metalupyourassgirl.blogg.se

Ni behöver inte läsa det men jag tänker säga det ändå.

Dont. Be. Silent!

Kategori: Att göra sin röst hörd

Den som lever med mig vet att jag gillar Otep. Mycket. Vissa kanske skulle säga löjligt mycket. Jag kan ha övervägt att döpa min dotter till Otep.

Men hon är en av mina absolut största förebilder. Hon är en stark kvinnlig förebild. Hon backar inte för det svåra och i hennes musik tar hon ofta upp frågor kring sånt som är jobbigt att tala om, bland annat övergrepp.
Nu har jag återigen en anledning att beundra henne. Och en anledning att kämpa vid hennes sida.

I veckan hoppade hon av en turné i USA, The Civil Unrest Tour, sedan arrangörerna tillkännagjort att bandet Universal Terror också skulle spela på turnén. Orsaken var att sångaren i bandet under en tidigare turné hade förgripit sig på henne sexuellt ( om jag snurrar till de juridiska termerna ber jag om ursäkt men jag måste översätta dem från engelska och just nu gör sömnbrist att jag knappt kan uttrycka mig på svenska. Det finns en orsak till att jag inte bloggar så mycket just nu...) Och den jävla patriarkala fucking metalvärlden var inte sen med att svara. Victim blaming skiten ur hela situationen.

Jag kommer inte att orka redogöra för hela förloppet här men lämnar en länk om ni vill ta reda på mer själva. Vill ni fördjupa er är det antagligen bara att googla. Varje idiot som måste ta douchebags i försvar har säkerligen skrikit ut sin åsikt.
Det ni behöver veta är att sångaren i Universal Terror antastat Otep och blivit utkastad från en turné med henne. Otep har i sin tur sagt att hon inte tänker göra en turné med det bandet igen och blivit lovad av arrangörerna till Civil Unrest att det inte skulle hända. Men det hände.
Sångaren själv har inte kommit med någon kommentar utan har som den stabile man han är skickat fram sin fru som fått skriva ett pressmeddelande. Ett meddelande som i korta drag säger att han måste vara oskyldig eftersom han är en omtänksam älskad familjefar. För familjefäder gör aldrig onda saker. De har aldrig mörka hemligheter. Eller är misogyna idioter som struntar i hur de beter sig. Eller? Så Otep måste ju ljuga. Ha!
Arrangörerna i sin tur säger att Otep ljuger och hon hoppade av turnén för att hon inte fick tillräckligt med pengar. Mhm. Så männen gör det männen brukar. Skyll på offret. Skyll på den som blivit påhoppad. Victim blaming much?
Och stora delar av resten av världen ( läs männen) anser såklart att Otep överreagerar. Sångaren var full, han hade ju faktiskt gjort samma sak mot manliga musiker och roddare innan. Men nej. Hon överreagerar inte. Att ta någon mellan benen, någon man aldrig träffat förut är ett övergrepp oavsett om personen är av samma kön eller inte. Men att som man ta en kvinna på underlivet på ett våldsamt sätt är definitivt ett övergrepp. Och man kan som kvinna uppfatta det både skrämmande kränkande obehagligt våldsamt osv osv. Speciellt om man sedan tidigare blivit utsatt för övergrepp. Även om man råkar vara en stark utåtriktad person.

Jag blir så jävla lack på patriarkatet. Dagligen. Det finns så mycket att lacka ur på. Det här belyser också på ett bra sätt hur patriarkal metalvärlden är. Jag har rört mig i de kretsarna. Som kvinna. Jag vet hur jävla sexistisk den är. För att bli sedd som människa måste en kämpa dubbelt så hårt som en man. Och inte ens då blir en bedömd som männen.
Som kvinnlig musiker blir en just sedd som det. Kvinnlig. Musiker. "Hon spelar ju rätt bra. För att vara tjej". Aldrig musiker punkt.
Och råkar du bara gilla musiken, som jag, då är du absolut bara där som där som ögongodis. Tro inte att du kan komma med åsikter eller tro dig veta något om något. Nej lilla gumman männen vet bäst. Jag blir aldrig sedd för mig när jag rör mig på konserter eller klubbar. Jag är min mans fru, ett objekt, accepterad beroende på om jag anses knullbar eller inte. Och tanken att jag skulle kunna gilla musiken är otänkbar för de flesta män inom metal.

Jag blir dock lycklig när jag ser hur Otep orkar stå upp för sig själv. Och i förlängningen alla kvinnor, även de som kanske inte orkar eller vågar säga ifrån. Speciellt kanske de kvinnor som rör sig i just metalvärlden.

