metalupyourassgirl.blogg.se

"Jag var världens bästa förälder, sen fick jag barn" säger de. Men jag är världens bästa förälder. För mina barn. Men även världens bästa förälder kan ha dåliga dagar. Jagorkarintemervadärpedagogiksnällaslutaskrikinnanjaghopparutgenomfönstret-dagar. För världens bästa förälder är inte mer än människa.

Att vara mamma är det bästa jobb jag någonsin haft. Det är det absolut roligaste, mest stimulerande, helt underbara jobbet. Gud vad jag älskar mina ungar. Men det är också det är också det tyngsta jobb jag har haft.

För mamma är ett jobb som man innehar 24 timmar om dygnet. Det är inget man bara tar ledigt från eller kopplar bort. Man har inga kaffe- eller lunchraster. Jag är glad om jag får lunch.
Efter en hård dags arbete går man inte hem heller. Man är ju hemma. Och jobbar. Fortsätter. Hela natten. Jag har inte sovit ordentligt på ett halvår. Djupsömn? Aldrig hört talas om.
Cheferna är också de strängaste jag har haft. De absolut sötaste men strängaste. Helt oresonliga är de. De ska ha saker på sitt sätt annars blir det ett vildare väsen. Ofta försöker jag vara pedagogisk men ibland vill jag faktiskt också slänga mig på golvet och bara stortjuta. Ska jag vara helt ärlig har det nog faktiskt hänt någon gång.
Och lönen sen. Visst är jag glad att vi bor i ett land som överhuvudtaget ger mig möjlighet att vara hemma med mina barn de första åren. Men det känns nästan som ett hån att försöka försörja en familj med två småbarn på föräldrapenningen. Bara blöjkostnaden slukar ju nästan allt!

Med det sagt så skulle jag vilja betacka mig för såna förståsigpåare som anser att min mammaledighet är någon sorts semester. Som anser att pappan inte ska behöva ta något ansvar eftersom han jobbar (eller i mitt fall, pluggar) på dagarna. Jag jobbar också, minst lika hårt. Skillnaden är att jag är hemma med två barn. Jag skulle vilja att de män som anser att det är kvinnorna som ska ta hand om allt, ha ansvaret hela tiden, att de fick ta över den rollen, bara en dag. Se hur lätt de tycker att det är.

Jag har haft tur. Jag har en man som tar ansvar. Vi lever någorlunda jämställt. Nej,inte helt, saker kan alltid bli bättre. Det är ändå oftast jag som har ansvar för barnen och hemmet, även när han är hemma. Åtminstone är det jag som måste ha koll på situationen. På vad som måste göras.
Det konstiga med allt det här och med det här inlägget är att även om jag anser att jag jobbar lika hårt på dagarna och att när vi båda är hemma så ska vi dela på ansvaret skäms jag ofta för att jag lägger över ansvar för VÅRA barn på honom när han kommer hem efter plugget. På något sätt sitter det i ryggmärgen på mig att eftersom jag är mamma/mammaledig ska jag ha ansvaret för barnen hela tiden, hela dygnet. Eftersom jag är kvinna så ska jag kunna jonglera vår hemsituation utan hjälp. Och jag oroar mig för att andra, utomstående, ska tycka att jag sliter ut min stackars man. Som att de har med det att göra.

Ibland kan jag faktiskt stanna och fråga mig själv varför. För att jag är kvinna?

Vid sådana tillfällen inser jag hur ojämställt det egentligen är i vårt samhälle. Hur vi omedvetet matas med stereotyper och hur påverkad jag är av vårt synsätt på manligt och kvinnligt, på modern och fadern. Jag, som tycker att jag inte låter mig påverkas så mycket av att jag är kvinna. Som lever i ett någorlunda jämställt förhållande. Som försöker vara medveten om förhållandet, som försöker påverka saker i en positiv riktning.
Då inser jag också hur viktigt det är att vara medveten, att kämpa för jämställdhet. Även på individnivå.

För att vara världens bästa förälder är ju det viktigaste jobbet som finns.

Jag har en hjärtefråga (eller den sitter i närheten av hjärtat i alla fall) och det är amning. Jag blir så oerhört provocerad av människor som blir provocerade av amning. Jag kan inte förstå hur någon kan tycka att det är äckligt. Amning råkar vara en av de mest naturliga sakerna i världen. För den som inte vet är det så bebisar får mat. Det är sant.

