Min man och jagat
Kategori: Att vara jag
Jag har uppmärksammats på att det är många som tycker synd om min man. Jag älskar min man. Och jag vet att jag har fångat mig en av de bra. En av de goda. Han är en underbar make som stöttar mig i allt jag gör och pushar mig när jag känner mig osäker (även om jag helst av allt vill strypa honom när han gör det). Han är en ännu bättre pappa. Han älskar sina barn och han tar ansvar för dem. Han ser till att även om han har mycket i skolan eller sitt musikliv så tar han sig ändå tid, varje dag att umgås med sina barn, med oss. Vi lever någorlunda jämställt där vi försöker dela på saker som barnpassning, matlagning, städning och tvätt. Vi har olika synpunkter på många saker, och småbarnstiden är tuff, för oss båda. Och jag vill ha saker på mitt sätt. Så vi bråkar om saker. Från små små skitsaker till de där som verkligen räknas. Så folk tycker synd om min man. För att jag är så sträng med honom. Han som är hemma så mycket, han som hjälper till i hushållet, han som tar hand om sina barn, varför får han så mycket skit från mig?
Jag ska erkänna på en gång. Jag är inte bra på att berömma, jag är inte särskilt bra på att påminna honom om de bra sakerna han gör. För han gör ju bra saker. Det är alltid lättare att kritisera än att berömma. Men jag känner mig faktiskt lite orättvist behandlad när jag hör att folk tycker att jag behandlar honom orättvist.
För det första, ingen lever i mina skor, i våra skor. Ingen ser hur det ser ut hos oss i vardagen utom oss själva. Och min man har mycket att göra. Han studerar till jurist, han har ett musikliv att ta hand om, utöver plugg och familj. Vilket gör att jag får ta mycket ansvar hemma. Det är jag som får vårt liv att fungera. Vilket går ut över mitt. Folk tjatar jämt om hur viktigt egentid är, men vet de människor hur svårt det är att få egentid? Speciellt när man har en annan person, med "viktigare" saker för sig att ta hänsyn till. Folk ser hur duktig pappa min man är, men jag får sällan eller aldrig höra hur duktig mamma jag är. För det är väl så det är, det är ju mitt jobb. Jag är kvinna, så jag ska bara vara den goda modern och nöja mig med det. Visst, människor brukar säga till mig att jag ser trött ut och jag ser väl till att vila och ta ut egentid. Men inte en gång har jag fått ett erbjudande om att få avlastning. För att få den tiden. Det ska jag väl fixa ändå. Jag är ju Kvinnan.
För det andra, ja jag har oerhört höga krav på min man. Att vara hemma, att vara närvarande. Men vad är det för fel på det? Ska jag ha dåligt samvete för att alla inte har det som jag? Att jag har tur som har en så fin man, ska jag sänka mina krav för att andra har det sämre än jag. För jag tycker inte att mina krav är orimliga. Jag tycker tvärtom att de är precis så som det ska vara, så som det ska se ut i alla familjer. Jag ser så många familjer runt om mig där pappan är frånvarande, där det alltid är mammorna som tar det tyngsta lasset. Där papporna skiter i vilka mål mamman sätter upp utan kör sitt eget race, utan hänsyn till varken mamma eller sina egna barn. Så vill inte jag ha det. Jag vill ha ett jämställt äktenskap där vi båda tar hand om våra barn, där vi kan utvecklas tillsammans men även separat. Och jag nöjer mig inte med mindre. Återigen, varför ska jag ha dåligt samvete för att jag har det bra? Varför ska jag behöva kompromissa med min tro på ett jämställt äktenskap?
Sedan vill jag också säga att även om jag har höga krav på min man, har jag lika höga krav på mig själv. Och tycker ni att jag dömer min man hårt ska ni bara veta hur hårt jag dömer mig själv.
Men är inte det lite symptomatiskt för vårt samhälle? Han är pappa. Jag är mamma. Mitt jobb är något som vi tar för givet, jag ska bara klara det. Att vara pappa däremot, det är något som ska hyllas för den som gör det bra.
Men tänk om rollerna varit bytta i vårt äktenskap. Vem hade ni dömt hårdast då? Mig eller min man? Hade ni tyckt lika synd om mig om min man hade höga krav på min roll som mor (vilket jag hoppas han har), om jag kände mig misslyckad? Om jag var den som jobbade och hade hobbies som upptar mycket tid, men ändå försöker jonglera familjelivet? Vet ni vad, jag tror inte det. För det är något jag ska klara. Det är min förbannade skyldighet.
Älskling, vet att jag älskar dig och att jag vet att jag inte säger det tillräckligt ofta. Men jag skiter blankt i om de tycker det är synd om dig. Puss.
