Världens bästa förälder
Kategori: Allmänt
"Jag var världens bästa förälder, sen fick jag barn" säger de. Men jag är världens bästa förälder. För mina barn. Men även världens bästa förälder kan ha dåliga dagar. Jagorkarintemervadärpedagogiksnällaslutaskrikinnanjaghopparutgenomfönstret-dagar. För världens bästa förälder är inte mer än människa.
Att vara mamma är det bästa jobb jag någonsin haft. Det är det absolut roligaste, mest stimulerande, helt underbara jobbet. Gud vad jag älskar mina ungar. Men det är också det är också det tyngsta jobb jag har haft.
För mamma är ett jobb som man innehar 24 timmar om dygnet. Det är inget man bara tar ledigt från eller kopplar bort. Man har inga kaffe- eller lunchraster. Jag är glad om jag får lunch.
Efter en hård dags arbete går man inte hem heller. Man är ju hemma. Och jobbar. Fortsätter. Hela natten. Jag har inte sovit ordentligt på ett halvår. Djupsömn? Aldrig hört talas om.
Cheferna är också de strängaste jag har haft. De absolut sötaste men strängaste. Helt oresonliga är de. De ska ha saker på sitt sätt annars blir det ett vildare väsen. Ofta försöker jag vara pedagogisk men ibland vill jag faktiskt också slänga mig på golvet och bara stortjuta. Ska jag vara helt ärlig har det nog faktiskt hänt någon gång.
Och lönen sen. Visst är jag glad att vi bor i ett land som överhuvudtaget ger mig möjlighet att vara hemma med mina barn de första åren. Men det känns nästan som ett hån att försöka försörja en familj med två småbarn på föräldrapenningen. Bara blöjkostnaden slukar ju nästan allt!
Med det sagt så skulle jag vilja betacka mig för såna förståsigpåare som anser att min mammaledighet är någon sorts semester. Som anser att pappan inte ska behöva ta något ansvar eftersom han jobbar (eller i mitt fall, pluggar) på dagarna. Jag jobbar också, minst lika hårt. Skillnaden är att jag är hemma med två barn. Jag skulle vilja att de män som anser att det är kvinnorna som ska ta hand om allt, ha ansvaret hela tiden, att de fick ta över den rollen, bara en dag. Se hur lätt de tycker att det är.
Jag har haft tur. Jag har en man som tar ansvar. Vi lever någorlunda jämställt. Nej,inte helt, saker kan alltid bli bättre. Det är ändå oftast jag som har ansvar för barnen och hemmet, även när han är hemma. Åtminstone är det jag som måste ha koll på situationen. På vad som måste göras.
Det konstiga med allt det här och med det här inlägget är att även om jag anser att jag jobbar lika hårt på dagarna och att när vi båda är hemma så ska vi dela på ansvaret skäms jag ofta för att jag lägger över ansvar för VÅRA barn på honom när han kommer hem efter plugget. På något sätt sitter det i ryggmärgen på mig att eftersom jag är mamma/mammaledig ska jag ha ansvaret för barnen hela tiden, hela dygnet. Eftersom jag är kvinna så ska jag kunna jonglera vår hemsituation utan hjälp. Och jag oroar mig för att andra, utomstående, ska tycka att jag sliter ut min stackars man. Som att de har med det att göra.
Ibland kan jag faktiskt stanna och fråga mig själv varför. För att jag är kvinna?
Vid sådana tillfällen inser jag hur ojämställt det egentligen är i vårt samhälle. Hur vi omedvetet matas med stereotyper och hur påverkad jag är av vårt synsätt på manligt och kvinnligt, på modern och fadern. Jag, som tycker att jag inte låter mig påverkas så mycket av att jag är kvinna. Som lever i ett någorlunda jämställt förhållande. Som försöker vara medveten om förhållandet, som försöker påverka saker i en positiv riktning.
Då inser jag också hur viktigt det är att vara medveten, att kämpa för jämställdhet. Även på individnivå.
För att vara världens bästa förälder är ju det viktigaste jobbet som finns.