Jag blir också provocerad av det faktum att nakna tuttar får visas överallt i vårt samhälle, så länge de inte används till det de faktiskt är till för. Att exploatera den kvinnliga kroppen, brösten, i till exempel i reklamsyfte, är helt ok. Det är ju för att tillfredsställa den manliga lusten. Men ve den som vågar lägga en bebis vid sitt bröst. Det mest provocerande är att vid amning så syns inte ens så mycket av bröstet. De allra flesta är ganska smidiga med att ta ut tuttarna och under själva amningen ligger det faktiskt ett barn i vägen. Det är bara ännu ett sätt att skuldbelägga kvinnor och kvinnors kroppar.

Jag har ammat båda mina barn och det är något jag är stolt över. Att få ta hand om mitt barn, att kunna ge honom eller henne den näring han/hon behöver är viktigt och fint för mig. Min äldsta ammade jag i tio månader och det är vad jag har planerat med nummer två också, hon är bara fyra månader och ammar fortfarande. Hon äter var tredje timme och det behöver hon. Det innebär att jag har ett ganska snävt schema. Så för att vi ska kunna hitta på saker med familjen måste jag amma henne utanför vårt hem ibland. Med andra ord, jag ammar offentligt. För jag tänker inte stänga in mig i mitt hem bara för att några känsliga personer anser att jag är äcklig som ger mitt barn föda.

Somliga säger att man kan ju faktiskt använda amningssjal eller gå undan. Det absolut dummaste jag hört är att man kan ju faktiskt gå in på toaletten och amma om man befinner sig på till exempel ett cafe. Nu är det så att mina barn vägrar använda sjal, det distraherar dem och försvårar amningen. Ibland finns det kanske inte någonstans att gå undan, och jag anser att det ska jag inte behöva göra heller. Och angående toaletter. Skulle du vilja äta din lunch inne på en offentlig toalett? Nej just det. Så då ska du inte kräva att mitt barn ska göra det heller.

Jag är så pass provocerad av människor som blir provocerade av amning att jag tänker starta en amningsrevolution. Om det så blir en enmansrevolution så tänker jag kämpa. För kvinnans rätt att amma, för barnens rätt att få äta. Men ni får väldigt gärna hjälpa mig, amma offentligt!

Så ut med tuttarna nu!

Jag startade den här bloggen för att jag såg hur mycket som är fel i vårt samhälle. Jag såg hur kvinnor får behandlas utan att någon höjer ögonen. Jag såg en värld som jag är rädd för att uppfostra mina barn i.

På kort tid hände så mycket som var fel, som gjorde ont i mig. Som nybliven mamma till två barn tog det hårt. Jag har en flicka och en pojke, och jag vill att de ska växa upp på lika villkor, de ska känna sig lika säkra, lika trygga i sig själva och i samhället. Men så mycket är tokigt där ute att jag är rädd att släppa ut dem. Båda två. För det som händer i samhället påverkar min son och min dotter lika mycket, även om det gör det på olika sätt.

 

Jag såg också att för att vi ska kunna förändra vårt samhälle måste vi börja prata om problemen. Alla måste börja använda sin röst. Jag har haft många åsikter i mitt liv men ofta aldrig uttryckt dem eftersom jag ändå känt (och även fått höra) att vem bryr sig? Vem kommer att lyssna på mig? Vem kommer att lyssna på min röst? Men så insåg jag att om alla tänker som jag, vem ska då säga ifrån? Så jag började använda min röst, oavsett om någon är intresserad av att lyssna eller inte. Jag måste kunna prata för min sak, för vem ska annars göra det?

 

Jag är ingen politiker, jag är ingen påläst feminist. Men jag försöker ändå lyfta fram relevanta frågor och diskutera dem på ett sakligt sätt. Jag gör det bara utifrån mina erfarenheter. Genom att berätta om mina upplevelser som kvinna försöker jag diskutera problem som jag ser, kanske till och med få till en förändring.

 

(Så om ni redan tröttnat på mig och mina exempel ur mitt liv kanske det här inte är bloggen för er. Men då kan jag rekommendera andra utmärkta bloggar, som Hej Blekk eller genus Schmenus)

 

Men det är svårt att tala om saker jag tycker eller mina upplevelser. För jag har tigit länge, det var något jag fick lära mig tidigt. Man pratar inte om det. Inte om det som är svårt, om det som gör ont, om den som gör ont. Man ska inte vara operfekt, man ska inte ta så mycket plats. Man ler och använder de där tre orden jag numera avskyr. Jag. Mår. Bra.

