metalupyourassgirl.blogg.se

Ni behöver inte läsa det men jag tänker säga det ändå.

Precis som jag är

Kategori: Att vara

Jag vill att mina barn ska växa upp och se sig själv som de starka, vackra och helt underbara människor som de är. Jag vill att de ska bli självsäkra och aldrig klanka ner på sig själv.

Men barn gör som vi gör och hur ska jag få de att aldrig se ner på sig själva om jag ser ner på mig själv? Därför måste jag sluta klanka ner på mig själv.

Men det är lättare sagt än gjort när man hatat valda delar av sin kropp under större delen av sitt liv. Grisnäsan, det konstiga ansiktet, de små brösten, den stora magen, alla de där små skavankerna som gör mig operfekt.

Så jag började ställa mig framför spegeln och granska vad jag såg. Verkligen titta på mig själv. En liten stund varje dag. Utan att döma personen jag såg. Och en dag såg jag mig som jag verkligen är. Vacker, precis som jag är.

Min näsa, mitt ansikte, är min mammas och hon är en av de vackraste kvinnor jag vet.

Mina bröst är precis lagom stora och rätt form för att ge min dotter näring.

Den stora bristningen rakt över min mage är beviset på det största och vackraste jag har gjort i mitt liv, mina barn.

Och de där extrakilona som inte vill släppa taget efter graviditeten är bebismat.

Trettio år gammal (nästan) såg jag att jag duger, nej mer än det, jag är vacker precis som jag är.

 

En dag kanske jag också blir stark, självsäker och underbar, som mina barn.

Det är inte mitt fel

Kategori: Att göra sin röst hörd

Den senaste tidens händelser har gjort mig så trött och ledsen. Jag vill inte att mina barn växer upp i en värld som är så vriden, så inhuman. Där man kan bli våldtagen oh ingen döms eftersom de inte hade ont uppsåt. Där kvinnors kroppar är handelsvaror. 

Därför är det dags att ta bladet från munnen. För jag teg. Jag fortsätter ofta att tiga. För tänk om det var mitt fel? Om det var mig det var fel på? Eller tänk om de inte tror mig? Om de tycker jag överdriver? Tänk om de tycker jag är löjlig? Eller tänk om jag sårar någon, trampar någon på tårna? Det kanske inte var så allvarligt?
 
Men det var allvarligt och den som blev sårad var jag. Här är sanningen, min sanning: Under sex år blev jag psykiskt och fysiskt misshandlad. Jag blev sexuellt utnyttjad.
 
Och vet ni vad? Det var aldrig mitt fel.
 
Inte mitt fel men allvarligt. För ingen får slå mig, hur jag än uppför mig. Ingen får utnyttja min kropp utan min tillåtelse. Och ingen har rätt att försöka ändra på den jag är. Min själ. 
 
Det vill jag att mina barn ska veta.

Varför/Därför

Kategori:

För att jag har insett att jag har en röst. Och att jag måste använda den. För det är inte acceptabelt att mina barn ska växa upp i ett samhälle som inte bryr sig, som är så snett och vint som vårt. Och vem ska förändra det? Det måste vi göra, tillsammans. Då räcker det inte att vara tyst. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något säger de ju. Det må vara en lågmäld röst men den är min. 
 
Helst av allt vill man väl beröra någon. Men jag antar att det är bättre att uppröra någon än att inte röra någon alls. 
 
Om inte för min skull så för mina barn.