All kärlek till Otep. All kärlek till alla kvinnor som sparkar männen på pungen med sin musik. Och all kärlek till alla er kvinnor som gillar metal. För att citera Otep.

                                                                  STAND UP SPEAK OUT!
 
 
 
Här kan ni läsa mer om Otep och Civil Unrest turnén:
http://www.metalsucks.net/2015/03/25/91-5-otep-shamaya-shares-her-side-of-the-terror-universal-controversy-in-exclusive-interview/

Liten simskola för irriterade

Kategori: Att vara

Min man är den som känner mig bäst. Därför hade han investerat i en självhjälpsbok till mig i julklapp, Drunkna inte i dina känslor. En bok om att ha en high sensitive personality. Det vill säga att vara en person som har en förhöjd känslighet inför känslor och stämningar, både sina egna och andras. 

Och jag måste väl säga att mycket stämde in på mig. Kanske speciellt den delen som handlar om att personer med high sensitive personality har väldigt nära till sina känslor. För jag erkänner, jag har lätt för att reagera, både positivt och negativt. Är jag lycklig är jag LYCKLIG men å andra sidan blir jag arg så är jag ARG. Och jag har väldig lätt för att bli arg. Eller glad. Eller lycklig. Eller irriterad. 

Men oavsett om en har ett relativt "normalt" (vad är normalt egentligen?) känsloregister eller ett extra känsligt så finns det nog alltid en person i ens närhet som kan reta gallfeber på en. Jag menar, verkligen reta gallfeber på en. Medvetet eller omedvetet. En sån person som det inte hjälper att prata med och som en inte kan undvika. Så en går där och pyr. Och får andas med magen. Och tänka på tomten. Flera gånger. Många många gånger. 

Jag har kommit fram till att när jag måste handskas med såna personer finns det en sak som hjälper. Att skrika inuti mitt huvud. På utsidan kanske jag ser helt lugn ut. Men inuti mitt huvud skriker jag. 

Så. Jävla. Högt. Jag. Kan. 

Och tjipp tjillevipp undviker jag att explodera rakt över kalaset. 
Så tänker jag. 

https://m.youtube.com/watch?v=D_1yxc0yN4g

Släpp fångarne loss!

Kategori: Att vara kvinna


Mjölkstockning is a bitch. Man mår uselt helt enkelt. Det kan ju till och med vara farligt också om det skulle övergå till en inflammation i bröstet. Men det finns även en annan kanske inte lika känd bieffekt av mjölkstockning. Att man inser hur jäkla skönt det är utan bh och kontemplerar att nu leva livet och låta brösten leva i frihet. 

Jag menar, en slipper känna sig instängd i ett skruvstäd, bågarna kliar inte så en tappar vettet och för mig, som har lite fattig i det området, går amningen mycket lättare. Utan fjorton lager med tyg går det mycket bättre för bebisen att komma åt matstationerna.

Om vi ska vara lite allvarliga så har jag alltid haft ett spänt förhållande till mina bröst. För helt ärligt, skaparen kände sig extra snål dagen hen skulle ge mig bröst. Och som jag skämts för detta. För vårt samhälle lär tidigt flickor att stora runda bröst är vad det vill ha. Och alla bröst som avviker från detta undanbedes vänligt men bestämt. Patriarkatet vill inte kännas vid att det faktiskt finns bröst i alla storlekar och former. Så bh har varit ett måste. Gärna såna med bågar och extra vadderingen och push upp och så vidare och så vidare. För er som inte äger ett par bröst får ni väl googla. Eller fråga en bröstbärare i er närhet vad allt detta innebär. Men mycket av min tid har i alla fall gått åt till att tänka på mina bröst, eller kanske framförallt att förbättra dem. Att gå utan bh var otänkbart. 

Idag är mitt förhållande till mina bröst mer avslappnat. Jag är stolt över dem, de må vara små men de har ju faktiskt gett tre barn mat. Men jag har fortfarande aldrig släppt taget om bh-n. Den har väl blivit som en snuttefilt för mig. Jag har alltid bh, även om jag hasar fram i mjukiskläder hemma i mörkret en söndag så är den på. 

Så kom den där dagen förra veckan. Då jag fick mjölkstockning och bara tanken på en bh fick mig att må illa av smärta. Då skippade jag den. Och nu tänker jag aldrig ta på mig den igen! Som sagt, amningen går smidigare, det tycker både jag och bebisen, och jag känner mig mycket bekvämare. Så varför ska jag då klämma in mig i en bh? För att patriarkatet anser att små bröst är mindre värda? ( det är de inte, fuck patriarkatet!) 

Nej släpp fångarne loss det är vår (om ett tag)!


