metalupyourassgirl.blogg.se

Ni behöver inte läsa det men jag tänker säga det ändå.

Hysteria

Kategori: Att vara kvinna

"Jag mår bra"

Mina absoluta favoritord. De kommer som på beställning när någon frågar hur jag mår. Jag mår bra. Men tänk om allt inte är bra, tänk om jag faktiskt mår dåligt?

Jag känner mig ofta förminskad när jag mår dåligt. För jag mår sällan dåligt för att något otrevligt hänt eller någon sagt något som sårat mig. Jag mår inte dåligt för att jag är en människa med egna tankar och verkliga känslor. Nej jag mår som jag gör eftersom jag är kvinna. På grund av mina hormoner.

När min OCD förvärrades under min första graviditet fick jag höra att det antagligen var på grund av mina hormoner.
När jag fått mina barn beror mina känsloutbrott på grund av alla hormoner som måste återställas efter nio månader. Eller amning.
När jag inte är gravid beror mitt humör på att jag har PMS. Väldigt ofta. Hela tiden faktiskt.

Det har gått så långt att jag själv skyller på hormoner när jag mår dåligt. "Jo det är kämpigt men det är ju så mycket hormoner nu när jag är gravid/nyss fått barn/ammar/är kvinna". Jag är så rädd att någon ska titta på mig när jag gråter och tänka att "ja men hon är ju full av hormoner" att jag helt enkelt förekommer dem. Eller ännu hellre, inte säger hur jag egentligen mår. Nej jag mår bra.

Visst kan hormoner spela oss många spratt, och man är utsatt som kvinna då vi genomgår många förändringar och processer genom livet, det är jag den första att medge, och i vissa lägen är man mer känslig. 
Men jag är faktiskt en fullt fungerande människa med känslor som kan bli sårad om du säger något elakt till mig. Och jag kan bli arg om någon uppför sig illa.

Men ofta när jag mår som sämst känner jag mig förringad. Jag blir så liten, jag blir ingen. Det känns som om folk tittar på mig som om jag vore en hysterisk kvinna.
Ibland känns det som om jag är tillbaka på 1800-talet och väntar på en kommentar om min hysteriska livmoder och en korrigerande operation som kan göra mig bra igen. Göra mig hel. Mer manlig.

Så jag mår bra. Jag biter ihop och ler. Hur ont det än gör.

För jag är den hysteriska kvinnan.

Kommentarer

  • Katarina säger:

    Det första man ofta gör när man träffas är just att man ställer frågan "hur mår du?" Jag gör nog ofta det också, men lika ofta, när jag själv får frågan svarar jag "jo det är bara bra". Det är enklast så för om jag mot förmodan någon gång svarar "ja du, det är väl inte så bra", DÅ upplever jag att folk blir besvärade och egentligen inte alls är intresserad av hur mitt mående är! Eller att den som ställde frågan har ett stort behov själva av att få berätta hur just dom har det. Då drunknar gärna mitt eget svar i tystnad från mig, jag gör det som är enklast. Varför inte inte försöka börja en kontakt med att ställa en annan fråga? Eller ett konstaterande som typ "men så roligt att ses", eller det allra bästa, fråga gärna hur jag mår, men var beredd att lyssna! Det känns alltid bättre om man kan få berätta för någon, det lättar kanske lite grann.

    Jag hoppas verkligen att jag tillhör den sortens person som stannar upp och lyssnar på någon som kanske säger; "jag mår inte så bra".

    Vi är ju faktiskt inga hysteriska människor, vi har bara inte fått berätta för någon hur vi mår egentligen och på så sätt lätta vårt hjärta som gör vårt mående lite bättre.

    2013-06-04 | 08:40:17

Kommentera inlägget här: