metalupyourassgirl.blogg.se

Ni behöver inte läsa det men jag tänker säga det ändå.

Om folk i stora grupper del två

Kategori: Att vara kvinna

Efter att jag skrev mitt förra inlägg har jag och min man pratat lite, plus att jag fått reaktioner på mitt inlägg. Så jag kände att jag måste förklara och fördjupa min analys. För även om jag i inlägget skrev om en specifik händelse så är den långt ifrån unik. 
 
För det första, jag inser att även män blir trängda, min man också. Och ju större folkmassa desto större chans att en blir behandlad som en flipperkula. Det är inte det det handlar om. Det det handlar att det finns en tendens att behandla kvinnor buffligare än män, att en kvinna blir omkringknuffad oftare än en man. Även när det inte är packat med folk. Även om man skulle kunna vänta på sin tur. Som om kvinnor har mindre integritet än män. Eller att kvinnor kanske inte tar lika illa upp. Eller att chansen kanske är mindre att en kvinna säger ifrån, verbalt eller fysiskt, när en tränger sig förbi.
 
Det här är något som jag har upplevt många gånger, inte bara igårkväll. Frågar du min man så kan han bekräfta att i en folkmassa så upplever han att jag får mer stryk än honom. Men igårkväll var ett bra exempel. (Sen hjälper det ju inte att jag hade min dotter i famnen. Det gör mig fly förbannad att man inte har respekten nog att inse att ingenting är så bråttom någonsin att det är värt att riskera att skada ett spädbarn. Någonsin! Men det är ett annat inlägg.) 
 
Det är oerhört frustrerande att bli behandlad som osynlig, fast jag uppenbarligen inte är det. För jag ser ju att personen som ska gå förbi ser mig, de bara struntar i det och försöker gå igenom mig. Och det går inte, jag lovar. Men även om min man skulle stå bredvid mig, om vi står i linje och personen måste gå förbi oss båda så är det bara jag som blir knuffad. Konstigt va? Eller om man kan välja att tränga sig förbi mig eller min man, vem tror ni det är som får en knuff i ryggen? Ledtråd, det är inte min man.
En sak som är ännu värre och som gör mig ännu mer irriterad, är när människor (läs män) flyttar på mig. Som om jag var en möbel som står i vägen. Min man har aldrig hört talas om det ens, tydligen flyttar man inte på män så han hade svårt att förstå det först. Men det existerar. Om man står i vägen (enligt någon som bara måste fram), istället för att personen ifråga säger "Ursäkta, skulle jag kunna komma förbi", jag kan både höra, tala och flytta på mig självmant om jag råkar stå i vägen, så tar han bara ett fast tag kring axlarna och flyttar på en. Det är kränkande minst sagt. 
 
Ni får absolut rätta mig om jag har fel, men jag har en fast tro på och egna erfarenheter av att folk i stora grupper har långt mindre respekt för en kvinna som man anser stå i vägen än en man. Frustrerande? Jatack. 
 

Om folk i stora grupper

Kategori: Att vara kvinna

Igår var jag och min familj på invigningen av en liten sak som kallas Höstljus. I kort så betyder det en massa folk på en begränsad yta som ska titta på invigningen av något som har med ljus att göra. Jag hatar egentligen sådana event eftersom det är folk där och folk driver mig till vansinne. Speciellt folk i en stor grupp eftersom folk i stora grupper helt tycks tappa all vett och sans. Men en dras ju ändå till sådana folkgrupper eftersom de ofta följer på något som en kanske tycker är trevligt. Som invigningen av en massa ljusinstallationer. Och igår så observerade jag och min man något intressant. Utöver ljusen alltså. Om folk i stora grupper. 
 
Vi stod i utkanten på torget för att titta på en så kallad lasershow. Vi stod på samma ställe med varsitt barn i famnen. Min man höll i tvååringen och jag höll i minstingen. Under den korta tid som det tog att få lasershowen överstökad gick ingen in i min man som höll i en tvååring. Vilken tur, en vill ju att folk ska ta hänsyn till en, speciellt när en håller i ett litet barn. Under samma korta tid gick minst tio människor in i mig och puttade mig, trots att jag höll i ett spädbarn. Det tycker jag är respektlöst. 
 
Kom inte och säg nu att "Ja men din man är ju längre än dig, de kanske inte såg dig?" Jo, de såg mig. Jag vet att de såg mig, för de trängde sig förbi mig. De var jävligt medvetna om min närvaro. "Men är din man bredare än dig då?" Nej, tyvärr. Vet ni varför de tog sig friheten att tränga sig förbi mig, putta mig, med mitt spädbarn i famnen? Vet ni vad jag tror? Jag tror att min man är en man. Man vill ju inte stöta sig med en man tydligen. Jag är en kvinna. Bara en kvinna. En kvinna med ett spädbarn i famnen, visst, men bara en kvinna. Så där står jag, med det finaste jag har i famnen, och ni kan inte respektera mig och mitt barn tillräckligt för att ta det lugnt och kanske inte tränga er, vänta på er tur? Men min man, han går ni cirklar runt? Klart att ni ska gå cirklar runt honom, han hade min son i famnen, frågan här är varför ni inte gjorde samma sak för mig?
 
Just nu känner jag mig arg. Arg på de människor som är så jävla respektlösa och arg på mig själv som bara tar det här. Tyst. Tills efteråt. Just nu känner jag att nästa gång kommer jag att skrika, högt och jävligt. För jag må vara en kvinna men ni ska fanimig behandla mig och det finaste jag har med respekt!