Fria radikaler

(Jag kan såklart inte lova att jag aldrig kommer ta på mig en bh igen. Säkerligen åker den på om jag skulle råka bli bjuden på ett kalas. Men det kommer definitivt bli mer sällan!)

Såna där dagar

Kategori: Att vara mamma

Om ni har läst min blogg någon gång så vet ni precis vad jag tycker om amning. Att det är det naturligaste i världen. Jag tycker det är helt fantastiskt att kvinnokroppen kan inte bara bära en annan människa utan också ge den mat. Jag är stolt över att jag kunnat och fått amma tre barn. Jag är helt enkelt för amning. Varsomhelst och närsomhelst. 

Men så finns det såna där dagar. När amningen strular. Dagar då brösten känns som om de ska sprängas. Som om bröstvårtorna brinner. Då man får migrän och frossbrytningar så benen viker sig. Då man helst bara vill gå och lägga sig men har fullt upp med att hålla tre barn vid liv och en vardag iordning. 
Då undrar man om det här med amning är en så bra idé i alla fall...

(Nej amning är inte alltid enkelt även om det är det naturligaste i världen. Det är inte alltid glamoröst och det kan till och med vara smärtsamt. Men jag är glad att jag kan, även om det inte känns så de där mjölkstockningsdagarna)

Skit också.

Kategori: Att vara jag

Fan. Fan. Fan. Fanfanelifan. Attans.

Jag läste ett blogginlägg av den underbara begåvade modiga och helt häpnadsväckande journalisten Magda Gad. Och luften gick ur mig.

Jag beundrar Magda Gad något otroligt. Jag har bara följt hennes blogg i några månader, men hon är redan en av mina stora idoler. Hon har ett mod och ett civilkurage som jag bara kan drömma om. Jag önskar att jag vågade som hon. Ja man skulle nog kunna säga att hon blivit min stora inspiration (förutom Fredrik Backman då, som faktiskt var den som tipsade om Magda, eftersom han har den där förmågan jag också beundrar att känna kärlek och beundran och inte vara ett dugg rädd för att uttrycka det).

Så skrev hon ett inlägg. Om att följa sin inre röst, sitt inre barn. Om att våga. Och jag känner bara fan. Fan fan fan. 

Först förstod jag inte varför. Jag är ju inte missnöjd med mitt liv. Jag har en underbar familj, underbara barn. Jag vet nästan vad jag vill bli när jag blir stor, jag har bara ingen stress att bli stor. Varför känns det så konstigt i bröstet då?

Jag kände efter ett tag. Och insåg. Att det är inte mitt liv jag är missnöjd med. Det är inte min vardag. Eller hur jag ser min framtid. 

Men jag är missnöjd med mig själv.

När jag ser på Magda Gad ser jag en person med ett stort mod och ett ännu större engagemang för dem som behöver det. Någon som bryr sig och som vågar göra något åt det. Någon som jag vill vara.

Jag har inte blivit modigare trots att jag lovade mig själv det för över ett år sedan. Och jag har glömt hur man engagerar sig. 

Nu är det slut med det. Nu ska jag ta tag i det här. Det är dags att bli modig igen. Det är dags att leta fram engagemanget. 

Det är dags att min inre röst slipper skämmas för mig längre. 

2014

Kategori: Att vara jag

Eftersom det är ett tag sedan vi hördes sist så tänkte jag göra en liten summering av året som gått. Men eftersom jag är lat och inte tänker sätta mig och skriva en fin årskrönika så stal jag en lista från Underbara Claras blogg. Den är kanske inte heltäckande men en liten hint om vad 2014 innebar för mig kanske ni får. 

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut? 
Jag kan faktiskt inte komma på något. Förutom att jag blev trebarnsmamma förstås. Det har jag aldrig provat på förut!

Genomdrev du någon stor förändring?
Nej. Det var nog ganska lugnt på den fronten. Det har självklart hänt en del saker som förändrat livsläget men ingenting som jag själv kände att jag aktivt genomdrev. Men, som sagt, jag blev ett barn rikare, min äldsta dotter började på dagis, vi fick nya härliga grannar, köpte ny bil och så. Så helt stillastående var det väl inte.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? 
En hel hög känns det som, inklusive mig själv. Det roligaste var väl att jag och grannfrun fick barn inom två veckor från varandra!

Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?
1 oktober såklart. Då föddes min minsting, en underbar liten tjej. 

Vilka länder besökte du?
Inte ett enda land besökte jag. Det var knappt jag besökte några andra städer pga att jag var stor som ett hus och hade rejält med foglossning. En kan väl säga att rörelse inte var min starka sida 2014.

Bästa köpet? 
Jag vet inte om det var det bästa köpet men absolut största var vår nya bil, röda faran. Det kostar att transportera en hel hög med ungar!

