Olustigt
Kategori: Att vara kvinna
Sex säljer. Så är det väl i vårt samhälle. Och vi älskar att prata om sex. Alla tycks ha sex, hela tiden. Det verkar som om lusten aldrig tycks sina. Men tänk om den gör det? Tänk om man inte har lust? Varför talar vi inte om olust?
Den senaste tiden har det hänt mycket i mitt liv, med mig, både fysiskt och psykiskt. För fyra månader sedan fick jag en underbar dotter, vilket innebär att min kropp fortfarande försöker läka efter en jobbig graviditet och en, visserligen snabb och smidig men ändå, förlossning. Jag har flyttat min familj och samtidigt försökt anpassa mig till livet som tvåbarnsmor. Nu, efter fyra månader börjar jag känna att jag får ihop vardagen utan att det känns som om jag ska bryta ihop varannan minut (oftast, vissa dagar vill jag fortfarande bara stänga in mig och andas en stund). Men jag får fortfarande inte sova på nätterna. Ibland är jag faktiskt övertygad om att de två små terrororisterna jag bor med pratat ihop sig över ett schema för att se till att jag inte får sova mer än nödvändigt, dvs tre fyra timmar per natt...
Allt detta sammantaget har lett till att min sexlust är nere på noll. Jag orkar inte bli intim med min man. När barnen gått och lagt sig för kvällen vill jag bara göra detsamma. Och jag förstår, vet och tycker att i ett äktenskap/en relation är sex en viktig grundsten, det är något som för ett par som lever ihop samman. Men man kan inte tvinga fram lusten. Och är det något jag faktiskt känner mig stolt över så är det att jag inte ställt upp på sex "för husfridens skull".
För om jag ställer upp "för husfridens skull", trots att jag inte vill så kompromissar jag med min kropp. Min vilja. Min sexualitet. Sex blir inte längre lustfyllt, det blir ett krav, ett tvång. Att kräva sex "för husfridens skull" är att utnyttja någon som inte vill, att utnyttja någon annans kropp.
Jag har dock inte alltid stått på mig. I ett tidigare förhållande fick jag konstant höra att om jag inte ställde upp så skulle han minsann hitta det han behövde nån annanstans. Jag var ju där för att tillfredställa hans behov och jag var värdelös för att jag inte kunde göra det. Så jag kompromissade, underkastade mig, tillfredställde. Utan att få något tillbaka. Utom ont i magen. Tårar och en obehaglig känsla.
Och så ska det inte vara. Min kropp är bara min och jag bestämmer över den. Det är min rätt att säga nej. Även om man lever i ett förhållande ska man kunna säga nej. Självklart måste man kunna prata om saken när man lever i tvåsamhet, att tiga om olusten gör den bara värre, men tills lusten är där igen ska ingen kunna tvinga dig till något.
Sedan kan jag inte förstå hur någon kan finna nöje i att ha sex med någon som inte vill. Känner man verkligen inte att man utnyttjar den personen? Är man så blind så man bara ser sin egen tillfredställelse? Det är en skrämmande tanke.
(Och för alla som nu känner sig oroade för min stackars make, gör inte det. Han kommer att få ligga, kanske inte ikväll, men det kommer, det kommer)