 

En sak har jag dock upptäckt på kort tid. Hur befriande det är att prata. Att påpeka de fel jag ser. Att tala om mina erfarenheter. Att framföra min åsikt.För varje bekännelse känner jag mig lite friare. På kort tid känner jag hur jag har börjat förändras, bli säkrare i mig själv. Helt plötsligt pratar jag mer obehindrat, känner jag mig säkrare i min egen kropp och jag börjar bli bättre på att inte ifrågasätta mig själv så mycket. Mina hemligheter, mina stora rädslor, har hållit mig tillbaka så länge. Helt plötligt har jag inga hemligheter längre. Jag har en röst.

 

Jag kunde aldrig tro att det är så otroligt befriande att bryta mina egna tabun.

 

Det är så jag vill vara, fri, obehindrad, självsäker. Det är så jag vill att mina barn ska känna sig. Det är så jag verkligen skulle vilja att alla, speciellt alla flickor, alla kvinnor, kunde få känna sig.Och kanske genom att prata om mina erfarenheter kan jag få någon att våga berätta om sina upplevelser, någon att känna sig lite säkrare, lite lättare, lite starkare. Kanske. Bara kanske.

 

Det är helt enkelt dags att vi bryter våra tabun.

Efter att jag skrivit inlägget om olust och sexuellt tvång häromdagen fortsatte jag att fundera. Jag gick igenom hela känslospektrat, jag var arg, ledsen, irriterad och till slut rent ut sagt förbannad.

Min första tanke var att jag inte kan förstå de män som inte kan hantera ett nej, som inte ser längre än sitt eget ego. Män som inte kan respektera att alla människor äger sina egna kroppar, även vi kvinnor. Det är vi som bestämmer över dem, vi bestämmer våra gränser och vi behöver inte få våra kroppar inspekterade och kränkta. Och ett nej är alltid ett nej. Oavsett vilken situation man befinner sig i. Oavsett om man nyss träffat varandra eller om man lever i ett förhållande. Hur man råkar vara klädd eller hur man beter ska inte heller spela någon roll. Nej betyder alltid nej! Om man så är halvvägs in i akten så har man alltid full rätt att ångra sig, att säga nej.

Min andra tanke var att när man tänker på sexuella övergrepp så ser man ofta en överfallsvåldtäkt framför sig. Och även om detta är ett fruktansvärt brott så är sexuellt tvång så mycket mer. Man tänker kanske inte på att detta faktiskt pågår i relationer. Där den person man älskar och litar mest på utnyttjar sin makt för att såra den han säger sig älska. Väldigt ofta är gärningsmannen inte monstret i parken utan pojkvännen i lägenheten bredvid.

Oavsett situation så är att bli tvingad att kompromissa med sin kropp, sin lust, alltid oacceptabelt. Även om det är någon man lever med har man faktiskt rätten att inte vilja vara intim, man behöver inte ställa upp för att ens partner vill ha sex. Ett nej är ett nej även i en relation, kärlek handlar inte om tjänster och gentjänster utan om att kompromissa och älska varandra, villkorslöst. Att bli tvingad till sex mot sin vilja skadar. Det skadar ens självkänsla, ens syn på sexualitet, sin kropp, relationer.

För min egen del förstörde det så oerhört mycket att bli tvingad och hotad till att ha sex mot min vilja. Min syn på sex och relationer blev helt snedvriden och relationen till min egen kropp blev fruktansvärt ansträngd. Efter ett tag satte jag likhetstecken mellan kärlek och sex. Ingen skulle kunna älska mig om jag inte gav dem min kropp. Ingen kunde ju älska det som egentligen är jag. Min person, mitt hjärta, min själ. Min kropp blev också något fult, något tabu, något man inte talar om. Min njutning var inte heller något man talade om. Min kropp var något som skulle ge tillfredsställelse, inte tillfredsställas. Den var bara något som skulle användas. Ett objekt.

Och jag är inte ensam. Så många kvinnor går runt och ser sig själva som objekt för att andra har talat om för dem att de är just det, objekt. För någon att använda. Men vi är inte det. Vi är subjekt, med en egen vilja, med en alldeles egen kropp som vi bestämmer över. Helt själva. Och ingen borde få övertyga oss om något annat. Säg bara nej.

 

Sex säljer. Så är det väl i vårt samhälle. Och vi älskar att prata om sex. Alla tycks ha sex, hela tiden. Det verkar som om lusten aldrig tycks sina. Men tänk om den gör det? Tänk om man inte har lust? Varför talar vi inte om olust?