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Mina barn. De gör mig riktigt glad hela tiden. Och kanske speciellt födelsen av mitt nyaste tillskott. En stor stark och frisk donna.

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015?
Inte som jag kan komma på alldeles nu. Men nåt finns det säkert. Mer pengar skulle ju inte sitta helt fel.

Vad önskar du att du gjort mer?
Jag önskar att jag vågat mer. Varit lite modigare. 

Vad önskar du att du gjort mindre?
Jag önskar att jag mått mindre dåligt och orkat mer. Gråtit mindre. Nu var väl mycket av gråten och dåligmåendet på grund av saker som jag inte kunde påverka men jag önskar ändå att det hade varit annorlunda. Tyvärr var min graviditet jobbig, speciellt mot slutet, och tiden efteråt var också kämpig och hade jag fått önska hade det gärna fått vara lite lättare.

Favoritprogram på TV?
Så många att välja mellan. Men det som poppar upp på en gång är The Crazy Ones med Robin Williams. Den fick mig att skratta så jag fick ont i magen, till och med när jag mådde som sämst! 

Bästa boken du läste i år?
Allt med Fredrik Backman. Jag älskar Fredrik Backman och hans böcker. Jag skulle kunna prata om Fredrik Backman och hans böcker i evighet. Det bästa är att jag fick träffa Fredrik Backman! Woop woop. Och bästa boken 2015 kommer antagligen att bli en av Fredrik Backman också. Så vet ni.

Största musikaliska upptäckten? 
Jag har faktiskt varit jättedålig på att lyssna på musik och när jag väl gjort det har det varit gamla klassiker. Men Tigerbell var väl ett band jag hittade och kan rekommendera!

Vad var din största framgång på jobbet 2014?
Ja jag får väl säga att det var att jag kom till jobbet. Jag jobbade en dag. Var föräldraledig till den 8 juni och blev sjukskriven den 10 juni. Såattee.

Största framgång på det privata planet?
Att jag bar och tryckte ut 4,7kg människa. Helt klart. 

Största misstaget?
Jag kommer inte på något. Jag måste vara perfekt. Eller?

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? 
Tycker det är en fråga som inte går att svara varken eller på. Livet går upp och ner hela tiden och summan av kardemumman blir sällan svart eller vit.
Visst, jag hade ett jobbigt år med en jobbig graviditet och jag mådde mycket dåligt. Men jag hade ju så mycket roligt också och så mycket gjorde mig glad. Det är väl så livet är? En härligt fruktansvärd bergochdalbana.

Vad spenderade du mest pengar på? 
Barnen. Och bilen. Skulle jag tro. 

Något du önskade dig och fick?
En frisk bebis. 

Något du önskade dig och inte fick? 
Mer pengar. Ett hus på landet. Bokkontrakt. 

Vad gjorde du på din födelsedag 2014? 
Jag hade kalas för världens bästa treåring. Så är det när man väljer att skaffa barn dagarna innan man fyller år. Då får man fira andra istället. Men det är verkligen ett kärt besvär. 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 
Att jag hade fått må bra under och efter graviditeten såklart. Det tar på att ha ont.

Vad fick dig att må bra? 
Mina barn. De är det finaste jag har. Och de kan alltid få mig att le. Skitungarna.

De bästa nya människorna du träffade? 
Min nyaste dotter såklart. 

Mest stolt över?
Min kropp. Är det inte fantastiskt att man kan bära en människa inuti sig? Och framförallt trycka ut den? Jag är faktiskt smått imponerad över att jag klarade av att bära 4.7 kg bebis och sen trycka ut den utan att gå sönder!

Högsta önskan just nu?
Att 2015 blir ett fantastiskt år. Att min familj får vara frisk och fortsätta att utvecklas.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag tänker våga mer! Bli modigare. Våga engagera mig, och försöka bli kreativ igen. Jag vill hitta lite ompfh helt enkelt!

Tips från coachen #2 - Vaniljdammsugare

Kategori: Att vara mamma

Det här tipset kommer egentligen från min son men jag är hans mor och det är min blogg. Så jag tänker ta åt mig äran. 

Tänk om man har en dammsugare. Som kanske har sett sina bästa dagar. Och som kanske luktar lite när den körs eftersom den fått arbeta med sånt som dammsugare helst vill glömma. Då kan det vara bra att ha en 2-åring hemma som tar ut en burk med vaniljsocker (som hen inte får ha) och sedan häller ut hela burken på golvet. Då måste man ju ta fram den där stinkiga dammsugaren och fixa det 2-åringen så stolt visar upp sedan. Och tjipp tjillevipp har man förvandlat dammsugaren till ett doftljus. Varje gång man tar fram och kör dammsugaren kommer den att sprida en härlig doft av vanilj omkring sig!

