metalupyourassgirl.blogg.se

Jag kan erkänna att jag kanske inte har följt debatten om Miley Cyrus till punkt och pricka, eftersom den gör mig lite... ja trött. Men jag har följt den, lite hit och lite dit. För den som inte vet vem hon är eller varför hon debatteras så är Miley Cyrus en gammal Disney-stjärna som vuxit upp till en ung kvinna, upptäckt sin sexualitet och gudförbjude uttrycker den. Vilket har skapat kaos i inte bara musikvärlden utan hela världen. Jepp, det är den gamla ung kvinnlig popstjärna-debatten (till skillnad från ung manlig popstjärna-debatten eftersom den, just ja, inte finns. Vem debatterar Justin Biebers "mognadsprocess". Nej, boys will be boys lixsom...) Och den här debatten har verkligen rört alla, från Sinead O'Connor till.. ja mig. 

 

Som sagt, jag har inte följt debatten slaviskt men här är min syn på saken. I det stora hela så går det ut på huruvida Miley Cyrus nya sexiga image är hennes sätt att ta kontroll över sitt eget liv, sin sexualitet och kanske framförallt sin karriär eller om hon blir utnyttjad av sitt management. Men jag tror faktiskt inte att det är där det skaver egentligen. För om vi ska vara realistiska är hon knappast den första popstjärnan som klätt av sig i en video. Eller på en gala. Hon är inte den första som åmar sig över en scen, som rör sig sexigt. Klär av sig. Titta tillbaka på till exempel Britney Spears eller Christina Aguilera. Nog har de visat lite hud i sina dar. Och jag tror att det finns en enkel förklaring till att just Miley Cyrus skapat så mycket uppståndelse. Anledning är att hon, till skillnad från många många kvinnor inom populärkulturen inte är ett passivt objekt. Nej, hon är ett handlande subjekt. Och det skrämmer skiten ur världen. Ur patriarkatet. Det är där skon klämmer. För sexiga kvinnor blir bara ett problem när de tar tag i saken själva (so to speak). När de inte är där för att tittas på bara. 

 

Som sagt, det är väl bara Miley Cyrus själv som vet huruvida hon blir utnyttjad eller inte men så som jag ser på saken så verkar hon ha hittat sitt sexuella jag och har kul med det. Och när det gäller den saken, och det är väl allmängiltigt inte bara för den här debatten utan för alla kvinnor i hela världen. Om du har hittat din sexualitet och vet vad du vill göra med den och skiter fullständigt i vad andra tycker. Då har du verklig makt. Kanske inte makten över världen. Men över dig själv. Och det är den enda makt som egentligen räknas. 

Det finns så mycket ont att skriva om i den här världen. Så mycket som går illa hela tiden. Ett helt rättssystem som sviker de som behöver de mest. Och någon sa att om man en gång tagit på sig genusglasögonen kan man aldrig ta av sig de igen.

 

Men ibland är det just det jag skulle vilja göra. Ta av dem. Blunda. Låtsas som att allt är bra. Jag ska vara helt ärlig. Ibland undviker jag internet och sociala medel helt enkelt för att jag vet att jag inte orkar se mer. Jag orkar inte bli upprörd, ledsen och förbannad. Jag har tillräckligt för mig själv. Jag vet ju att man inte kan göra så. Man kan inte bara stänga av. Blunda för ondskan. Vad gör det för gott? Hela den här bloggen startades ju för att jag ville göra min röst hörd, ville göra skillnad. Hur kan man göra skillnad om man blundar och håller för ögonen? 

 

Men ibland orkar jag inte. Och för det ber jag om ursäkt. Men jag ser det lite som själavård. För att orka kämpa måste man ibland ta en paus. Stanna upp. Andas med magen, tänka på tomten. Och komma tillbaka lite starkare. Nu har jag i alla fall haft min paus. Och nu har jag bestämt mig för att jag ska bli modigare. Jag ska våga säga ifrån. Jag ska våga vara lite jobbig. 

 

Igår var det en person som berättade något jobbigt för mig. Något som kanske gör lite ont. Jag vet inte, jag känner inte den här personen särskilt väl. Men hen berättade något som jag mycket väl kan tänka mig har varit en tung börda att bära. Och antagligen alltid kommer att vara det. Och jag kände efteråt att jag blev så besviken på mig själv. För jag vill ju inte vara en okänslig person. Jag vill inte vara den som petar i ett öppet sår, som är jobbig och snokar. Så när någon berättar något jobbigt för mig tar jag ett steg tillbaka. Låter hen själv avgöra om hen vill berätta mer. För jag vill inte göra mer ont. Även om jag har frågor, skulle vilja veta mer. Jag vill helt enkelt inte vara den där klumpiga människan. Men så igår tänkte jag, tänk om det är just det hen vill. Prata om det. Prata om det svåra, det jobbiga, det onda. Behöver det, men inte vill ta upp min tid, mina känslor. Tänk om jag borde fråga? Är det modigare att fråga om det jobbiga eller är det mer respektfullt att låta hen avgöra själv vad hen vill säga?

 

Efter det samtalet hämtade jag min son från förskolan. Och jag vill inte klaga på vår förskola, jag tycker de är underbara och min son tycker det också. Men det är en sak på en av avdelningarna som gör mig lite fundersam. Just när jag hämtar min son så ligger vissa av barnen fortfarande och vilar. Och på den här avdelningen ligger några ute i vagnar. Och jag undrar vad de egentligen har för system för att kunna höra de här barnen. Dörrar och fönster är stängda och de verkar inte ha någon babyvakt heller. För just när vi gick ut från gården så hörde jag att ett av barnen vaknade. Och skrek. Så hjärtskärande. Men jag tänkte att personalen måste ju ha ett system. Och vi var ju redan ute från gården, på väg hem. Men jag gick sakta. För det här barnet var ledset. Det var panikslaget. Men ingen kom. Jag gick sakta, ännu mer sakta och till slut stannade jag. Jag ville springa dit och trösta, hämta personalen. Men man vill ju inte vara den föräldern, den där jobbiga, lägganäsaniblötföräldern. Men tiden gick och ingen kom. Så då tog jag mitt beslut. Idag (alltså igår) är den dag då jag blir modig! Då jag skiter fullständigt i vad folk tycker, idag är jag den som får en ryggrad och säger ifrån när jag tycker det är fel, som lägger mig i. Så jag frågade min son om vi kunde gå tillbaka och hjälpa barnet och det gick bra sa han (det är inte alltid kul att behöva gå tillbaka till förskolan när man är två år och på väg hem till fikat. Plus att han inte satt i vagn så då får man vara lite diplomatisk). Så jag sprang till förskolan och gick in på avdelningen och upplyste pedagogerna om att ett barn ligger här ute och skriker, i panik. 

 

För det är så jag skulle vilja att någon annan gjorde om något av mina barn grät, var ledset. Och ingen kom. Jag skulle vilja att någon la sig i och hjälpte till. Sa ifrån. Och om någon tycker att det är att vara jobbig så skiter jag faktiskt blankt i det. För igår är dagen då jag blev modig.