Fortsatt olustigt
Kategori: Att vara kvinna
Efter att jag skrivit inlägget om olust och sexuellt tvång häromdagen fortsatte jag att fundera. Jag gick igenom hela känslospektrat, jag var arg, ledsen, irriterad och till slut rent ut sagt förbannad.
Min första tanke var att jag inte kan förstå de män som inte kan hantera ett nej, som inte ser längre än sitt eget ego. Män som inte kan respektera att alla människor äger sina egna kroppar, även vi kvinnor. Det är vi som bestämmer över dem, vi bestämmer våra gränser och vi behöver inte få våra kroppar inspekterade och kränkta. Och ett nej är alltid ett nej. Oavsett vilken situation man befinner sig i. Oavsett om man nyss träffat varandra eller om man lever i ett förhållande. Hur man råkar vara klädd eller hur man beter ska inte heller spela någon roll. Nej betyder alltid nej! Om man så är halvvägs in i akten så har man alltid full rätt att ångra sig, att säga nej.
Min andra tanke var att när man tänker på sexuella övergrepp så ser man ofta en överfallsvåldtäkt framför sig. Och även om detta är ett fruktansvärt brott så är sexuellt tvång så mycket mer. Man tänker kanske inte på att detta faktiskt pågår i relationer. Där den person man älskar och litar mest på utnyttjar sin makt för att såra den han säger sig älska. Väldigt ofta är gärningsmannen inte monstret i parken utan pojkvännen i lägenheten bredvid.
Oavsett situation så är att bli tvingad att kompromissa med sin kropp, sin lust, alltid oacceptabelt. Även om det är någon man lever med har man faktiskt rätten att inte vilja vara intim, man behöver inte ställa upp för att ens partner vill ha sex. Ett nej är ett nej även i en relation, kärlek handlar inte om tjänster och gentjänster utan om att kompromissa och älska varandra, villkorslöst. Att bli tvingad till sex mot sin vilja skadar. Det skadar ens självkänsla, ens syn på sexualitet, sin kropp, relationer.
För min egen del förstörde det så oerhört mycket att bli tvingad och hotad till att ha sex mot min vilja. Min syn på sex och relationer blev helt snedvriden och relationen till min egen kropp blev fruktansvärt ansträngd. Efter ett tag satte jag likhetstecken mellan kärlek och sex. Ingen skulle kunna älska mig om jag inte gav dem min kropp. Ingen kunde ju älska det som egentligen är jag. Min person, mitt hjärta, min själ. Min kropp blev också något fult, något tabu, något man inte talar om. Min njutning var inte heller något man talade om. Min kropp var något som skulle ge tillfredsställelse, inte tillfredsställas. Den var bara något som skulle användas. Ett objekt.
Och jag är inte ensam. Så många kvinnor går runt och ser sig själva som objekt för att andra har talat om för dem att de är just det, objekt. För någon att använda. Men vi är inte det. Vi är subjekt, med en egen vilja, med en alldeles egen kropp som vi bestämmer över. Helt själva. Och ingen borde få övertyga oss om något annat. Säg bara nej.