Det är ungefär ett år sedan min då tvååring busade till det genom att hälla ut vaniljsocker på golvet. Men nu gör hans föräldrar det lite då och då istället. Såklart aldrig så nuvarande 2,5-åringen ser det. Då kan han ju tro det är ok att sprida matvaror på golvet...

Tack så jävla mycket

Kategori: Att vara

Det finns många bra saker med sociala medier. Men de har minst lika många baksidor. Det finns dock en sida som jag inte rikigt kan avgöra huruvida det är ett plus eller minus.

Jag tror alla människor har någon de ser upp till, en "kändis" om ni vill. Det kan vara en politiker, en författare, en sångerska eller någon som mest är känd för att vara känd. Vi suger åt oss allt som den här personen gör, vi skulle ge vår högra arm för att träffa personen, vi vill vara den här personen. Men de är ofta ouppnåeliga, en dröm. Vi bygger upp dem i våra egna huvuden, tillskriver dem personligheter som vi vill att de ska ha. Vi ser dem helt enkelt i ett rosa skimmer, sådär på avstånd. 
Men i dagens digitala samhälle så har världen krympt och tack vare sociala medier kan vi komma närmare den där personen som är så bra, som är som vi vill vara. Vi kommer dem in på livet. Ja, nästan i alla fall. Det kännas så. 
Problemet med det är att genom att komma en person närmare lär man känna den. Det rosa skimret kanske lägger sig lite och man ser att den där idolen man hade kanske inte är en superhjälte. Det är en vanlig människa.
Och det här är, enligt mig, ett tveeggat svärd. Visst kan det vara bra att se sanningen, se människorna bakom maskerna och se att de är precis som oss, med fel och brister precis som vi. Men ibland kanske man ändå behöver det där rosa skimret, något att tro på. Någon att se upp till, i alla fall lite grand.

Idag känner jag att det här problemet faktiskt är ett problem. Ibland är det tråkigt att de sociala medierna avslöjar att hjälten är någon annan än man trott. Att man har så olika åsikter att det är svårt att känna respekt längre. Det är lite som att förlora en vän man känt länge. 

Tack så jävla mycket för det Twitter!

Hårresande rankar för dagen

Kategori: Att vara kvinna

De senaste dagarna har jag tänkt ganska mycket på kroppssbehåring. Min egen framförallt men även rent generellt. 
 
Jag anser att alla får göra vad de vill med sitt kroppshår. Utom min man. Hans huvud- och ansiktshår vill jag åtminstone ha vetorätt på. Men resten får göra precis vad de vill med sitt. Låt det växa om ni vill. Raka bort det annars. Visst finns det trender som får mig att höja på ögonbrynen eller i vissa fall bli lite oroad. Till exempel trenden för kvinnor att raka bort allt hår på underlivet*. Men rent generellt tycker jag att varje människa själv ska bestämma hur en vill se ut.
 
Om jag ser till mig själv är min egen behåring ingenting jag hetsar upp mig för i onödan. Hade ni frågat mig för några år sedan hade jag nog sagt att om jag inte hann raka benen skulle det vara jordens undergång. Men idag tar jag det lite som det kommer. Det är klart, jag tycker fortfarande om att raka benen och så, jag tycker det känns fräscht. Antagligen för att jag är uppvuxen i en kultur som lärt mig att det är det. Men jorden går faktiskt inte under om jag inte rakar mig. Jag har till och med skrämt slag på en nära släkting en gång på ett badhus på grund av min välidgt orakade bikinilinje. Jag var lite road över saken, han såg ut som om jag begått ett brott. Varför han nu skulle tycka det. Men så är det väl idag. Normen är snäv och den som frångår den begår en grav överträdelse. Till och med när det gäller så triviala saker som huruvida man har hår på benen eller inte. Eller bikinilinjen. Eller i ansiktet. Speciellt om du råkar vara kvinna. Kanske till och med bara om du är kvinna. Vilket slår mig som lite sorgligt. Precis som alla frågor man kan börja fundera på slutar det där. Att kvinnor inte har rätten till sin egen kropp. Att den är ett objekt. Som vem som helst får ha åsikter om. Det är, som de säger over there, totally fucked up. 
 
Jag har ju själv känt den pressen. Pressen att vara perfekt. Att varje hårstrå ska ligga rätt. Eller inte ligga alls, tas bort. Men idag känner jag inte så längre, vilket är oerhört befriande. Mitt egenvärde ligger inte i huruvida mina ben är rakade eller inte, jag blir inte mindre attraktiv för det. 
 
