar jag mig själv om jag gjort något fel som fått en så pojkig liten pojke. Har jag, omedvetet, proppat honom med könsstereotyper? Tvingat in honom i rollen som den lille mannen? Är det mitt fel? Det vore konstigt med tanke på att varken jag eller hans pappa tycker stora maskiner är imponerande. Vi skulle nog inte kunna laga vår bil om den gick sönder. Inte ens under vapenhot. Men ändå. Kanske att vi omedvetet behandlar honom på ett visst sätt just för att han är kille.

Å andra sidan har min son intressen som skulle kunna ses som typiskt kvinnliga. Han har en dockvagn där han har sin bebis, en liten björn, som han älskar att dra omkring på, klä i olika kläder och byta blöja på. Han är väldigt förtjust i djur och blir väldigt omhändertagande när han kommer i närheten av en katt eller en hund. Och han är absolut inte rädd för att ta på sig sin rosa regnjacka, den är faktiskt en av hans favoritplagg. Han är varm och öm och den kramigaste lilla pojken i världen.

Och då tänker jag istället, kan det vara så att jag har gjort rätt? Att jag behandlar honom som ett barn, som en liten människa, men kanske framförallt som den lilla individ han är. Låter vi honom utvecklas på sitt eget sätt, och låter honom odla sina egna intressen, oavsett vad dessa intressen nu råkar vara? Bilar, hundar, tåg eller dockor?

När jag väl avslutar min inre monolog så tänker jag att det är precis så här jag vill att min sons (och min dotters för den delen) uppväxt och liv ska fortsätta. Jag är medveten om att jag antagligen behandlar barnen på ett visst sätt beroende på deras kön i viss mån, ofrivilligt och omedvetet. Jag är ju ett barn av mitt samhälle. Men jag är medveten om det i alla fall och jag försöker bättra mig. Jag strävar efter att behandla dem efter den person de är, inte det kön de är. Framförallt så försöker jag hela tiden låta mina barn utvecklas på sitt eget sätt. Vara intresserade av det de tycker är roligt utan att döma. Jag vill att de ska kunna vara sig själva och jag vill att jag som förälder låter de vara det och uppmuntrar deras intressen. Vare sig det råkar vara rosa helikoptrar, blå dockor eller svarta katter.

Det är det jag önskar för alla barn. Att oavsett vad de är eller vem de är ska då få vara just det. Sig själva.

Som jag berättade i ett tidigare inlägg så har min förstfödde just börjat förskolan. Vilket har inneburit en enorm ångest för mig. Jag ville verkligen inte. Men hittills har det gått jättebra och vi är verkligen nöjda med vårt val av förskola. Det är fina lokaler och personalen har verkligen gjort allt för att vi, både de ångestfyllda föräldrarna och vårt lilla förskoletroll, ska kunna känna trygghet med förskolan. Just nu känns det som om vi inte kunde få bättre pedagoger för vårt barn.

Men om man ska vara lite kritisk, om man ska hitta något som skaver (och det kan ju jag) så är det en sak jag reagerat över. Och det är att av arton pedagoger och de två husvikarierna så är alla kvinnor. Den enda anställda på hela skolan av manligt kön är kocken som står i köket.

Nu måste ni missförstå mig rätt, jag har verkligen ingenting emot kvinnor (som jag verkligen hoppas att ni vet) och som sagt, pedagogerna på just vår förskola är helt underbara. Men jag är också av den fasta övertygelsen att barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder.

Mina barn har en enorm tur, de har många manliga förebilder i sitt liv, och vad som kanske är viktigare, de har många bra manliga förebilder i sitt liv. Så vi lider ju ingen brist där. Men jag kan ändå tycka att det är bra att ha män som förebilder även i skolvärlden, redan från förskolan. Dels är det ju en annan miljö än det privata hemlivet men en annan sak är ju de barn som inte haft sådan tur som våra, som kanske inte har någon närvarande manlig förebild i sitt liv.

Frågorna som följer på denna iakttagelse blir ju såklart, varför ser det ut såhär? Var finns de manliga förskolepedagogerna? Finns de manliga förskolepedagogerna? Och om de inte finns, varför? Är det så att de manliga pedagogerna inte väljer att arbeta inom förskolan för att det är "ett traditionellt kvinnligt område" eller är det samhället som väljer bort dem?

(Det här måste vi titta närmare på, fram med tänkarhatten!)

Det är något befriande med att titta på någon som absolut inte har någon aning om sina begränsningar. Som bara kastar sig ut för att hen tror hen kan. Eller kanske för att hen vill. Så. Fruktansvärt. Mycket. Någon som aldrig hört ordet konsekvensanalys. Som just lärt sig sitta men tycker att det här med att krypa verkar bättre. Eller varför inte springa? Det verkar ju rätt lattjo. Nån som helt enkelt provar utan att tänka mer på den saken.

Jag tror jag har mycket att lära av min minsting på sex månader.

Speciellt nu. När jag står inför ett av mitt livs största utmaningar. Eller kanske inte största. Men definitivt läskigaste. Då skulle jag också vilja bara vara i nuet, skita i konsekvenserna och skrika:

 

Det kanske är dags att anamma lite sexmånadersmentalitet. Jag menar varför sitta när man kan krypa? Eller varför inte springa på en gång? Det verkar ju rätt lattjo.

(Ja det uppstår väl några blåmärken och småsår i processen, men betänk möjligheterna. Betänk friheten!)

Ja, det är möjligt att det är lite glest mellan inläggen på den här bloggen. Möjligen. Lite glest. Men vi har faktiskt semester. Och som ni vet så tar semester upp en himla massa tid. Då blir något lidande. Typ bloggen.

Så jag har fortfarande en del idèer och åsikter de kommer bara inte ner på pränt. Just nu. Men det borde  bli någon ordning när vår semester är över. Sådär nån gång i september. 

 

Tills dess får ni hålla till godo med något sporadiska kontakter. Jag ber om ursäkt. Men ändå inte. Semester må ta en himla massa tid men det är en himla massa mysigt också.