Den senaste tiden har det hänt mycket i mitt liv, med mig, både fysiskt och psykiskt. För fyra månader sedan fick jag en underbar dotter, vilket innebär att min kropp fortfarande försöker läka efter en jobbig graviditet och en, visserligen snabb och smidig men ändå, förlossning. Jag har flyttat min familj och samtidigt försökt anpassa mig till livet som tvåbarnsmor. Nu, efter fyra månader börjar jag känna att jag får ihop vardagen utan att det känns som om jag ska bryta ihop varannan minut (oftast, vissa dagar vill jag fortfarande bara stänga in mig och andas en stund). Men jag får fortfarande inte sova på nätterna. Ibland är jag faktiskt övertygad om att de två små terrororisterna jag bor med pratat ihop sig över ett schema för att se till att jag inte får sova mer än nödvändigt, dvs tre fyra timmar per natt...

Allt detta sammantaget har lett till att min sexlust är nere på noll. Jag orkar inte bli intim med min man. När barnen gått och lagt sig för kvällen vill jag bara göra detsamma. Och jag förstår, vet och tycker att i ett äktenskap/en relation är sex en viktig grundsten, det är något som för ett par som lever ihop samman. Men man kan inte tvinga fram lusten. Och är det något jag faktiskt känner mig stolt över så är det att jag inte ställt upp på sex "för husfridens skull".

För om jag ställer upp "för husfridens skull", trots att jag inte vill så kompromissar jag med min kropp. Min vilja. Min sexualitet. Sex blir inte längre lustfyllt, det blir ett krav, ett tvång. Att kräva sex "för husfridens skull" är att utnyttja någon som inte vill, att utnyttja någon annans kropp.

Jag har dock inte alltid stått på mig. I ett tidigare förhållande fick jag konstant höra att om jag inte ställde upp så skulle han minsann hitta det han behövde nån annanstans. Jag var ju där för att tillfredställa hans behov och jag var värdelös för att jag inte kunde göra det. Så jag kompromissade, underkastade mig, tillfredställde. Utan att få något tillbaka. Utom ont i magen. Tårar och en obehaglig känsla.

Och så ska det inte vara. Min kropp är bara min och jag bestämmer över den. Det är min rätt att säga nej. Även om man lever i ett förhållande ska man kunna säga nej. Självklart måste man kunna prata om saken när man lever i tvåsamhet, att tiga om olusten gör den bara värre, men tills lusten är där igen ska ingen kunna tvinga dig till något.

Sedan kan jag inte förstå hur någon kan finna nöje i att ha sex med någon som inte vill. Känner man verkligen inte att man utnyttjar den personen? Är man så blind så man bara ser sin egen tillfredställelse? Det är en skrämmande tanke.

(Och för alla som nu känner sig oroade för min stackars make, gör inte det. Han kommer att få ligga, kanske inte ikväll, men det kommer, det kommer)

Random fjortis går förbi en grupp män i 20-30 års åldern. Alla är tatuerade, har långt hår uppsatt i knut och ser ut att spela i hardcore-band. Random fjortis utbrister:

"Gud vad jag hatar folk. Kan de inte bara se normala ut?"

Kära Random fjortis. 

Har du tänkt på att de kanske tycker att de ser normala ut? Har du tänkt på att folk kanske inte vill se ut som du? Har du tänkt på att (gudförbjude) det är de som är normala? Att det är du som är onormal?

Kan det helt enkelt vara så att det inte finns något som är "normalt"? Att världen består av miljarder med individer med olika tycke och smak, med egna tankar, egna känslor, egna preferenser? Att varje människa har en egen uppfattning av vad som är vackert? Och att det är något bra? Att det finns något befriande med att alla faktiskt ser olika ut, att alla inte är stöpta i samma form?

Har du tänkt på att det är såna som du som gör den här världen lite tråkigare? Lite mer inskränkt? Har du tänkt på att du faktiskt sårar människor med din attityd, med din (enligt mig) något överdrivna önskan att alla ska vara "normala", det vill säga som du? Att det är människor som du som gör att folk inte vågar vara sig själva eftersom de är rädda att vara "annorlunda"?

Kära Random fjortis, har du tänkt på det?

(Jag tyckte personligen att gruppen med män verkade fullt normala, de såg väldigt trevliga ut. Dessutom tycker jag män med långt hår och tatueringar är vackert, jag är gift med en. Fullt normalt. För mig.)