Men ibland så kan jag tänka att det skulle vara skönt med lite egentid. Att få duscha i fred. Ta hand om mig själv. Kanske till och med få raka benen. (Ja det kan hända att det här blogginlägget kom till i duschen. Medan jag försökte jonglera två barn och alla shampooflaskor. Barnen var dock utanför duschen. Just då.)
 
*Ja, jag vet var trenden med helt rakade underliv kommer ifrån. Och ja jag vet varför den finns. Men det gör det inte mindre oroande då jag anser att det är en slags infantiliserande av vaginan. (Jag vet inte om man kan säga så men jag hoppas att ni missförstår mig rätt)
 

En riktigt dålig dag

Kategori: Att vara kvinna

Jag har en riktigt dålig dag idag. En sån folkkommerattrivauppmittgolvochgöra mitthemobeboeligtinågraveckorochdetärintedetendaproblemet-dag. Så jag är inte på mitt finaste humör idag. Det ska jag erkänna.

Men sedan valde jag att göra det ännu värre genom att följa debatten om SVTs tredelade dokumentär om feminism, Fittstim, på sociala medier. Jag har inte sett programmet själv men om hälften av vad som skrivs är sant så har vi problem, stora problem. Varför har Belinda Olsson valt att göra feminismen idag till något trivialt? Feminismen kämpar varje dag för lika rättigheter oxh rätten till våra egna kroppar. Det finns så många grundläggande livsviktiga frågor som tas upp i dem feministiska debatten varje dag. Till exempel kampen mot våldtäktskulturen och för en samtyckesreglering. Som kvinnojourer och kampen mot mäns våld mot kvinnor. Har hon verkligen valt att förminska feminismens insats och varför? Det känns som att det är en rörelse som redan kämpar i motvind, varför göra det värre?

Jag har inte sett programmet och jag vill inte heller efter vad jag fått reda på. Men jag måste. För det låter nästan för sorgligt för att vara sant. Och som den här dagen verkar gå så kommer jag väl om inte annat i rätt stämning.

Tips från coachen #1- Vattenvägraren

Kategori: Att vara mamma

Säg att du kanske har en 2,5-åring hemma. Säg att hen vägrar dricka vatten. Vad ska en göra? Man kan prova ett litet trick jag kallar "Drick inte lillasysters vatten". Metoden är väl testad och bevisat effektiv. Det går till såhär:
 
Häll upp rikligt med vatten i lillasysters pipmugg (det går lika bra med en lillebrors pipmugg men för detta exempel har jag valt en lillasyster). Låt lillasyster dricka lite, eller tills lillasyster är otörstig. Ställ sedan muggen i närheten av 2,5-åringen, inte för nära och inte för långt bort, det måste vara på precis rätt avstånd för att avdramatisera situationen. Säg sedan åt 2,5-åringen att hen inte får dricka ur lillasysters mugg. Och voilà, du har alldeles strax fått i 2,5-åringen en hel mugg med vatten.
 
Funkar varje gång. (Här hemma i alla fall)

Vem vågar föda idag?

Kategori: Allmänt

Igår läste jag ett öppet brev till Filippa Reinfeldt på DNs hemsida. Det var från en blivande mamma som var orolig för utvecklingen inom förlossningsvården. Hon pratade om hur indragningarna leder skador och dödsfall bland barn och mödrar. Och jag kan inte annat än hålla med henne. Jag har själv genomgått två förlossningar, som lyckligtvis gått bra och som slutat med två friska och vackra barn. Men jag vet hur mycket det betyder att man har barnmorskor och undersköterskor som har tid att hjälpa till. 
 
När mitt första barn föddes gick förlossningen bra. Den tog tid men den gick bra. Jag vet att barnmorskorna som jobbade var pressade, jag kunde höra larmen från intaget och även hörs barnmorskorna och undersköterskorna tala om det. Det var en helg då det verkade som om alla barn hade bråttom att komma ut. Trots det tyckte jag att vården jag fick under förlossningen var jättebra. Barnmorskan som förlöste mitt barn var lugn och hjälpte mig genom varje steg. Men efter mitt barn fötts fick jag upplev baksidan av den svenska förlossningsvården. 
Av olika orsaker så var vi tvungna att stanna ganska länge på BB, för länge enligt mig. För det var totalt kaos. Jag var en nybliven, osäker mamma som dessutom hade OCD, något som jag tidigt informerade personalen om. När det fanns någon. För att få hjälp var inte självklart. Vi glömdes bort, frågade en något på morgonen kunde en eventuellt få svar någon gång på kvällen och fick en någon gång svar så var dessa antingen vaga eller motstridiga. Dessutom var salen och sängarna dåligt städade. Det var fler än en gång jag fick panik, en gång på grund av en av barnmorskorna. 
Jag tror säkert att personalen inte ville oss något illa, de hade helt enkelt för mycket att göra. Och det fanns några individer som struntade i stressen och faktiskt tog sig tid att hjälpa oss. Men ingenting av detta rättfärdigar hur vården ser ut. Den här gången hände ingenting allvarligt, vi mådde i slutändan bra hela familjen.  Men tänk om det inte är så. Tänk om det händer något, som förstföderska vet man knappt vad som är upp och ner, en är osäker och en vet inte vad som är normalt. Jag vågade störa, jag vågade fråga. Men tänk om något allvarligt faktiskt hänt och personalen missat det på grund av stressen? Eller tänk om något händer under en förlossning på grund av att barnmorskorna har för mycket att göra? Det vore oförsvarbart. 
 
När mitt andra barn föddes valde jag att byta sjukhus, till ett mindre i inlandet. Jag är glad att jag hade möjligheten för där fick jag bra vård, jag kände mig sedd på ett helt annat sätt. Jag fick svar på mina frågor och bekräftad som människa. Som tur var behövde vi inte stanna så länge den gången, men jag kunde ändå känna skillnaden. Jag vet inte om de var mer kvalificerade än där jag födde första gången, en av barnmorskorna var faktiskt en av de barnmorskor som jobbade på det första sjukhuset men nu bytt, men de hade tid för mig. Och jag önskar att alla kvinnor som ska föda ska känna det så, precis så. Men alla har inte den möjligheten. Alla får inte den vården. 
 
Och det verkar vara ännu värre i södra Sverige, i Stockholm bland annat, där kvinnan som skrev brevet till Filippa Reinfeldt nu måste föda. Det är totalt kaos och politikerna verkar inte tänkt igenom hur de ska kunna finansiera vården. Hur de ska kunna finansiera den personal som ska hjälpa oss. Men tyvärr ser det ut såhär i Sverige idag. Inte bara inom förlossningsvården utan hela vårdapparaten. Och det är inte acceptabelt. Det får inte se ut såhär. Det är dags att vi gör något åt det. 
 
Om ni vill läsa brevet tilll Filippa Reinfeldt kan ni göra det här:
http://www.dn.se/sthlm/oppet-brev-till-filippa-reinfeldt-jag-ska-foda-i-mars-och-jag-ar-radd/
Läs även om kaoset i Stockholm:
http://www.dn.se/sthlm/kaos-vantar-pa-bb-avdelningar/

Tv-spel, hårdrock och den roten till all ondska

Kategori: Allmänt

De senaste dagarna har jag sett att det blossat upp en debatt, visserligen en ganska ensidig sådan men ändå, om våldsamma tv-spel som till exempel Grand Theft Auto, och föräldrar som låter sina små barn spela. Det vill säga barn i mellanstadieåldern och yngre. De allra flesta är överens om att det är fel att låta barn spela de här spelen, eftersom de är våldsamma och kvinnoförnedrande. Och jag håller med, barn ska inte spela våldsamma spel. Egentligen tycker jag inte jag att någon borde göra det och jag kan inte förstå motivationen men är man vuxen är det ju upp till en själv att bestämma detta. Visst har jag sett åtminstone en artikel där en pappa förklarat att han sitter med sin son och de ser alltid till att spela så de inte skadar någon, utför endast lagliga uppdrag och om något går fel eller de konfronteras med till exempel en strippklubb så tar pappan diskussionen, berättar vad det innebär och vad som är fel med det. Men det förutsätter att du som förälder alltid är närvarande när barnen spelar och att du har tid att hjälpa till och förklara och styra spelet. Och tyvärr är det nog inte så många föräldrar som har den möjligheten. Så då kanske en inte ska tillhandahålla sina barn med sådana spel.
 
Som sagt, jag tycker också att en inte bör låta sina barn spela våldsamma tv-spel om en tänker låta barnen spela själv. Men det finns en sak med den här debatten som skaver i mig. Åtminstone en av de människor som klagat på våldsspelen har sagt att spelandet av våldsspel ligger bakom till exempel skolskjutningarna runt om i världen. Och det påståendet stör mig något otroligt. För det är verkligen att förminska de händelserna och se till att man tar bort ansvaret från dem det verkligen gäller. Samhället. Oss. 
 
Vid alla skolskjutningar och vid vissa andra våldsbrott i till exempel USA så vill man väldigt gärna skylla på någon. Och det är ofta människor och företeelser inom populärkulturen som man lägger skulden på. Gäller det musik pekar man gärna med det anklagande fingret mot hårdrocken. I West Memphis var det Metallica, i Columbine var det Marilyn Manson. Man skyller gärna på våldsspel också. Eller våldsamma filmer. Eller tv-serier. Men problemet ligger inte där. Problemet handlar om samhället. Det handlar om utanförskap. 
 
I West Memphis var det en rättskandal som förstörde fyra unga människors liv för att de var annorlunda, för att de lyssnade på fel musik. Vi är rädda för det som är annorlunda därför pekar vi ut den som är det när det inträffar något som är så hemskt att vi inte kan förstå det. Det har vi gjort sen häxprocessernas tid, antagligen innan det. Men vi måste börja omfamna det annorlunda, för ondska kan lika gärna bo i det nomala, det hemtama, det trygga.  Vi som samhälle måste bli bättre på att ta hand om varandra, oavsett våra olikheter. Men vi pekar hellre ut den som redan står utanför. för vi vill ju inte att det ska vara en av oss. 
 
Skolskjutningar begås av barn och ungdomar som har hamnat utanför av någon anledning. De orkar inte med mobbningen längre, de orkar inte med att vara annorlunda. Det gör det inte mer rätt, men om vi kan förstå problemet så kan vi förhindra det. Istället för att peka ut Marilyn Manson som roten till all ondska borde vi se det verkliga problemet, att människor mår dåligt. Men det skulle ju innebära att vi faktiskt måste skärskåda oss själva och se till vad vi kan göra, som samhällsmedborgare, som föräldrar, som vänner, som medmännskor. Och det innebär att vi har en del i skulden. Att vi inte såg den som mådde dåligt, att vi struntade i att försöka sträcka ut en hand.
 
Nej då är det väl ändå lättare att skylla på Marilyn Manson. Eller Metallica. Eller Kesha. Eller våldsamma tv-spel. Om vi bara skriker högt och pekar på dem så slipper vi se vår egen roll i det. Jag tror faktiskt att Marilyn Manson själv sa det bäst i dokumentären Bowling for Columbine. Han fick frågan vad han skulle sagt till pojkarna som sköt sina skolkamrater och sig själva. "Ingenting" svarar han. "Jag skulle ha lyssnat".
 
Bara lyssnat.

Ett nej är alltid ett nej. För helvete!

Kategori: Att vara kvinna

Just nu är en sådan där gång då jag önskar att jag kunde stänga ögonen och när jag öppnar dem så ser jag att det jag just läste inte är sant. Att jag bara läste fel. Men det är sant. Kvinnor är totalt rättsligt oskyddade.

Jag tror att alla någon gång hört om ett våldtäktsfall där gärningsmannen blivit friad eftersom offret inte sagt nej. Eller inte kämpade emot tillräckligt. Ni som följt #mörkertalet på Twitter vet också hur många  som inte ens vågar anmäla eftersom de tror att de inte skrek tillräckligt högt, inte värjde sig tillräckligt. Men nu blir det värre. Nu är inte ens ett nej ett nej. 


Det är alltså bevisat att mannen ifråga tvingat till sig sex. Men det är inte bevisat om han är så dum att han inte förstår ett nej. Så han frias. 

Jag ska vara helt ärlig. Jag har helt och hållet tappat tron på det svensk rättsväsendet. Vad krävs idag för att du ska bevisa att du blivit våldtagen? Minst en film och fjorton vittnen till din fördel skulle jag tro. Om ens det. 

Det här är åt helvete. Helt åt helvete. Ett nej är alltid ett nej. Tycker ni fortfarande att vi inte behöver en samtyckeslag? 

Nytt år. Nya tag. Nya vägskäl.

Kategori: Allmänt

Jaha. Så nu sitter vi här igen. Med ett helt år framför oss. Oskrivet. Ja jag vet att jag är lite sent ute men det känns lite som om nyåret rivstartade utan mig. Som sig bör avlägger jag inga löften i år heller. Eftersom jag vet att jag aldrig kommer att hålla dem. Så jag kommer inte att ägna mer tid åt bloggen, träna eller sluta dricka läsk. I alla fall inte för att jag känner att jag måste. I så fall är det bara en lycklig tillfällighet. 

Däremot har jag upptäckt att det nya året ställt mig i ett vägskäl. Och det gör mig nedstämd. Inte ett fysiskt vägskäl alltså, dem kan jag generellt hantera. Utan ett sånt bildligt vägskäl. Och de gör mig nervös för jag får alltid en känsla av att jag kommer att välja fel.
Stora livsbeslut gör mig skakis, helt enkelt.

Men medans jag står här i mitt bildliga vägskäl, darrig i knäna, kan jag ju lika gärna önska er ett gott nytt år och en god fortsättning. Och lycka till med era eventuella nyårslöften och bildliga vägskäl.